Public service behöver en tydligare reglering

Den nybildade Föreningen Oberoende Public Service har tagit som sin uppgift att under den tid public service-kommittén utreder nästkommande sändningstillstånd, informera om och propagera för att ”säkra radio och tv:s oberoende och breda uppdrag”. Två av medlemmarna, före detta cheferna Kerstin Brunnberg, SR, och Christina Jutterström, SVT, skriver i ett debattinlägg i DN kultur att public service-kommitténs ordförande Göran Hägglund står inför ett dilemma: Ska han falla till föga för regeringspartiernas och SD:s medieprogram ”om ett smalare och mindre oberoende SVT och SR”, eller ska han i stället låta sig styras av tre centrala faktorer föreningen har identifierat:

För det första har allmänheten, enligt SOM-institutet, stort förtroende för public service och därmed också ”förväntningar på att public service ska ha ett brett uppdrag”. För det andra har digitaliseringen ökat medieutbudet vilket skapat en ”stenhård konkurrens om människors uppmärksamhet och förtroende”. Och för det tredje är public service-bolagens roll för nationell beredskap, något som finns med i kommittédirektiven men där kopplingen till det breda uppdraget saknas.

Artikeln är intressant eftersom den illustrerar den typ av ”inifrån och ut”-perspektiv som i hög grad väglett tidigare utredningar. Uppdraget ska vara oförändrat eftersom det varit uppskattat hos publiken och det gränslösa medieutbudet på internet är i första hand ett konkurrensproblem som public service måste möta för att kunna behålla sin publik och relevans.

Tyvärr har det perspektivet gjort att tidigare public service-utredningar landat i luddiga skrivningar som, trots att det i sändningstillstånden framgår att bolagen ska sända program, av bolagen själva tolkats som att de har ett ”multimedialt uppdrag”. Några begränsningar för hur de får konkurrera har bolagen inte uppfattat, vilket kan tyckas udda för bolag som utför allmännyttiga uppdrag. Detta egentolkade uppdrag har skapat osäkerhet på mediemarknaden eftersom public service-bolagen är välfinansierade och kan kasta om konkurrensförhållanden på alla delmarknader som de bestämmer sig för att investera på. Då SVT respektive SR sände fyra kanaler i radio- och tv-nätet fanns en förutsägbarhet på marknaden. Men när de utan styrning expanderar på internet, och då inte bara på sina egna play-plattformar, blir det hopplöst för andra mediebolag att planera.

När SVT och SR utan styrning expanderar på internet blir det hopplöst för andra mediebolag att planera.

Skribenternas påstående att regeringspartierna vill göra public service-uppdraget smalare och bolagen mindre oberoende går att invända mot, men oavsett det så vore det märkligt om en utredning arbetar i 14 månader för att sedan landa i sedan länge skrivna partipamfletter. Då har Göran Hägglund verkligen inte gjort sitt jobb. Om utredningen gör det som framgår av direktiven, det vill säga använder ett utifrån och in-perspektiv och studerar utvecklingen av en gränslös mediemarknad och först därefter mejslar ut uppdrag som motiverar offentlig finansiering, så är det inte givet att uppdragen smalnar med färre genrer och mindre intressant innehåll. Direktiven nämner sport som en genre som finns på marknaden, men alla genrer finns på marknaden, dessutom i ett växande överflöd.

Genrer är bara ett sätt att skära korven, distributionsfrågor ett annat och en svensk publiks behov ur olika perspektiv ett tredje. I dag kan publiken ta del av live-sändningar av presskonferenser, seminarier och dramatiska händelser från hela världen en knapptryckning från public service-bolagens playtjänster, liksom av ett oändligt utbud av drama och film. Alla svenska mediebolag måste fundera på vad just deras roll ska vara på den nya marknaden. För public service-bolagen är denna process av naturliga skäl en politisk process.

Om Föreningen Oberoende Public Service fokuserade på det redaktionella oberoendet skulle de kunna problematisera frågan om hur mediebolag som i kris och krig är direkt underställda regeringen, under sådana förutsättningar samtidigt ska kunna arbeta oberoende. Likaså skulle de kunna resonera kring om det verkligen ska vara riksdagens partier som nominerar ledamöter till förvaltningsstiftelsens styrelse och regeringen som därefter utser dem.

Om uppdraget inte blir betydligt tydligare riskerar den kommersiella mediemarknadens redan osäkra situation att förvärras.

Public service-bolagen är viktiga offentligt finansierade verksamheter som är duktiga och har stort förtroende. Därför är det en god sak att denna utredning har i uppdrag att utgå från den nya mediemarknaden och utifrån den definiera kommande uppdrag. Det borde ha gjorts för länge sedan. Medieutredningen skrev exempelvis en promemoria om alla ofullkomligheter i regleringen av public service (Ku 2015:01), en PM som regeringen inför den föregående utredningen valde att bortse från.

Utredningsdirektiven nämner EU:s statsstödsregler och behovet av ett uppdrag som är ”tydligt definierat och avgränsat”, något som är viktigt då gränserna mellan olika mediemarknader upplöses. Den kommande tillståndsperioden är tänkt att gälla till slutet av 2033, en självklart orimligt lång tillståndsperiod. Om uppdraget inte är betydligt tydligare än det hittills varit, riskerar den kommersiella mediemarknadens redan osäkra situation att förvärras. Otydlighet ökar också risken att public service får sin verksamhet reglerad genom rättsliga ingrepp, snarare än genom en genomtänkt och demokratiskt förankrad reglering. Att slippa sådana problem borde alla som gillar ett oberoende public service kunna bejaka.

Dagens Nyheters kulturredaktion har tackat nej till att publicera detta inlägg.