Samhälle Krönika
Rädslan att förlora makten gör S regeringsodugliga
Det löper en röd tråd från hanteringen av pandemin och gängkriminaliteten till politiken kring migrationen och elbristen. Den punkterar bilden av Socialdemokraterna som regeringsdugliga, skriver Alice Teodorescu Måwe.
Är det en slump att den journalist som ställde de mest kritiska frågorna under den första pandemivåren 2020 var tysk? Hur kommer det sig att statsministrarna i våra nordiska grannländer så tydligt formulerade sitt politiska ansvar för de vägval som respektive land gjorde, medan Stefan Löfven (S) nöjde sig med att hänvisa varenda fråga av tyngd till berörd myndighet? Och finns det skäl att anta att ovanstående sammanhänger med att svenska väljare är mer förlåtande inför underlåtenhet, så kallad naivitet på politiska, än inför beslut som i backspegeln inte faller ut enligt plan?
När Coronakommissionen presenterade sin andra delrapport förra veckan var kritiken, på goda grunder, inte nådig. Det konstaterades att den svenska hanteringen präglats av senfärdighet liksom att de inledande skyddsåtgärderna var otillräckliga för att stoppa eller ens kraftigt begränsa smittspridningen.
Vår nästintill unika coronahantering säger det mesta om det mesta i svensk samtid.
Vidare konstaterades att den svenska pandemiberedskapen var undermålig, exempelvis saknades skyddsutrustning, vilket resulterade i att personal, inte minst inom kommunerna, under våren 2020 tvingades jobba utan adekvat utrustning. Detta trots att samma personal ofta arbetar nära de äldsta och sköraste. Det vill säga de grupper som den svenska strategin, vilken den nu var, påstods ha som målsättning att skydda.
Kommissionen konkluderade under fredagens presskonferens också att den tillfälliga ändringen av smittskyddslagen kom på plats för sent, liksom att det decentraliserade och fragmenterade smittskyddet gör det svårt att identifiera vem som bär helhetsansvaret när dylika händelser drabbar landet.
Läs också:
Vår nästintill unika coronahantering säger det mesta om det mesta i svensk samtid: Om synen på politikens roll i kris och därmed om inställningen till ansvar; om medborgarnas svårighet att få till ett adekvat ansvarsutkrävande när myndigheter istället för politiker frontar vägval och de fakta som besluten vilar på förblir höljda i dunkel; om aktivistiska journalister som lierar sig med den makt som de är satta att granska; om de mobbningsmekanismer som per automatik sätts igång visavi de som framför en avvikande mening; om den svenska självgodheten förklädd till påstådd vurm för vetenskap och rationalism.
Pandemihanteringen blixtbelyser vad som kommit att bli ett återkommande mönster i svenskt beslutsfattande.
Men framför allt blixtbelyser pandemihanteringen vad som kommit att bli ett återkommande mönster i svenskt beslutsfattande oavsett om grundfrågan rör elbrist, gängkriminalitet eller migration: oförmågan (eller oviljan?) att i ett tidigt skede, innan krisen är ett faktum, göra en grundlig konsekvensanalys, den förlåtande inställningen till reaktivitet framför proaktivitet, upphöjandet av goda intentioner framför önskvärda utfall och kanske framför allt, vilket hänger samman med allt ovanstående, den förlamande rädslan för att sätta ner foten och fatta (obekväma) beslut.
I takt med att innehavet, och förvaltandet, av makten blivit ett ändamål i sig har också rädslan för att förlora den blivit ett alltmer framträdande drag i svensk politik. Samtidigt är det ingen hemlighet att människor i allmänhet, och makthavare i synnerhet, som drivs av rädsla för förlust kommer att fatta sämre beslut. För att inte tala om konsekvenserna av beslut fattade av oro, för andras oro – som enkom väcker än mer oro.
Från politiskt och journalistiskt håll såg man sig nödgad att skönmåla och relativisera konsekvenserna av den förda politiken.
Denna tendens, manifesterad i oro för oro, har under de senaste decennierna varit särskilt tydlig på migrations- och integrationsområdet där man från politiskt och journalistiskt håll länge såg sig nödgad att skönmåla och relativisera konsekvenserna av den förda politiken i tron om att det skulle öka människors vilja att bibehålla den.
Under pandemin märktes samma tendens i fråga om sådant som skyddsutrustning för personal och munskydd för allmänheten där man mot bättre vetande lät påskina att utrustningen inte var nödvändig, alternativt att skyddet inte skulle vara tillräckligt effektivt, för att på så vis ”lugna” människors oro.
Listan på exempel på ovanstående synsätt är så många, och förekommer på så vitt skilda områden, att det helt uppenbart rör sig om ett medvetet förhållningssätt. Kortsiktigt, under den initiala fasen av varje kris, kanske strategin fungerar. Men i längden blir resultatet förödande när människor inser att politiken, och medierna, avstår från att förmedla korrekt information i tron om att de inte skulle vara kapabla att hantera sin (adekvata) oro.
Hanteringen av coronapandemin lär knappast påverka utgången av nästa års val även om den, jämsides med andra brännande frågor, sannolikt har bidragit till att punktera bilden av Socialdemokraternas famösa regeringsduglighet. Men ur ett mer långsiktigt perspektiv är det helt andra, mycket viktigare, saker som står på spel – som människors förtroende för makten.