Rättviseförmedlingen har gjort sig överflödig

– Det finns strukturer som säger att ”en kvinna ska göra det här” och ”en man ska göra det här – och tjäna lite mer”. Ända tills kön inte längre spelar någon roll måste vi synliggöra skevheterna.

Så sade Rättviseförmedlingens grundare Lina Thomsgård när hon vann Aftonbladets Wendelapris för sitt arbete med att få kön att spela så mycket roll som möjligt. Wendelapriset, som i form av 15 000 kronor tilldelas ”en hjälte inom kvinnofrågor och/eller jämställdhetsfrågor”, är ett av många priser som har rasslat in över Rättviseförmedlingen sedan den grundades 2010.

Det började med att Lina Thomsgård var missnöjd med urvalet av DJ:s på en utekväll; de hade fel kön, och för att åtgärda detta bad hon sina Facebookkontakter om tips på kvinnliga DJ:s att vidarebefordra till nattklubbsägaren. Detta utvecklades sedan till en tipsverksamhet som efterlyste kvinnor till alla möjliga uppdrag där det kunde tänkas finnas för många män.

Thomsgård låg helt rätt i tiden. Idén att kön är viktigare än kompetens var inte ny i början av 2010-talet, men identitetspolitiken som koncept var just på väg att bli på modet. Thomsgård lyckades göra Rättviseförmedlingen till en symbol för dessa värderingar. Kanske var det därför så många, såväl politiker som kulturpersonligheter, öppet hyllade organisationen. Det var en PR-mässig win-win: Rättviseförmedlingen får uppmärksamhet och politikern eller kulturpersonligheten visar omvärlden hur modern och progressiv han eller hon är.

2013 fick Rättviseförmedlingen Titanägget, kommunikationsbranschens mest prestigefyllda pris, och året därpå hyllade välgörenhetsdrottningen Melinda Gates Rättviseförmedlingens Tacka Nej-initiativ, som uppmanade män att tacka nej till helmanliga paneler och debatter. Popsångerskan Zara Larsson poserade med en tygpåse från Rättviseförmedlingen, och när organisationen firade sin femårsdag satte sig statsminister Stefan Löfven att skriva en hyllningsvers till den. ”Länge leve Rättviseförmedlingen – ned med patriarkatet”, avslutade han.

Det var i sammanhanget en aning ironiskt att Socialdemokraterna bara några månader senare uppmärksammades för en viss dubbelmoral på området. Samtidigt som de hotade att tvinga börsbolag kvotera in kvinnor i sina styrelser, föredrog de själva att använda kompetens som huvudkriterium inom partiet.

Att rikta uppmärksamhet mot vilket kön och vilken hudfärg personer i arbetslivet har är i dag inte bara socialt accepterat, utan uppmuntras.

Efter nio år lägger nu Rättviseförmedlingen ned. På sin hemsida förklarar den varför:

När vi startade 2010 var det långt ifrån självklart att räkna på representation […] I dag är det många aktörer som driver frågorna. Det är fantastiskt. Det behövs. Så det är dags för oss att lämna plats åt andra som kan ta kampen vidare med nya metoder.

Det stämmer tyvärr. Rättviseförmedlingens kamp mot meritokratin har spridit sig långt utanför dess egna nätverk. Att rikta uppmärksamhet mot vilket kön och vilken hudfärg personer i arbetslivet har är i dag inte bara socialt accepterat, utan uppmuntras. Hur det hänger ihop med Thomsgårds önskan att kön ska sluta spela roll är svårt att svara på. Däremot står det klart att få lobbyorganisationer en sådan stjärnstatus att de kan promenera in på ett statligt departement, överlämna en önskelista på framtida makthavare, och mötas av offentlig entusiasm över sin insats.

Att organisationen nu lägger ned är inte ett tecken på att pendeln håller på att svänga tillbaka, och kön och hudfärg börjar spela mindre roll i samhället. Tvärtom. Att tillhöra en grupp som anses underrepresenterad har blivit en biljett till framgång, medan de som har oturen att dela kön med majoriteten i en viss panel, styrelse eller organisation får kämpa vidare inom de regler som tidigare gällde alla. Rättviseförmedlingen lägger ned eftersom den i princip har gjort sig själv överflödig.

Vänsterförmedlingen

Innan Stefan Löfven tillsatte sin första regering 2014 och Alice Bah Kuhnke plötsligt blev miljöpartist och kulturminister, var hon generaldirektör för MUCF. Myndigheten, som är en omfattande statlig bidragsspridare, hade mellan 2012 och 2014 givit Rättviseförmedlingen 1,2 miljoner kronor i statsbidrag.

