Putin kväver Ukraina för att hålla bort rysk frihetslängtan

Den 24 februari markerade starten på en ny era för Europa. Vladimir Putin inledde en fullskalig invasion av Ukraina, en upptrappning av den illegala annektering av Krim som genomfördes 2014. I åtta år har ukrainarna levt med konflikten, och sett Moskva avancera sina påverkansförsök i takt med att Ukraina vänt blicken mot väst. Nu möts deras längtan västerut med skarpladdade vapen.

Konflikten i Ukraina handlar, i motsats till vad en del på vänsterkanten tycks tro, inte om Nato eller om Västs påstådda ”expansion österut”. Den handlar om före detta sovjetstaters önskan att lämna Moskvas historiska grepp bakom sig, och om Moskvas ovilja att låta detta ske.

Ett Nato- och EU-medlemskap har varit och är fortfarande garanten för en framtid utanför Kremls intressesfär. Det är värt att påminna om, särskilt med tanke på Ukrainas president Zelenskyjs återkommande konstaterande:, det är inte Väst som bjuder in Ukraina eller Georgien till EU och Nato. Det är dessa två länder, angripna och ockuperade av ryska styrkor, som bokstavligen bankar på porten till försvarsalliansens värme.

I Ukraina och i Georgien har kampen för demokrati, frihandel och marknadsekonomi vuxit sig starkare och starkare för varje år, medan Ryssland har slutit sig. 

Diskussionen om före detta sovjetstaters eventuella Nato- och EU-medlemskap har med Kremls hjälpande hand kommit att kretsa kring allt annat än fria nationers önskan att självständigt välja sin säkerhetspolitiska riktning. I Ukraina och i Georgien har kampen för demokrati, frihandel och marknadsekonomi vuxit sig starkare och starkare för varje år, medan Ryssland har slutit sig. 

Incitamenten för Putin att invadera sina grannar bygger inte enbart på imperialistiska stormaktsdrömmar. Det handlar också om att Ukraina och Georgien riskerar att bli frihetliga skyltfönster för det ryska folket. Vad som sker i Kyiv och Tbilisi blir en illustration av vilken typ av politisk förändring som är möjlig även i Ryssland. När ryssarna ser Ukraina slå sig fritt från korruption och förtryck och gå mot ett mer frihetligt samhälle ökar den politiska pressen på en liknande utveckling i St Petersburg och Moskva. En ukrainsk och georgisk framgångssaga skulle ge hopp åt den ryska oppositionen, men för Putin och hans lakejer är det en mardröm.

Den orangea revolutionen 2004 var ett ypperligt exempel på hur Ukraina valde att vända sig västerut, till Putins förtret. Hans försök att tämja Ukrainas västlängtan genom före detta president Viktor Janukovytj gick inte som han hade tänkt sig. Janukovytjs nej till ett associationsavtal med EU gick inte hem hos ukrainarna. I slutet av 2013 var det dags igen – ukrainarna demonstrerade för sitt oberoende på Maidantorget. Kremls motreaktion var brutal:  Krimhalvön annekterades.

Nu ser vi hur Putin genom fullskalig invasion försöker stoppa ukrainarnas frihet och oberoende, men det är mycket lite som talar för att en territoriell ockupation kan bli bestående. Motståndet är fortsatt övermäktigt för Putin och hans säkerhetstjänster. 

Om Ryssland mot förmodan skulle vinna kriget mot Ukraina skulle det bli än svårare att upprätthålla ett Moskvatroget styre. Ukrainarna vill inte ha ryssarna där, och frågan är om gemene ryss ser någon vinning i att försvara ett redan förlorat krig. 

Politisk rädsla är en faktor som ofta övervinner den inhemska opinionens vilja att protestera.

Putins krig i Ukraina må inte vara logiskt, eller för den delen strategiskt klokt, men politisk rädsla är en faktor som ofta övervinner den inhemska opinionens vilja att protestera. Priset har redan blivit högt för de ryssar som säger nej till kriget.

En av orsakerna till att Putin behöll sin popularitet i början av 2000-talet var den ryska ekonomins snabba tillväxt efter 1990-talets krisår. Men sedan 2009 har den ryska ekonomin stagnerat och de breda ökningarna av levnadsstandarden uteblivit. Och med invasionen 2022 går Putin till historien som ansvarig för den ryska ekonomins kollaps.

De ryska storbolagen Gazprom, Lukoil and Sberbank, som är noterade på Londonbörsen via depåbevis, såg sitt börsvärde utraderas som en följd av kriget och västs sanktioner. Sedan invasionen påbörjades har den ryska börsen hållits stängd. När Moskvabörsen väl öppnar väntas ryssarna se sina besparingar försvinna. Det talar för ett oppositionellt uppsving runt om i Ryssland, men frågan är vilken opposition som kommer att finnas kvar efter den ekonomiska kollapsen.

Repressionen mot ryska oppositionella har varit omfattande på senare år. Mordet på presidentkandidaten Boris Nemtsov år 2015 och mordförsöken på Aleksej Navalnyj är bara två exempel. 

Samtidigt har repressionen breddats i form av ren internetcensur och de nya så kallade ”fake news”-lagarna som förbjuder spridande av falska nyheter om den ryska militären. I praktiken innebär detta att ryssarna inte får kalla kriget i Ukraina för ett krig. Istället ska det kallas för en ”speciell militär operation”. Den som trotsar förbudet riskerar fängelse på upp till femton år. Det är en utveckling som för tankarna till tiden före kommunismens fall. 

Trots Putins enträgna försök att tysta folket har ryssar runt om i landet – och inte bara i Moskva och St Petersburg – gått man ur huse för att demonstrera mot kriget. Tusentals modiga ryssar, inte minst ungdomar som följer kriget via sociala medier, visar öppet sitt missnöje. Demonstrationer har rapporterats i 37 ryska städer. 756 demonstranter har hittills blivit arresterade enligt OVD-Info. Motståndet existerar, men frågan är hur länge människor vågar visa det öppet. 

Rädsla är en politisk valuta som Vladimir Putin inte tvekar att använda mot inhemska och utländska motståndare. I brist på såväl politiska som ekonomiska morötter har han nu bara piskan kvar att erbjuda sin befolkning.