Samhälle Essä
Problemet är underbefolkningen
Hotet från överbefolkning har i århundraden varit ett återkommande varningsrop. Men i själva verket närmar vi oss den punkt där underbefolkning på många håll i världen blir ett allt större problem. Det skriver Staffan Heimerson i en personlig betraktelse över vår tids kris i befolkningsfrågan.
Det är vid piazzan i Ventimiglia, Italien och vid plazan i Salamanca, Spanien som du får en färgstark illustration till hur det ligger till med jordens befolkningstal.
Befolkningstalen har i århundraden varit skrämskott i samhällsdebatten: domedagsprofetior som en bekymrad allmänhet okritiskt stämmer in i och därmed vill tona fram som ansvarskännande realister.
Den brittiske prästen och nationalekonomen Thomas Robert Malthus lade 1798 fram teorin att, om inga politiska åtgärder vidtas, blir befolkningen större än tillgången på livsmedel. Befolkningsökningen stiger brantare än matproduktionen. Tillgången på mat per person minskar. Det går åt helvete. Malthus kunde inte ana en födelsekontroll i framtiden utan ansåg att om en arbetarfamilj får ökade inkomster leder detta till att den skaffar ännu fler barn. Katastrofen växer.
Jordens befolkning växte. Matproduktionen växte fortare.
Georg Borgström, en svenskfödd växtfysiolog och livsmedelsforskare som var professor vid Michigan State University och blev världskänd och en stor auktoritet i frågan människans rovdrift på naturen, talade om risken för global brist på livsmedel. Han karakteriserades som ”den mest pessimistiska av pessimister” och varnade för att mänskligheten var på väg mot katastrof. Han ville fördela resurserna genom priskontroll och ransonering.
Borgström kunde skrämma vettet ur barn. Jag var 1954 en artonårig reporter på Lunds Dagblad och skickades till ABF-huset för att referera hans föredrag. Jag kom tillbaka till redaktionen och sa till nattredaktören: ”Det här måste stå på ettan: Domedagen väntar. Allt går åt helvete.”
Utfallet blev ett annat. Befolkningstillväxten planar ut. Toppen, 9,4 miljarder människor på jorden, nås enligt Institute of Health Metrics and Evaluation vid University of Washington år 2064, avsevärt tidigare än FN:s prognoser.
***
I stället blir det brist på folk. ”Minskad befolkningstillväxt”, säger Jeremy Grantham, en brittisk investeringsstrateg och filantrop, ”vållar sjunkande ekonomisk tillväxt.”
Mest noterat är, att Kina lämnat sitt brutala en-barns-reglemente. Först blev ett andra barn tillåtet och alldeles nyligen även ett tredje. Det var svaret på Kinas demografiska verklighet: den senaste folkräkningen konstaterade, att 2020 föddes i Kina bara 12 miljoner barn, en nedgång med 20 procent från året tidigare. Den snabba moderniseringen av landet innebär att föräldrarna har valmöjligheten – ännu ett barn eller en ny mobiltelefon. Telefonen vinner.
I många länder råder brist på arbetskraft. I USA lockar McDonalds med dubbla garantilönen (15 dollar) för att locka folk som kan vända hamburgare. Och i Frankrike stänger stjärnrestauranger för lunch – på grund av brist på servitörer. ”Vi behöver många fler amerikaner”, noterade New Yorks Times kolumnist Farhad Manjoo. ”Fler invandrare är bästa sättet att möta Amerikas demografiska nedgång – och världen står redo att ge oss dem.”
Läs också:
I Kanada stimulerar regeringen ökad invandring för att kompensera att fem miljoner kanadensare pensioneras de närmaste 14 åren. Befolkningen riskerar att bli mindre. Det behövs nya händer och huvuden för att fylla luckorna. I fjol tog Kanada emot 340 000 invandrare, varav flertalet arbetskraftsinvandrare. Den liberala regeringen har drivit igenom ett migrationsprogram där antalet raskt ska öka med 90 000.
På Balkan sjunker befolkningstalen drastiskt i samtliga tio länder. Moldavien töms. Bulgarien avfolkas. Bosnien åldras. Serbien bottenskrapas. De unga utvandrar; de tar lågprisflyg till Västeuropa för högre löner och bättre liv. Fertiliteten har sjunkit till under det tal som kompenserar dödstalen. I Bosnien har kvinnor 1,3 barn, när 2,1 behövs för att hålla befolkningstalen konstanta. I Kroatien är siffran 1,4, i det i huvudsak muslimska Kosovo 2,0.
I Frankrike sjunker födelsetalen. För att höja dem utlovas en ny familjepolitik med förbättrad barnomsorg. En minister sade: ”För att säkra framtiden finns två vägar: att skaffa fler barn eller att ta emot fler utlänningar.”
I de två europeiska länder vid Medelhavet, som vi traditionellt brukar se på som speciellt barnälskande, går paradigmskiftet att betrakta med egna ögon i stället för att tillgripa siffror. (Siffran för Italien är 1,3). Scenen på torget i en liten italiensk stad får mig att mumla för mig själv: ”Milda makter! Vad har hänt?”
