Rätten att göra motstånd

Jag förstår att man som läsare egentligen ska reagera mot tesen i Jason Brennans nya bok When all else fails – The ethics of resistance to state injustice (Princeton University Press, 2018): att det finns tillfällen då det är rätt att göra motstånd, också våldsamt sådant, mot staten och dess tjänstemän. Slutsatsen är dock högst rimlig. Människor har vid vissa tillfällen rätt att i självförsvar defensivt agera mot staten och dess företrädare.

Inte bara som civil olydnad – alltså när man öppet bryter mot lagen och tar sitt straff för att på så vis plädera för en förändring – utan just för att i självförsvar skydda sig själv och sina medmänniskor i en utsatt situation.

Vi har trots allt grundläggande rättigheter som staten är satt att skydda, inte kränka. Gör den det sistnämnda finns det mycket vi vanligtvis kan göra åt det, särskilt i fungerande demokratier, men när det kommer till kritan finns det också fall där vi faktiskt har rätt att försvara oss. Som Brennan visar med åtskilliga exempel i When all else fails är det inte väsensskilt från självförsvar i andra situationer, ett försvar som kan ske på en mängd sätt och där upptrappning kräver ytterligare kvalifikation.

Människor har vid vissa tillfällen rätt att i självförsvar defensivt agera mot staten och dess företrädare.

För att påvisa när det skulle kunna vara rätt skissar Brennan på en mängd situationer där det vore rätt att ingripa. Till exempel: Du ser en maskerad man öppna eld mot en bil som du ser är full av barn och en förare med händerna på ratten, du är själv beväpnad (det här är USA), du kan utan risk för andra slå ut den maskerade mannen, och det är enda sättet att stoppa honom. Har du då rätt att göra det? De flesta skulle nog hålla med.

Anta att hälsogurun John anser att koffein är ohälsosamt och i bästa välvilja för att göra grannskapet säkert mobiliserar sina anhängare för att fånga kaffedrickare, konfiskera deras tillhörigheter och låsa in dem i Johns källare. Ann är för fattig för att flytta från grannskapet och dricker kaffe i smyg. När hon blir påkommen och överfallen av en av Johns lärjungar kämpar hon emot och har i processen ihjäl honom. Är Ann skyldig? De flesta svarar förmodligen nej, även om en svensk domstol nog inte skulle göra det.

Anta nu att den maskerade mannen som skjuter mot barn har en polisuniform. Gör det någon skillnad? Anta att hälsoaktivisten är staten som beslutat att en rekreativ drog med låg skadeverkning som marijuana är förbjuden och de låser in alla som ändå brukar den. Gör det någon skillnad?

Brennan menar att exemplen är moraliskt ekvivalenta, och argumenterar i When all else fails för att defensivt försvar mot staten därför är lika legitimt, och att föreställningar om att staten och dess företrädare har en särskild immunitet inte håller.

Anta nu att den maskerade mannen som skjuter mot barn har en polisuniform. Gör det någon skillnad?

Tyvärr lider boken av den svaghet som lätt uppträder när någon själv ställer upp de principer och motargument som sedan brottas ner. Precis som i fribrottning är de spektakulära segrarna ofta riggade. Brennan ägnar stor omsorg åt mindre detaljer, men gör det väl enkelt för sig i frågor om statens legitimitet (att skapa och genomdriva vissa regler över vissa människor på ett visst territorium) och auktoritet (att hos andra skapa en moralisk skyldighet att följa dessa). Raskt sammanfattar han att det bland filosofer råder samsyn om att stater har viss legitimitet, men inte auktoritet (greppet att åberopa ett auktoritetsargument mot auktoritet är förvisso lite innovativt). Sedan skjuter han ner moraliska föreställningar om samhällskontrakt och liknande med sitt eget tvivel som huvudsakligt argument.

Ville Brennan på riktigt ifrågasätta tesen i att staten inte har någon auktoritet som våldsmonopol borde jämförelserna även specifikt gälla sysslor där staten legitimt upprätthåller lagen, som när staten utreder brott, dirigerar trafik eller sätter riktiga brottslingar i fängelse. Exempelvis: någon kör upp jämsides med dig på en motorväg och försöker få dig att svänga in till kanten. Då gör det stor skillnad om denne någon är polis eller inte. Hos en privatperson vore detta beteende både suspekt och trafikfarligt. Vi har goda skäl att anta att det sker av motiv som hotar vår säkerhet och egendom.

Polisen har däremot, genom statens våldsmonopol och uppdraget att upprätthålla lagar och trafikregler, en legitim anledning att bete sig på detta sätt. Vi har ingen anledning att misstänka att en identifierbar polis som kör upp jämsides med oss och försöker få oss att köra in till kanten därmed är ett hot, utan tvärtom anledning att tro att de har skäl för sitt agerande som handlar om att upprätthålla trafiksäkerhet. Trafikpolisen har med andra ord en auktoritet som inte privatpersoner har.

Den sortens exempel visar att staten kan ha auktoritet och att Brennans ekvivalensteori inte gäller fullt ut. Vi har inte sällan anledning att skilja på människors agerande utifrån om dessa är statstjänstemän eller privatpersoner.

Brennans exempel på en stat som sätter haschrökare i fängelse är i högsta grad jämförbart med om privatpersoner agerade på samma sätt mot koffeinister, men inte när staten utför sina legitima uppdrag. Då är det stor skillnad mot om privatpersoner agerar på samma sätt. Du har exempelvis ingen anledning att släppa in främlingar att söka igenom ditt hem och det vore i normalfallet dumdristigt att släppa dem över tröskeln, men poliser som i laga ordning vill konstatera att inget brott pågår har du i samma normalfall anledning att samarbeta med.