2015 upphörde Rättviseförmedlingens treåriga projektstöd från MUCF. I stället inledde kulturdepartementet, som nu leddes av Alice Bah Kuhnke, ett samarbete med organisationen, som både fick i uppdrag att skriva en lista över personer den skulle vilja se i kulturbyråkratins styrelser och insynsråd, och att vidareutbilda tjänstemän på kulturdepartementet som arbetade med rekrytering.

Att sammanställa listor över personer till olika uppdrag hade efter Thomsgårds första lista över kvinnliga DJ:s blivit Rättviseförmedlingens specialitet. I Almedalen 2013 fanns den socialistiska DJ-duon Rebecca & Fiona på plats för att visa upp organisationens lista över 1000 personer som på grund av sitt kön borde beredas plats i bolagsstyrelser.

Året därpå, i samband med att Thomsgård gick vidare till ett programledarjobb hos SVT och PR-konsulten Seher Yilmaz tog över ordförandeskapet i Rättviseförmedlingen, breddade organisationen sina urvalskriterier. Det var inte längre bara kvinnor som rekommenderades till toppositioner, utan även ”personer som inte är vita med nordiskt klingande namn”, i syfte att motarbeta den så kallade vithetsnormen. På den lista som Yilmaz hösten 2015 överlämnade till Alice Bah Kuhnke fanns alltså alla möjliga grupper representerade utom vita män och, av någon anledning, personer med högeråsikter.

Bland listans 334 namn fanns ett stort antal genusvetare, aktivister och personer med rödgrönrosa politiskt engagemang. Där fanns flera representanter för förortsorganisationen Megafonen, som misstänks ha legat bakom Husbykravallerna 2013, och från den närbesläktade organisationen Rådet av Enade Kreoler, som fått hundratusentals kronor i statsbidrag för projekt som ”Chilla organiserat”. Där fanns skribenter från vänstertidningarna ETC och Politism, normkritiska barnboksförfattare och representanter för den queerfeministiska kulturtidskriften Ful och för Afrosvenskarnas riksförbund. Riksstyrelsen för det könsseparatistiska musiklägret Popkollo hade fyra personer på listan, i sällskap med inflytelserika debattörer som Alexandra Pascalidou, Behrang Miri och Baker Karim.

Mest slående var dock förmodligen namnen Sofia Embrén, Barakat Ghebrehawariat, Aurora Percovich Gutierrez, Soraya Hashim och Christoph Emanuelle Fielder – det vill säga Rättviseförmedlingens egen VD, styrelseledamot, produktionsledare, ”community manager” och tidigare styrelseledamot.

Som motvikt till vänsterdominansen fanns en folkpartist, Maria Johansson, med på listan, åtminstone enligt Rebecca Weidmo Uvells granskning. I dag är listan borttagen från Rättviseförmedlingens hemsida, men i en version som sparats i internetarkivet archive.org saknas av någon anledning Johanssons namn.

För att bemöda sig så mycket om mångfald – även om vita män inte var välkomna – hade Rättviseförmedlingens lista till Kulturdepartementet en förbluffande slagsida mot vänster.

Omdefinieringen av kompetens

Slagsidan var egentligen inte särskilt konstig. Idén att personer bör kvoteras in baserat på sina biologiska egenskaper är av ideologiska skäl mer populär till vänster i politiken.

Det har två skäl. Till att börja med: Rättviseförmedlingen utgår från att man inte är representerad i samhället förrän det finns personer av samma kön, hudfärg och sexuell läggning på maktpositioner. Idén är att exempelvis en kvinna bäst representeras av en annan kvinna, snarare än av en man som delar hennes åsikter och värderingar. Alla kvinnor anses nämligen dela vissa givna intressen – en djupt kollektivistisk idé, som inte faller i lika god jord i den mer individualistiskt lagda borgerligheten. Dessutom är det en antidemokratisk idé. Demokrati bygger på att varje medborgare själv väljer sina representanter, inte tilldelas representanter utifrån sitt kön och sin hudfärg.

Att döma av listan till Kulturdepartementet är de bästa representanterna för kvinnor och minoriteter, enligt Rättviseförmedlingen, inte bara kvinnor och minoritetspersoner, utan kvinnor och minoritetspersoner till vänster.

För att bemöda sig så mycket om mångfald hade Rättviseförmedlingens lista till Kulturdepartementet en förbluffande slagsida mot vänster.