***
I en flashback minns jag nämligen trånsjukt min första plaza, februari 1959 i Salamanca. Jag kom bilande från kalla Malmö. Synen av Plaza Mayor i staden på den spanska högslätten, var som en knall i skallen.
Plazan var ståtlig, det största torget i Europa. Det var på 1700-talet tänkt för tjurfäktning. Nu i skymningstimmen var det ett högljutt folkliv framför rådhuset och bodegan, glassbaren, stadsapoteket och tidningskiosken.
Lekande, busande barn. Gamla farbröder på en bänk med billiga cigaretter i mungipan i livliga samtal. Invalidiserade lottförsäljare. Mormödrar hyttande med handen åt pojkar som med sina fotbollar riskerade att krossa skyltfönster. Tröstande kramar till småflickor som snubblat och skrapat knäna.
Vilket liv! Tre generationer i närkontakt och samverkan.
På liknande vis minns jag min första piazza, april 1961 i Rom, Piazza di Spagna. Nu överturistifierad och wannabe-sofistikerad, då för 60 år sedan ett centrum för de omgivande kvarteren. Småflickor hoppade rep, tonårspojkar trodde att de var Gunnar Nordahl, tonårsflickor vandrade med sina mammor som chaperones på en paseo och flirtade i smyg med jämnåriga, visslande pojkar.
På piazzan och plazan fanns alltid vuxna till hands för att ge barnen en kram och tusen pussar – eller till den som misskötte sig en dask i rumpan.
Vår samlade bild av Italien var: Mamma Mia, spaghetti, bambini. Över piazzan kunde ha lyst orden: regi Federico Fellini.
***
Men nu?! Den italienska piazzan är livlig som Stortorget i Karlshamn. Plaza Mayor i Spanien hålls vid liv genom konstgjord andning.
Vad har hänt? Svaret är enkelt: det finns inga barn längre.
För att ett befolkningstal ska hållas konstant behöver, som sagt, varje kvinna föda 2,1 barn. I början på 1960–talet föddes inom EU nära 8 miljoner barn per år. Nu är siffran färre än 5 miljoner barn. Redan för tio år sedan konstaterade Lena Bernhardtz, som på svenska Statistiska centralbyrån arbetade med jämställdhetsstatistik, att ”fruktsamheten ligger nära en kritisk nivå. Nära hälften av medlemsländerna ligger under den nivån.”
Statistiska centralbyrån sa för tre år sedan att Sveriges framtida befolkningsutveckling var en ”lugn och stadig naturlig folkökning”. Knappast. 2019 blev utfallet 4 000 färre födslar än SCB:s prognos. I fjol blev det faktiska födelsetalet hela 8 000 färre nyfödda än SCB:s antagit. Fertilitetstalet har sjunkit till 1,7 barn per kvinna.
Över hela världen sjunker nativiteten; även i länder som nyss betraktades som u-länder. I Indien, Sydafrika, Brasilien är födelsefrekvensen så låg att den nätt och kompenserar dödstalen. Fertiliteten i världen har enligt Världsbanken på 50 år sjunkit med mer än 50 procent. Då var den 5,1 barn per kvinna, nu 2,4.
Tjugotre länder i världen – bland dessa Japan och Spanien – möter nu sjunkande befolkningstal.
Undantaget är Afrika. Där kan, enligt FN, befolkningen det här århundradet tredubblas till 3,8 miljarder invånare söder om Sahara. Det ökar i så fall motivationen för unga människor att sätta sig i rörelse mot Europa. Forskare vid University of Washington räknar dock med att det ”bara” blir 3,1 miljarder.
Sjunkande födelsetal och minskad befolkning har goda sidor. Kvinnor har blivit friare och förmögnare. Rika länder i Europa och Asien har under årtionden konstaterat detta: levnadsstandarden har inte sjunkit. Invandring har fyllt tomrum. Financial Times noterade, att mindre utgifter för skolor ger pengar över till pensioner och sjukvård.
Prognosen lyder:
Antalet barn under fem år i världen sjunker från dagens 681 miljoner till 401 miljoner år 2100.
Antalet människor 80+ stiger från dagens 141 miljoner till 866 miljoner år 2100.
***
Kanske gör jag mig skyldig till en gammelmans-nostalgi, när jag irriterat noterar hur matt och tråkigt livet blivit på plazor och piazzor.
Bilden domineras av gubbar vilka i tillkämpad ungdomlighet går klädda i halvlånga shorts av cargotyp. Ofta har de en knähund i famnen. Kvinnorna är jäktade och har mobiltelefonen tryckt till örat.
Tonårsflickorna promenerar inte längre sin paseo under uppsikt av mama; det är den rituella ”ta en promenad” eller ”gå en sväng” som om aftonen gäller i Medelhavsländerna och då stadens invånare vänligt – och skvallrigt – inspekterar varandra.Tonårsflickorna sitter numera på en Vespa i rymdkapselhjälmar.
De mindre barnen, som trots allt finns, hänger pappa i byxbenen och blir curlade och gnälliga som barn i Nordeuropa.
Vad skulle Malthus och Borgström ha sagt?