Reformdriven optimism kan vinna valet åt Moderaterna

Idag inleds Moderaternas arbetsstämma. Det är första gången på två år som moderater från hela landet kan träffas fysiskt. Med mindre än ett år kvar till valet är opinionsläget mycket jämnt och någon röd matta till Rosenbad är knappast utrullad.

I de senaste mätningarna från Sifo och Ipsos verkar det inte bli något maktskifte, om Miljöpartiet lyckas hålla sig kvar i riksdagen och Liberalerna samtidigt inte lyckas göra det. Att MP kommer att vara kvar ska man nog räkna med. I det senaste valet stod stödröster från Vänsterpartiet och Socialdemokraterna för en femtedel av MP:s stöd. En majoritet bestämde sig i valets slutskede. Det innebär att vi kan förvänta oss att stödet för MP ökar ju närmare valdagen vi kommer.

Detsamma gäller visserligen för Liberalerna. Men det finns en avgörande skillnad. Medan en röst på Miljöpartiet är en tydlig röst på en S-ledd regering, råder det fortfarande osäkerhet kring var en röst på Liberalerna egentligen leder. Det innebär att partiet bara har elva månader på sig att göra sin position trovärdig och visa att man även i skarpt läge kommer att stödja en borgerlig regering. 

Liberalerna befinner sig där Moderaterna var i förra valrörelsen. Det tog tid för M att visa att man lämnat decemberöverenskommelsen och den mer generösa migrationspolitiken bakom sig. Fortfarande finns det väljare som ”egentligen” hör hemma hos M men som är kvar hos SD. Det är tid Liberalerna inte har.

Att trycka ut L vore ett stort strategiskt misstag.

Antalet mätningar där M, KD och SD får egen majoritet och där MP samtidigt kommer in är extremt få. Den idé bakgrundskällor inom M häromdagen gav uttryck för i Dagens industri, att man borde ’’trycka ut L’’, vore därför ett stort strategiskt misstag: L-rösterna behövs för en ny regering. 

Det finns starka politiska skäl till att M, KD och L bör utgöra kärnan i det nya högeralternativet, och det är den ekonomiska politiken. Det stämmer att SD-väljarna är mer liberala och mer ekonomiskt högerinriktade än vad SD-ledningen förespeglar, men som parti står SD tydligt till vänster om den lilla alliansen.

Ett konkret exempel är a-kassan, där SD till och med vill ha mer generösa villkor än Vänsterpartiet. Risken finns därför att en ny regering bara skulle kunna komma överens om de minsta gemensamma nämnarna, det vill säga om frågor som rör invandring och rättspolitik, medan viktiga strukturreformer uteblir. 

Det var vad som hände när Moderaternas motsvarighet i Danmark, Venstre, började regerings- och budgetsamverka med Dansk Folkeparti. Stram migrationspolitik, men inga ekonomiska reformer. Senast gick Venstre bara till val på ett motstånd mot de danska Socialdemokraternas skattehöjningar, men föreslog inga egna skattesänkningar.

Effekten? Idag är Venstre knappt ens det största borgerliga partiet och rollen som självklar alternativ regeringsbildare är i gungning. Tydliga initiativ för att få tillbaka Liberalerna till den borgerliga kärnan skulle stärka den borgerliga reformkraften, och minska risken för en dansk utveckling där den ekonomiska liberalismen går förlorad. 

Timbro har inför M-stämman tittat närmare på potentiella blockbytare, definierat som personer som skulle rösta S, C, MP eller V om det vore val idag, och som har M, KD eller L som andrahandsval. Underlaget utgörs av 21 000 personer, vilket innebär att det är en av de mest omfattande analyserna av den här gruppen väljare som genomförts.

Det motsvarar drygt en halv miljon väljare. 

En av sex vänsterblockväljare kan tänka sig att byta sida. Det motsvarar drygt en halv miljon väljare. Ungefär hälften av dessa väljare röstar i dag på S, mindre än hälften på C, och runt en av tio på MP.

Om man sätter vilka frågor blockbytarna tycker är viktigast i relation till vad väljarna generellt tycker är viktiga frågor sticker Sveriges ekonomi och Jobben ut för blockbytarna. Jobben är exempelvis viktigare för potentiella blockbytare än för resterande S-, C-, MP-, och V-väljare, men även viktigare än för M-, KD-, L-, och SD-väljare i stort.

Den här gruppen väljare är dessutom mer högerlutande än allmänheten i stort, både sett till vad de själva anger (om de står till höger eller vänster) och sakpolitiskt. Gruppen är marknadsorienterad, vill ha sänkta skatter och vill till och med bedriva mer sjukvård i privat regi.

De potentiella blockbytarna har också en avsevärt mer positiv syn på samhällsutvecklingen än vad högerväljare i stort har. De är till och med något mer positiva än vänsterväljare i stort. 

Moderaternas utmaning är därför en balansakt: att informera blockbytarna om hur stora problemen är, utan att uppfattas överdriva dem.

En möjlig förklaring finns i de tidigare mätningar Timbro gjort, där framför allt C-väljare underskattar storleken på utanförskapet. Moderaternas utmaning är därför en balansakt: att informera de potentiella blockbytarna om hur stora problemen är, utan att uppfattas överdriva dem. Risken finns att förslag som att kraftigt begränsa arbetskraftsinvandringen i kombination med en alltför dyster verklighetsbeskrivning skrämmer bort blockbytarna. I en annan mätning vi lät Demoskop göra i våras med 2 150 intervjuer svarade 77 procent av C-väljarna att arbetskraftsinvandrare som försörjer sig själva borde få stanna i Sverige. Inga andra väljare visade ett lika starkt stöd.

Det som talar till Moderaternas fördel är Ulf Kristerssons starka stöd bland blockbytarna. Annie Lööf och Stefan Löfven är förvisso också starka, men det är i vart fall inte förutbestämt åt vilken partiledare de lutar.

Sammanfattningsvis tycks vägen till en ny regering bygga på ett närmare samarbete med Liberalerna, ytterligare fokus på ekonomiska reformer, en gnutta mer optimism och mer av Ulf Kristersson. Det innebär ingen enkel väg till Rosenbad, men visar på de möjligheter det jämna opinionsläget rymmer för Moderaterna.