Raskrigarna på Dramaten

Det är nästan så att man tror att man tror att man drömmer.

På Lilla scenen på Dramaten står två kritvita män, den ena rätt voluminös med rödlätt skägg, den andra mer vältränad och med rakat huvud.

De två männen talar växelvis. Den vite mannen med rödlätt skägg läser innantill, först i vad som tycks vara någon sorts föreläsningsmanus, därefter i ett långt brev till sin nyfödda dotter. Den vite mannen med rakat huvud talar däremot på rimmad vers.

Att jag nämner de två männens hudfärg kanske verkar lite märkligt. Men att jag just i detta fall fäster vikt vid något så apart som hudfärg, beror på att hela föreställningen Muslim Ban handlar om hudfärg. Ideligen hänvisar de två männen till sin egen hudfärg samt till hudfärgen på de människor vars värderingar de säger sig förakta och absolut inte vill falla till föga för.

Ideligen hänvisar de två männen till sin egen hudfärg samt till hudfärgen på de människor vars värderingar de säger sig förakta och absolut inte vill falla till föga för.

De två vita männen redogör för erfarenheter och funderingar som gör anspråk på att vara deras egna – och som sagt: nästan uteslutande handlar det om ras och pigmentering. Det talas om att det mördas folk i förorten. Och det talas om att ingen nämner hudfärgen på dem som blir mördade – och att ingen nämner hudfärgen på dem som bär det yttersta ansvaret för morden.

Har vi inte tidigare stött på denna monomana fixering vid ras och hudfärg? Vilar det inte något bekant över dessa idéer om att samhället egentligen är styrt av människor av en viss ras?

Och har vi inte hört dessa teorier om att de makthavare på olika nivåer som är av olika etniska ursprung egentligen är ett slags maktens marionetter, vilka finns där bara för att upprätthålla en jättelik samhällelig lögn om att vi lever i en demokrati byggd på idéer om människors lika värde.

Någon kanske tycker att denna typ av teorier hade gjort sitt redan 1945. Eller långt tidigare. I Muslim Ban förefaller de mer levande än någonsin.

Det bör dock sägas att de två kritvita männen benämner sig själva som ”bruna”. Det tycks skapa ett större överseende hos arrangör och publik. Det gör nämligen att man kan presentera föreställningen Muslim Ban som ”antirasistisk”.

Den föreläsning som Amanj Aziz läser upp handlar om rasifiering och vithetsnormer. Kanske är den nyskriven för detta dramaturgiska ändamål. Eller så är den tillkommen som redovisningsuppgift i någon universitetskurs om postkoloniala teorier. Det är svårt att avgöra.

Någon kanske tycker att denna typ av teorier hade gjort sitt redan 1945. Eller långt tidigare. I Muslim Ban förefaller de mer levande än någonsin.

Vi får i alla fall lära oss att det svenska samhället är genomsyrat av rasism – vi lever nämligen i en ”albakrati”, det vill säga i en stat där de vita har makten och bestämmer, medan de icke-vita kuvas ochutnyttjas.

Utan musik rappar den andra mannen, Carlito, om exempelvis morden i Trollhättan: en vit ung man högg ihjäl svarta skolelever. Men eftersom vi lever i en albakrati resulterade detta inte i några reaktioner från samhällets eller allmänhetens sida. Inte så konstigt, med tanke på att ”deras värld vilar på bruna lik som staplas upp lagligt”. De vita som sägs ha makten i albakratin Sverige beskrivs som ”ett folk utan skam”, som upprätthåller ”vita privilegier som de inte borde ha”.

Inte minst sägs albakratin drabba muslimer. Om rasismen mot muslimer föreläser Aziz under rubriken islamofobi. Han påstår att den musimska bönen demoniseras genom att den förbinds med terrorism. Ett exempel hade varit på sin plats där, men det lyser med sin frånvaro.

Och han säger att islamofobins yttersta mål är att ”eliminera den muslimska mannen”. Med tanke på det, är det förvisso logiskt att han menar att islamofobin har gett upphov till ett ”krigstillstånd”. Hur kriget mot och för islam bedrivs, utvecklas dock inte närmare.

Att ta del av föreställningen Muslim Ban känns som att inneslutas i en universitetsaktivistisk bubbla, där huvudpersonernas alla upplevelser är silade genom osmälta postkoloniala teoribildningar och inga kopplingar finns till en konkret yttervärld.

Den fråga som blir hängande i luften efter föreställningen är dock hur det kunde komma sig att dessa två ”bruna” män fick möjlighet att predika och mässa från den svenska albakratins själva nationalscen: Dramatiska teatern.

Själva ser de det antagligen som ett tecken på rasism, att de blivit hänvisade till Lilla scenen, medan Stora scenen är vigd åt ”vita” och ”onkel Tom”.

Andra kunde kanske se deras uppträdande som ett tecken på hur identitetspolitiken breder ut sig i syfte att locka nya målgrupper till gamla institutioner. Det senare ligger i linje med hur man på museer tror att man kan attrahera andra grupper än de vanliga, ”vita”, besökarna, nämligen genom att anlägga postkoloniala perspektiv.

Den fråga som blir hängande i luften efter föreställningen är dock hur det kunde komma sig att dessa två ”bruna” män fick möjlighet att predika och mässa från den svenska albakratins själva nationalscen: Dramatiska teatern.

Med tanke på att premiären på Muslim Ban var långt ifrån fullsatt och att en av de följande tre föreställningarna ställts in, förefaller inte muslimer eller andra ”icke-vita” uppfatta den politiske aktivisten och bidragsentreprenören Amanj Aziz som vare sig speciellt intressant eller representativ. Som så många andra, känner de sig nog rätt färdiga med ras- och hudfärgsfrågor.