Presidenten som kom in från kylan

När Nelson Mandela frigavs ur fängelset i Sydafrika den 11 februari 1990 togs han emot som en mytisk hjälte, en frälsare. Berättelsen om Mandela innehåller alla sagans ingredienser om den tappre, enkle mannen som straffas av övermakten men sedan får revansch och förs fram på folkets axlar och blir deras ledare.

Frigivningen var väntad och ytterst noga planerad. Mandela skulle snarast möjligt framträda inför Sydafrikas folk och han valde stadshuset i Kapstaden för detta historiska ögonblick. Bilderna från det här tillfället visar hur stadshusets balkong är full av människor. Utanför står tusen och åter tusen åhörare. De dansar och gråter av glädje, och väntar spänt på vad Mandelas första ord skall bli.

Precis som kremlologer under sovjettiden ägnade sig åt att studera uppställningen på podiet vid Röda Torget i Moskva för att försöka lista ut hur den aktuella politiska hierarkin i landet såg ut, betraktade nu politiska bedömare i Sydafrika stadshusets balkong. I centrum längst fram stod Nelson Mandela och vid hans sida stod hustrun Winnie. Bredvid henne stod den 38 år gamle Cyril Ramaphosa.

Redan fyra år innan Mandela valdes till president inleddes maktkampen om vem som skulle ta över efter honom.

Det var naturligtvis ingen tillfällighet, han hade inte bara råkat hamna där. Hans placering på balkongen berättade att han praktiskt taget var att betrakta som Mandelas högra hand. Ramaphosa hade kunnat bli den åldrade Mandelas efterträdare men ödet ville annorlunda. Det tog 28 år för honom att uppnå det som där och då, denna sköna kväll i Kapstaden, måste ha funnits i hans fantasi. Att bli landets president.

Mandelas tal andades försoning och framtidstro, han talade om frihet och demokrati. Alla visste att han snart skulle bli Sydafrikas nye president, men samtidigt slipades knivarna inom partiet ANC. Bilden av en enad front som hade besegrat rasåtskillnadssystemet var bara delvis sann. I själva verket var de mest prominenta svarta aktivisterna hemmahörande i tre olika rivaliserande kategorier som alla ville ha ”sin” man som efterträdare till Mandela, när den dagen kom. Redan fyra år innan han valdes till president inleddes maktkampen om vem som skulle ta över efter honom.

Kampen om tronföljden

Det handlade om exilkämparna, de som hade tvingats fly Sydafrika under hot om långa fängelsestraff. Bland dem fanns många tunga namn som exempelvis Oliver Tambo och Thabo Mbeki. Det handlade också om ”islanders”, de som hade suttit av långa fängelsestraff på ön Robben Island och sågs som levande martyrer för kampen. Jacob Zuma med sina tio år på fängelseön var en av dessa. Och så fanns det de interna, de som under det långa motståndet mot det vita rasiststyret hade befunnit sig i Sydafrika och mobiliserat massorna i den förenade demokratiska fronten UDF och inom fackföreningsrörelsen. Cyril Ramaphosa var den mest prominenta i den kategorin.

Omedelbart efter Mandelas frigivning inleddes en tävlan om dennes gunst inom ANC. De tre rivaliserande grupperna arbetade på att positionera sig och på grund av Mandelas höga ålder var det uppenbart att han behövde ett kompetent team i sin närhet. Han hade ett mycket gott öga till Ramaphosa som han hade träffat första gången bara något år tidigare. Denne var generalsekreterare för fackföreningen National Union of Mineworkers, NUM.

Det var i den positionen Cyril Ramaphosa gjorde sig känd internationellt. Han hade problem med att få ett pass – rasistregimen ville inte att han skulle resa utomlands och agitera – men 1987 blev han den förste mottagaren av Olof Palmepriset, för särskild betydande insatser i Olof Palmes anda. Han fick då resa till Stockholm där han redan tidigare var ett välkänt ansikte bland både LO-folk och politiker som intresserade sig för kampen i Sydafrika.

Denna framgång hade Ramaphosa bland annat det sydafrikanska kommunistpartiet att tacka för.

