Stefan Stern: Privat kapital behövs för att bryta våldsvågen

Den extrema våldsvåg som sedan ett decennium tagit Sverige i sitt grepp har blivit vår tids kanske allvarligaste samhällsproblem. Händelseförloppet saknar motstycke i jämförbara länder liksom tidigare i historien. Som i alla svåra kriser så kräver en sådan olöst alarmistisk samhällsutmaning en mycket hög grad av politisk omprövning.

Just nu skärps straffen, kameraövervakningen byggs ut, straffrättsåldern ses över och fler brottsbekämpande verktyg tillförs rättsväsendet. Det är bra och nödvändigt. Åtgärderna kommer stegvis att över tid bidra till att vända den negativa utvecklingen.

Men när allt fler medborgare upplever att samhällskontraktet inte längre levererar det som förespeglats, och därför funderar på vad som egentligen trillar ut i andra änden av skattetransaktionen, så gör staten klokt i att på allvar städa upp i sin kassa och fokusera ansträngningar, offentligt åtagande och budgetmedel till verkliga kärnuppgifter.

Den politiska diskussionen om hur polisen och militären – ansvariga för den inre respektive yttre säkerheten – bättre kan samordna sina resurser och arbeta ömsesidigt understödjande borde vara okontroversiell. Det bidrar till att frigöra polisiära resurser till nödvändigt utredningsarbete och till att bekämpa den allra grövsta kriminaliteten. Men lika naturligt vore att ställa frågan hur också andra aktörer i samhället kan bidra om kärnstaten ska kunna bli kraftfullare där den nu måste leverera för att bryta våldsspiralen.

Näringslivet är oslagbart på att leverera effektiva produkter och tjänster för att lösa både små och stora samhällsproblem.

Som alltid är samhället större än staten. Med fler samhällsaktörer som bidrar till brottsbekämpning och inre säkerhet kan medborgarna få ut bästa möjliga avsedda nytta. Under mina över 20 år i svensk rikspolitik, och därefter över tio år i näringslivet, har jag sett hur företagande är en mycket positiv samhällskraft. Näringslivet är oslagbart på att leverera effektiva produkter och tjänster för att lösa både små och stora samhällsproblem.

När vi nu ser hur våldsvågen exploderar så har klanbildningar och brottsligor tillåtits växa till ett avancerat finmaskigt nät av kriminella nätverk. Sverige beräknas ha så många som 30 000 gängkriminella. En stor kärna av dessa grovt kriminella personer måste i framtiden punktmarkeras, så att varje steg och handling kan bevakas dygnets alla timmar. Det handlar om att i praktiken förebygga, omöjliggöra och försvåra utförandet av bärande delar i dagens organiserade brottslighet.

Inom den svenska säkerhetsbranschen finns i dag 500 företag med över 30 000 anställda som dagligen avlastar sådant som i hög utsträckning förr eller senare annars hade hamnat på polisens bord. Men jag tror att det finns stort utrymme för denna samhällsviktiga bransch, som rymmer unik säkerhetsexpertis, att växa med allt modernare teknologi, utvidgade arbetsområden och en ökande kompetens. För att fullgöra samhällets behov av punktbevakning bör som jag ser det etableringen av en ny yrkeskategori prövas vid sidan av dagens beväpnade och obeväpnade vakter – med längre utbildning, större befogenheter och bättre utrustning. Detta för att kunna bistå, stötta och komplettera polisen i hanteringen av Sveriges växande antal gängkriminella. Det skulle ytterligare frigöra polisens tid till de nödvändiga mest mönsterbrytande insatserna.

Det är bara en tidsfråga innan vi av nödvändighet behöver tillåta fler aktörer än staten att bygga och driva fängelser.

Många fler av dessa tusentals brottsliga individer måste förstås frihetsberövas genom att gripas, lagföras och under mycket lång tid låsas in när brott väl har bevisats. Själva perspektivförskjutningen i samhällsdebatten till att utgå från brottsoffrens perspektiv behöver ytterligare förstärkas, och ett viktigt led i det arbetet är att mycket kraftigt utöka antalet fängelseplatser, häkten och anstalter för att öka tryggheten för medborgare och företag. I ett läge när överbeläggningen redan är ett faktum i den överbelastade traditionella kriminalvården är det hög tid att ifrågasätta ännu ett offentligt monopol. Det är bara en tidsfråga innan vi av nödvändighet behöver tillåta fler aktörer än staten att bygga och driva fängelser, på liknande sätt som redan sker i exempelvis Storbritannien och Australien. Privat kapital och kompetens kan frigöras till denna samhällsuppgift även i vårt land.

I dag finns färre än 4 500 fasta och 1 500 tillfälliga svenska fängelseplatser att tillgå när Sverige har ett stort behov av att på detta sätt bli tryggare. I en försiktig bedömning menar dagens ansvariga myndighet att tio nya större anstalter behöver byggas i Sverige på mindre än tio år, vilket skulle ge landet 13 000 platser. Men ett mer realistiskt antagande är ett sannolikt behov av uppemot 25 000 fängelseplatser.

Till bilden hör också att Riksrevisionen starkt ifrågasatt effektiviteten i det nuvarande svenska offentliga monopolet – inte minst mot bakgrund av att samma typ av fängelseplatser endast kostar hälften i jämförbara länder. Dagens växande köer till att avtjäna redan utdömda fängelsestraff kan i många, men inte samtliga fall lösas genom att upphandla fängelseplatser i utlandet.

Ett tredje lämpligt område att släppa in privata aktörer inom är den viktiga telefon- och medborgarservice som ännu till stora delar sköts av polismyndigheten – med växande köer och timslånga väntetider. Arbetsuppgifterna dränerar polisen på resurser som behövs bättre till att utföra kärnuppgifterna i syfte att bryta den farliga samhällstrenden. Passhantering, bemanning av tips- och larmnummer och annan kontaktservice kan därför effektivare skötas av privata företag.

En stramare migrationspolitik, en bättre fungerande integrationspolitik liksom vässad utbildnings- och näringspolitik är alla områden som bär på nycklar till att trygga samhällsutvecklingen från det eskalerande gängvåldet. Men en viktig del av lösningen ligger enligt min uppfattning i att släppa in privat kapital och företagande för ökad inre säkerhet.