Det betyder inte att självförsvar mot en statlig aktör alltid är fel, men det betyder att tröskeln för att agera mot statens övergrepp är högre än i fall där privatpersoner agerar på likartade sätt.

Den statliga tjänstemannen kan inte antas medvetet begå ett moraliskt brott när hon stjäl min egendom.

Här kan Brennans eget argument om förväntningar användas för att rättfärdiga en viss åtskillnad. Just för att staten är specialiserad för en viss kompetens – rättfärdig våldsutövning under lagen – bör vi som utgångspunkt anta att den i normalfallet är mer kompetent i sitt utförande av den än gemene man. Det följer inte att statens våldsutövning därmed alltid är rättfärdig, bara att den inte är att betrakta som helt ekvivalent med privat våldsutövning. Därför bör man göra en viss åtskillnad i sitt defensiva försvar beroende på om man blir attackerad av staten eller av en privatperson.

Låt mig ta ett exempel. När jag återvände från en libertariansk konferens i Tallinn sommaren 1993 blev jag bestulen på en flaska sprit jag hade köpt där. Jag blev dock bestulen på mer än så. Eftersom tjuven var en tulltjänsteman som gick igenom mitt bagage så utfärdade hon även en böteslapp eftersom jag befunnits skyldig till varusmuggling. En vanlig tjuv hade nöjt sig med att ta min spritflaska (min garderob var vid denna tid om möjligt ännu mindre stöldbegärlig än i dag). Statens kränkning var alltså värre.

Enligt ekvivalensteorin skulle jag därmed varit berättigad ett större mått av självförsvar gentemot tullkvinnan än gentemot en tjuv som gått igenom mitt bagage. Jag anser att det är tvärtom. En tjuv hade jag fått springa efter och slå ner för att få tillbaka min egendom. Det anser jag inte hade varit befogat i fallet med kvinnan som utförde sitt jobb åt tullen. Trots att det drabbade mig värre – och trots det absurda att jag med skattemedel tvingats avlöna någon som hade till jobb att stjäla från mig och andra hederliga människor på väg hem från en resa i andra länder – så anser jag att mitt eget legitima självförsvar är större gentemot den privata tjuven än gentemot den statliga.

Varför? Utöver att jag inte accepterar Brennans ekvivalensteori fullt ut eftersom staten har en viss auktoritet, och detta skapar en högre tröskel för att agera mot staten, finns det anledning att beakta olika motiv hos aktörerna.

Privata tjuvar vet antagligen att de bryter mot vedertagna moraliska begrepp när de tar andras egendom och är i normalläget sannolikt mer benägna att också tillgripa våld, ett annat brott mot vedertagen moral. Det råder också en större osäkerhet om vilken sorts våld som kan förväntas. Därför har jag själv en större legitim anledning att freda mig med våld. I den mån den statliga tjänstemannen är beredd att ta till våld är detta i normalfallet reglerat och jag vet när det finns anledning att förvänta mig det.

Notera att detta inte betyder att självförsvar inte är legitimt också mot statsmakten. Självklart har jag en rätt att skydda mig genom att exempelvis ljuga om vad jag hade i min väska, att smuggla in sprit från utlandsresor var i praktiken en folksport bland svenskar på den här tiden. Till viss del tog sig mitt motstånd också annorlunda uttryck. Jag argumenterade med tullkvinnan och förklarade det moraliskt förkastliga i hennes handling och yrkesval, en metod jag förmodligen inte valt gentemot en privat tjuv. Detta eftersom den statliga tjänstemannen inte kan antas medvetet begå ett moraliskt brott när hon stjäl min egendom. Att därför upplysa henne om det är måhända futilt i situationen, men likafullt ett perspektiv som skulle kunna föda en ny insikt.

De skilda motiven är något som ytterligare förstärker skillnaden och alltså motsäger Brennans ekvivalensteori, om än inte hans tes att motstånd mot staten kan vara legitimt.

Det är staten som ska lyda sina medborgare och individer som har rättigheter.

Det är alltså ingen väsensskillnad mellan försvar mot privata angripare och försvar mot staten. Att staten tillerkänns en viss auktoritet för och genom sitt våldsmonopol och att dess tjänstemän delvis har andra motiv för sitt handlande, skapar en däremot en högre tröskel för det legitima i försvar då staten kränker människors rättigheter. Brennans mer våldsamma exempel – där man skulle vara berättigad att skjuta presidenter på väg att godkänna ett illegitimt krig eller poliser som skjuter mot barn – bör lämnas kvar i boken och tillhörande seminarieövningar. Dessa exempel är nog aldrig tänkta att tas längre än så ens av författaren, eftersom de kräver en kunskap som få aktörer i praktiken har.

Jag hoppas att inte provokationen från de mer extrema exemplen står i vägen för vad som absolut är en nyttig diskussion. Brennan påminner oss i en tid av om inte blind så åtminstone överdriven tro på auktoriteter och lydnad, om att det är staten som ska lyda sina medborgare och individer som har rättigheter. Lite under radarn är boken ett utomordentligt försvar för inte minst den Åsa-Nisse-olydnad som med hembränning, smuggling och byteshandel sett till att att tillvaron blir mer uthärdlig och att statens med sin makt att styra, begränsa och beskatta inte går för långt.