Maktkampen i gruppen kring Mandela skördade sina offer. Det som hade börjat så bra för Cyril Ramaphosa såg redan 1991 ut som en ren förlust. Han syntes allt mer sällan vid den store ledarens sida. Där fanns i stället en välklädd, piprökande och synbarligen intellektuell Thabo Mbeki som etablerade sig som Mandelas talskrivare. Han hade uppenbarligen manövrerat ut Ramaphosa och många undrade hur det hade gått till. Mbeki sågs i vissa kretsar som något av en charlatan, jämfört med den erfarne fackföreningsledaren Ramaphosa som var allmänt respekterad som en skicklig organisatör och förhandlare. Vad hade hänt? Varför valde Mandela Mbeki framför Ramaphosa?

En tämligen enkel förklaring som har slagit rot är att Mandela behövde någon som kunde stödja honom aktivt på hans omfattande resor. Han gav sig ut på vad som närmast var en världsturné. Han besökte ett stort antal länder i Afrika, han reste till Europa inklusive Sverige, höll försoningssamtal med Margaret Thatcher, framträdde i den amerikanska kongressen och gästade president George Bush. Detta, menar somliga, hade han inte mäktat med om han hade varit beroende av fackbasen Cyril Ramaphosa som stöd. Denne hade en mängd fina kvaliteter, men han hade inte Thabo Mbekis vältalighet och under lång tid förvärvade erfarenhet av att ständigt vara på resande fot och byta hotell varje natt. Mbeki stöttade, skrev tal och grep in varje gång den gamle Mandela behövde uppbackning.

Intrigerna eskalerar

Cyril Ramaphosa satt dock inte overksam i Sydafrika. I juli 1991 besegrade han konkurrenten Jacob Zuma och valdes till ANC:s generalsekreterare. Det var ett stort steg framåt och ett kraftigt bakslag för Zuma.

Denna framgång hade han bland annat det sydafrikanska kommunistpartiet att tacka för. Partiet med sin ledare Joe Slovo (vit, bördig från Litauen) stöttade Ramaphosa och betraktade denne som den enda av de potentiella efterträdarna till Nelson Mandela som skulle kunna värna de sydafrikanska arbetarnas intressen. Uppmuntrad av sin valseger planerade nu Ramaphosa sitt nästa drag.

När Mandela reste till Kuba för att tacka Fidel Castro för stödet till kampen mot apartheid, och Thabo Mbeki och Jacob Zuma befann sig i Cambridge på en konferens, passade Ramaphosa på att sammankalla en kommittee inom ANC. Denna avsatte Zuma som chef för underrättelsetjänsten inom partiet och bytte ut Mbeki som chefsförhandlare mot Ramaphosa själv. Det var en regelrätt palatskupp.

Det var nu som exilkämparna inom ANC för första gången insåg att Ramaphosa kunde bli ett allvarligt hot mot deras ambition att styra Sydafrikas framtida politik. Han var inte bara Mandelas hjälpreda. Han kunde agera själv och han gjorde det på det mest förslagna sätt. Den politiska rivaliteten mellan Mbeki och Ramaphosa tog eld. Den skulle komma att brinna under mycket lång tid.    

De strejkande är inget annat än kriminella och måste behandlas som sådana, skrev han i ett mejl. Han rekommenderade polisen att slå till hårt och skoningslöst.

Den politiska processen rörde sig obönhörligt framåt i Sydafrika. 1994 skulle val hållas och det framstod som alldeles självklart att Mandela skulle bli landets nye president. Men vem skulle bli vicepresident? Det framkom senare att det beslutet togs efter ett mycket avancerat rävspel. Mandela ville ha Ramaphosa som sin vice, men ledarna inom ANC ville annorlunda. Trots att Ramaphosa hade valts till generalsekreterare för ANC ansågs han inte tung nog att bli Mandelas automatiska efterträdare i händelse av dennes frånfälle. Det blev i stället Thabo Mbeki som fick den eftertraktade posten.

