Ekonomi Krönika
Regeringen får inte svika spararna
Införandet av ISK har lett till ett ökat intresse för investeringar, inte minst hos yngre. För en borgerlig regering borde det vara självklart att fortsätta uppmuntra den utvecklingen och stå fast vid löftet att sänka ISK-skatten, skriver Hugo Burén.
Regeringspartierna, tillsammans med Sverigedemokraterna, fastslog i Tidöavtalet att skatten på sparande skulle sänkas. Kapital under 300 000 kronor på investeringssparkonton (ISK) skulle skattebefrias, hette det.
Men när höstbudgeten lades fram för snart ett år sedan var det något som saknades. De 300 000 skattebefriade sparkronorna fanns inte med. I stället fanns en skrivelse, en ambition, att någon gång under mandatperioden genomföra skattesänkningen.
Den senarelagda ambitionen kom tyvärr olägligt för landets aktie- och fondsparare, den årliga schablonskatten på ISK har för år 2023 höjts. Det kommer sig av att skattesatsen baseras på statslåneräntan adderad med en procentenhet. När räntan stiger blir skatten därför högre.
Att villkoren har förändrats till spararnas nackdel sätter ytterligare press på regeringen att i närtid se över frågan om ISK. Inte minst då det finns en värderingsmässig dimension i individuellt sparande som varje borgerlig regering bör uppmuntra.
Hos spararen finns en strävan om att på egna ben, med egna förvärvade medel skapa sig en bättre framtid, oberoende av omgivningen. Att det yttersta målet är en sommarstuga, kontantinsats, bröllop eller en båt, är ingenting som ses ned på. Det är inte fult att tjäna pengar. För att investeringarna ska kunna uppfylla de syftena måste aktierna och fonderna prestera, något som de endast kan göra i en välmående ekonomi.
Och spararna har under de senaste åren ökat i antal. Inte minst bland yngre.
***
I en internationell undersökning som Klarna låtit göra i 9 länder visade det sig att svenskar mellan 18-35 år är de flitigaste investerarna om man jämför med de andra undersökta länderna. 58 procent av de tillfrågade svenskarna investerade, att ställa i relation till 32 procent av amerikanerna, 27 procent av tyskarna eller 52 procent av finländarna, som istället oftare hade sina pengar på vanliga sparkonton.
Även i Ungdomsbarometern från 2023 tas spartrenden upp. För yngre män är trenden särskilt tydlig, även om den minskat en aning sedan 2022 års ungdomsbarometer. Organisationen Unga Aktiesparare är, sett till medlemsantal, att jämföra med Moderaternas eller Socialdemokraternas ungdomsförbund.
Att sparandet har ökat bland yngre kan förklaras på olika sätt. De senaste åren har det varit lönsamt att investera sina pengar på börsen. Tack vare de stöd som världens stater har pumpat ut, tillsammans med låga räntor, var pandemin en särskilt gynnsam period på börsen. Lägg därtill att den egna konsumtionen minskade för många människor i takt med att samhället stängde ned.
En annan faktor som kan förklara de yngres inträde på börsen de senaste åren är teknikutvecklingen. Det är nu för tiden möjligt att köpa aktier snabbt, i såväl mobilen som på datorn. Det som kritiseras som “gamification”, att handelsplattformarna allt mer liknar ett visuellt inbjudande spel i stället för en “tråkig” bankapp, kan vara en annan sak som gjort steget enklare att investera i aktier och fonder.
Därutöver har det nyfunna börsintresset kunnat kanaliseras på nätet. Inte minst på Twitter, eller X som det tydligen heter numera, är finansdiskussionerna ständigt pågående. Grupper på Facebook såsom “Aktieraketer” har över 140 tusen medlemmar. På Youtube och TikTok hittar man lätt videor och kortare klipp om aktier och investeringar. ”Finfluencers” har seglat upp som ett begrepp.
Men inte minst måste man förklara det ökade investeringsintresset med de förenklingar som gjorts i sparandet från politiskt håll. Genom införandet av ISK 2012 behövde spararna inte längre deklarera sina vinster och förluster manuellt, i stället dras en årlig schablonbeskattning utan krav på krångliga deklarationsblanketter för spararna.
Sammantaget har detta sänkt tröskeln för att investera och spara.
Reaktionerna på den utvecklingen har från tyckande håll varit lite blandade.
David Larsson Heidenblad ställde sig förra året frågan på Sydsvenskans kultursida om det kunde vara så att aktieägaren är den nya kulturmannen? Anledningen var att klassiska investeringsböcker såsom One up on wall street, The richest man in Babylon, The intelligent investor och Common stocks and uncommon profits plötsligt verkade ha fått nytt liv, då särskilt hos yngre.
Det finns en vänster-högerkonflikt när det gäller individuellt sparande.
På Dagens Industris ledarsida har Benjamin Dousa tidigare kommenterat just den starka spartrenden bland yngre. Där lyfte han att det flitiga aktiesparandet kan vara en förklaring till de senaste årens högeropinion.
Men det är inte alla som är nöjda med den uppseglade aktietrenden bland yngre.
I Dagens ETC har utvecklingen kommenterats som att ”snedfyllor och tonårsförälskelse har ersatts av aktieportföljer och investeringssparkonton”. En utveckling som beskrevs som mörk. På Aftonbladets ledarsida har aktieintresset bland unga beskrivits som att ”det är direkt farligt, eftersom syftet aldrig är långsiktigt”.
I grund och botten finns en vänster-högerkonflikt, en fråga om individ kontra kollektiv. Hur mycket ska den enskilde själv ta ansvar över sin situation? Vad gör det med dennes inställning till det gemensamma?
Efter att pandemins effekter på de finansiella marknaderna har avtagit, när kostnadsökningar har slagit på hushållens plånböcker, har sparintresset även bland yngre minskat en aning. Vikten av sparandets nödvändighet har däremot visat sig tydligare än någonsin. Som jag varit inne på tidigare här i Smedjan har den senaste tidens tuffa ekonomiska läge blottlagt beroendet som många hushåll har gentemot det offentliga. Det bästa botemedlet mot det kommer alltid att vara att människor får behålla mer pengar i plånboken och att individen själv får utrymme att spara till sämre tider.
Det är därför av högsta vikt att den utlovade skattesänkningen på ISK kommer så snabbt det går – så att sparlågan kan upprätthållas.
Den väntan som Liberalernas partiledare Johan Pehrson vill se innan en sänkning av skatten på ISK till förmån för det som han kallar ”enorma behov”, bör därför bli en kort sådan. Annars är risken stor att man förlorar en viktig kraft för borgerlig mobilisering, nämligen tron på att människor själva kan ta ansvar för sin ekonomi.