Den andra idén som ligger till grund för kvotering är föreställningen att det är lika utfall, inte lika möjligheter, som visar att ett samhälle är rättvist. Tanken är alla skillnader i utfall mellan olika grupper är resultatet av sociala konstruktioner, och den sortens strukturella diskriminering måste bekämpas. Om alla har fått söka styrelsepositioner på lika villkor och alla de bästa sökande råkar vara män, duger det alltså inte. Den som har valt styrelsen har inte gjort sitt jobb ordentligt, utan låtit sig vilseledas av strukturer och fördomar. Han eller hon har ställt fel krav, använt fel ord i jobbannonsen eller utgått ifrån fel kriterier.

Alice Bah Kuhnke uttryckte det såhär i en debattartikel där hon motiverade kulturdepartementets samarbete med Rättviseförmedlingen:

I grund och botten handlar [kulturdepartementets mångfaldsarbete] om två saker. För det första vår definition av kompetens. För det andra om mod. Om att faktiskt våga välja någon annan kompetens än den som är allmänt vedertagen.

För den som tycker lika utfall är viktigare än lika möjligheter, framstår det som rätt att göra möjligheterna ojämlika i syfte att skapa det önskade utfallet. Orättvisa för rättvisans skull.

Idén att det finns en ”allmänt vedertagen” kompetens är konstig i sig. Samma egenskaper som gör någon till en kompetent revisor kan göra honom eller henne till en ytterst inkompetent konstnär, och vice versa. När Alice Bah Kuhnke hävdar att kompetens måste omdefinieras för att skapa fler karriärmöjligheter för kvinnor, indikerar hon att kvinnor och män har helt olika sorters kompetens, eller till och med att det är en kompetens i sig att vara kvinna.

Det är inte bara begreppet ”kompetens” som Rättviseförmedlingen och dess anhängare vill omdefiniera. I kampen om problemformuleringsprivilegiet, ett begrepp som den svenske författaren och filosofen Lars Gustafsson formulerade 1980, försöker olika sidor i politiken ta makten över hur aktuella problem formuleras och definieras. På samma sätt pågår en definitionskamp kring begreppet rättvisa. Genom att kalla sin organisation Rättviseförmedlingen gav Thomsgård en hjälpande hand åt dem som vill att ordet ”rättvisa” inte ska associeras med att alla får samma chans, utan att alla grupper får samma andel representanter.

Att räkna huvuden

Relativt tidigt började Rättviseförmedlingen komplettera sina kvoterade listor med olika typer av räkneprojekt. Vill man att fler kvinnor och minoritetspersoner ska få olika toppjobb, är det viktigt att få den som tillsätter positionerna att uppleva ett behov av fler kvinnor och minoritetspersoner. För många är det mer naturligt att efterfråga kompetens och låta irrelevanta biologiska egenskaper komma i andra hand. Ett sätt att få dem att tänka om kan vara att rikta ett ständigt strålkastarljus mot den så kallade representationen.

2013 lanserade Rättviseförmedlingen stämpeln A-märkt tillsammans med fyra biografer. Stämpeln utgick från Bechdeltestet, som analyserar hur feministisk en film är baserat på huruvida den har minst två namngivna kvinnliga karaktärer som pratar med varandra om någonting annat än män. Hur intetsägande detta test är kan exemplifieras med att The Imitation Game, där en central del av handlingen är de hinder och fördomar som möter en intelligent kvinnliga kodknäckare, underkänns medan American Pie 2 klarar testet.

Samma år sjösatte Rättviseförmedlingen kampanjen #tackanej, som uppmanar män att innan de tackar ja till en paneldiskussion undersöka vilket kön övriga inbjudna har, och tacka nej om de visar sig vara män. På kampanjens hemsida fastslogs ett år senare att den hade fått effekt, eftersom andelen kvinnor i Almedalens paneler hade ökat från 45 till 48 procent.

De opinionsbildare som tog strid mot listan till kulturdepartementet har knappt ens brytt sig om att höja på ögonbrynen den här gången.

Därefter kom den så kallade Rättviseräknaren, ett verktyg framtaget för att räkna mångfalden (i termer av kön och etnicitet) hos dem som uttalat sig i olika tidningar. Rättviseförmedlingen fick 3,2 miljoner kronor i statsbidrag för att genomföra projektet, den här gången av Vinnova. Det visade sig att sju av tio personer som medverkar i media, det vill säga uttalar sig eller är tydlig huvudperson i en artikel, är män.

Det skulle förstås kunna bero på att fler nyhetshändelser skapas av män – exempelvis utgör de, som Rättviseförmedlingen så gärna påpekar, majoriteten av börsbolagens VD:ar och styrelseledamöter. En av de redaktioner som omfamnade Rättviseräknaren, nyhetssidan Omni, kom dock fram till att detta ”problem” gick att åtgärda:

Vissa nyhetsdagar har visat sig vara gubbtunga. Om nyhetsflödet domineras av sport eller ekonomi, händelser som SCA-skandalen, måste redaktionen jobba kreativt på andra områden för att räta upp balansen. Men Omnis redaktörer är övertygade om att läsarna uppskattar appen mer när lika många kvinnor som män syns på bilderna.