I efterhand har det sagts att Ramaphosa fann sig i att bli bortvald som vicepresident, han medgav att han var för ung. Men faktiska händelser talar emot detta och pekar på att han fylldes av mycken bitterhet när utnämningen gick honom förbi. När Mandela hade vunnit presidentvalet och skulle sväras in avstod Ramaphosa från att närvara vid ceremonin. Det var minst sagt anmärkningsvärt, många tyckte det var chockerande. Landets historiskt viktigaste händelse, och ANC:s generalsekreterare uteblir! Ramaphosas demonstrativa protest mot att bli förbigången som vicepresident väckte starka känslor inom partiet. Han betraktades som omogen och hämndlysten, egenskaper som inte passar en vicepresident och definitivt inte en president.

De bedömningarna fanns säkert med när Mandela avgick som president 1999. Thabo Mbeki tog över och Cyril Ramaphosa beslöt sig då för att lämna politiken. Sydafrika hade förvandlats kapitalt efter det stora maktskiftet när vit makt byttes mot svart. Ramaphosa var en mycket erkänd och respekterad person i industri- och affärskretsar i landet och han inledde nu en karriär som styrelseproffs i ett stort antal företag. Hans förmögenhet växte snabbt, han blev mångmiljonär på kort tid. Sakta tonade han bort ur den politiska offentligheten, till mångas förundran. Han hade ju av omvärlden betraktats som landets mest seriöse politiker vid sidan av Nelson Mandela själv.

Massakern i Marikana

Ett av de bolag vars styrelse Ramaphosa kom att ingå i var gruvföretaget Lonmin. Det var en bransch som han kunde utan och innan. Under apartheidtiden hade han organiserat den största strejken i landets historia som hade tvingat hela gruvsektorn på knä och allvarligt skadat rasistregimens makt. I augusti 2012 bröt en vild strejk ut i gruvan Marikana, tillhörande Lonmin. Cyril Ramaphosa blev tvungen att agera.

Strejken urartade snabbt till ett våldsamt upplopp när tusentals gruvarbetare, förtvivlade över sina låga löner och usla arbetsvillkor, tog till våld för att hävda sina krav. Styrelsen för Lonmin, där Ramaphosa alltså ingick, höll krismöte. Vem kunde vara mer lämpad än han att hantera strejken? Ramaphosa gjorde en bedömning av situationen och kontaktade sedan gruvledningen. De strejkande är inget annat än kriminella och måste behandlas som sådana, skrev han i ett mejl. Han rekommenderade polisen att slå till hårt och skoningslöst.

Det gjorde polisen. Resultatet blev 34 döda och 78 skadade – en av de värsta massakrerna i landets moderna historia. Den händelsen har hängt över Cyril Ramaphosa ända sedan dess, trots att han officiellt frikändes från ansvar av en kommission som utredde hela händelseförloppet vid strejken.

Thabo Mbeki som tog över som president efter Nelson Mandela 1999, upptäckte att det inte var så lätt att vandra i dennes fotspår. Förväntningarna på honom var gigantiska och han hade hela tiden de rivaliserande grupperna inom ANC att tampas med. Hans tid som president kom att kantas av skandaler och misslyckanden. Han miste omvärldens förtroende då han presenterade sig som aids-förnekare. Han hävdade att det var fattigdom, inte ett virus, som orsakade sjukdomen. Eftersom HIV spreds med våldsam kraft i Sydafrika blev Mbekis inställning katastrofal för sjukvårdens möjligheter att bekämpa sjukdomen.

Först föll Mbeki…

Jacob Zuma blev vicepresident under Thabo Mbeki men det var en relation som inte skulle vara länge. Snart började Mbeki motarbeta Zumas maktambitioner efter det att denne hade blivit anklagad för omfattande korruption. Zuma hade dock starkt stöd i partiet och det hela slutade med att ANC uppmanade Mbeki att avgå, vilket han gjorde i september 2008. Han efterträddes då av den relativt okände Kgalema Motlanthe som kom att fungera som en stolvärmare under en begränsad tid, i väntan på nästa allmänna val.