Den övertygelsen kan förstås inte Rättviseförmedlingen ensam ta åt sig äran för. Som påpekades i Smedjan förra veckan möts den som väljer en kvinna till ett jobb, förtroendeuppdrag eller pris av mer positiva reaktioner än den som väljer en man. Utanför Sverige är det minst lika vanligt att premiera den som anses underrepresenterad, som när det brittiska förlaget Penguin Random House 2018 beslutade att dess utgivning helt skulle spegla befolkningen, inte bara vad gäller könstillhörighet och etnicitet, utan även sexuell läggning, klass och funktionshinder.

Det finns fortfarande många som försvarar meritokratin och reagerar med motvilja på kvotering. När Centerpartiet för ett par år sedan – med Rättviseförmedlingens hjälp – sökte en pressekreterare, ”gärna med annan etnisk bakgrund än svensk”, var reaktionerna långt ifrån odelat positiva. Samma sak när Svenska Filminstitutet beslutade att män inte längre ska kunna få marknadsstöd för sina filmprojekt från och med år 2020. Men det offentliga intresset för personers kön och hudfärg har fortfarande vuxit.

I mitten av strömfåran

I mitten av 10-talet var Rättviseförmedlingen i centrum för kvoteringsdebatten. I backspegeln, när organisationen nu läggs ned, kan man ana att intresset har avklingat – inte för kvotering, men för Rättviseförmedlingen. Dess senaste projekt, att tillsammans med Fredrika Bremer-Förbundet lansera ett nytt bokstavsalfabet ”som speglar Sverige som det ser ut” i stället för att utgå från mansnamn, är så perifert att få har orkat reagera på det. De opinionsbildare som tog strid mot listan till kulturdepartementet har knappt ens brytt sig om att höja på ögonbrynen den här gången, och några dånande applådåskor har inte hörts från Rättviseförmedlingens anhängare.

En sökning i mediedatabasen Retriever visar att antalet omnämnanden av Rättviseförmedlingen i media ökade nästan varje år fram till 2015. Sedan dess har de dalat. Då nämndes organisationen 786 gånger, år 2018 bara 422. Och när branschtidningen Resumé listar Rättviseförmedlingens tio ”höjdpunkter” är det feministiska bokstaveringsalfabetet den enda som genomfördes efter 2015.

Bara några månader tidigare publicerade Resumé en stor intervju med Seher Yilmaz. Hon beskriver hur hon redan när hon tog över 2014 noterade hur andra hade börjat ”konkurrera” med Rättviseförmedlingen om föreläsningsbokningar, expertutlåtanden och metoder, varpå den tidigare VD:n för organisationen Sofia Embrén påpekade att det ju är positivt för dem. Deras agenda sprids.

För kvinnor som fortfarande vill bli bedömda för sin kompetens är det inte en lättnad att Rättviseförmedlingen lägger ned.

För kvinnor som fortfarande vill bli bedömda för sin kompetens, och för män som inte vill ha sämre chanser att lyckas för att många som lyckats före dem varit män, är det alltså inte en lättnad att Rättviseförmedlingen lägger ned. Det vikande intresset för organisationen tyder inte på något vikande intresse för kvotering. Pendeln håller inte på att svänga tillbaka, bort från det överdrivna intresset för vilket kön och vilken hudfärg en person råkar ha.

Det är inte när en organisation som Rättviseförmedlingen översköljs av uppmärksamhet och reaktioner som den har vunnit. Tvärtom, som Lars Anders Johansson skrev i Smedjan för ett år sedan: Det är just när slagorden tystnar som det finns skäl att börja oroa sig.

De som byggt sina karriärer på identitetspolitiken är i dag anställda vid offentliga kulturinstitutioner eller inom public service. Den som trodde att identitetspolitiken är överspelad bara för att dess högljuddaste förespråkare tonat ned sin framtoning tar fel.

Sedan Lina Thomsgård lämnade Rättviseförmedlingen 2015 har hon varit programledare för SVT:s kulturprogram Kobra, skrivit för Aftonbladet och Fokus, publicerat en antologi och blivit chef för Stockholms nya kvinnohistoriska museum, där Rättviseförmedlingens före detta VD Sofia Embrén är kontaktperson i bidragsansökningarna. Rättviseförmedlingen har inte bara fört en framgångsrik kamp mot meritokratin – den har även varit framgångsrik i att skapa efterfrågan på sin egen grundare och hennes vänner.