ANC vann som väntat valet 2009 och Jacob Zuma svors in som president. Trots 783 anklagelser om korruption, trots en anklagelse om våldtäkt på en ung hiv-positiv kvinna, och trots att tumultet kring Mbekis avgång vittnade om att ANC befann sig i djup kris och att landet skulle behöva en betydligt mer statsmannamässig president än Jacob Zuma.

Under Zumas ledning förvärrades krisen inom ANC men också inom landet som helhet. Den ekonomiska tillväxten avtog och arbetslösheten växte. Statliga företag drabbades värre än privata på grund av vanskötsel och korruption. Inkomstklyftorna ökade i landet och Sydafrikas kreditvärdighet rasade. Zuma och hans regering skyllde det mesta på internationella trender och kriser men de flesta bedömare är överens om att det var regeringen, ytterst Jacob Zuma själv, som var ansvarig för landets växande kris.

Regeringsrepresentanter mutades med lyxresor till Dubai och det gick så långt att bröderna Gupta tog sig för att försöka utnämna ministrar.

Det handlade inte bara om ekonomi och arbetsmarknad, utan även om rättssystemet och utbildningsstandarden. Det statliga spioneriet mot oppositionen tilltog och det gjorde även polisbrutaliteten. Förra året publicerades siffror som visade att 80 procent av barnen i fjärde klass inte kan läsa eller skriva.

Kritiken mot Jacob Zuma växte och när grävande journalister började publicera uppgifter om hur han hade låtit de sydafrikanska skattebetalarna bekosta renoveringen av hans privata lyxbostad, då kände många på sig att klockan snart klämtade för Zuma.

…och sedan föll Zuma

Det som till slut kom att innebära att hans ställning som president blev omöjlig var offentliggörandet av hans relation till den rika indiska familjen Gupta. Det handlade om tre bröder som hade flyttat till Sydafrika i början av 1990-talet för att bygga upp ett affärsimperium. De började bearbeta nyckelpersoner inom ANC och den de uppvaktade allra flitigast var Jacob Zuma, alltså långt innan han var påtänkt för högre politiska befattningar. Zumas ene son fick en topposition i ett av Guptas företag och steg för steg utvecklade de tre förslagna bröderna ljusskygga affärer med dem som ingick i Zumas vänkrets och naturligtvis främst med honom själv.

Regeringsrepresentanter mutades med lyxresor till Dubai och det gick så långt att bröderna Gupta tog sig för att försöka utnämna ministrar. De lade fram frestande förslag till politiker som de hade hållhakar på, samtidigt som de förmådde Zuma att avskeda folk för att skapa vakanser. Hela verksamheten kom att kallas ”state capture”. Familjen Gupta höll på att ta över den sydafrikanska staten.

Genom sitt omdömeslösa umgänge med bröderna Gupta tillät Jacob Zuma de statliga institutionerna att förfalla, samtidigt som korruptionen skenade vilt. Allt föreföll att vara till salu. Han borde ha tvingats bort från presidentposten långt tidigare, och att det inte hände är ett tecken på den starka ställning som han fortfarande har inom ANC och bland ministrar och tjänstemän. Många har blivit rika tack vara Zuma och de är inte villiga att motarbeta honom.

Inom ANC finns roten till det onda

När Zuma tvingades avgå och Cyril Ramaphosa svors in som Sydafrikas femte president efter apartheidens avskaffande, den 15 februari i år, drog många en suck av lättnad. Hela scenariot skulle ha kunnat vara regisserat av Hollywood. Hur många gånger har vi inte sett filmer om den motvillige hjälten, the good guy som tvingas bort, drar sig undan och slickar sina sår men sedan kommer tillbaka när de som plågas av the bad guy bönar och ber att han skall rädda dem?

Man kan nog enkelt konstatera att Cyril Ramaphosa inte kommer att ha några problem med popularitetssiffrorna, i alla fall inte inledningsvis. Men förväntningarna på honom är monumentala. Han måste få Sydafrika på fötter ekonomiskt, återupprätta tron på de statliga institutionerna och respekten för lag och ordning. Han har ett gigantiskt arbete framför sig.

Det kommer inte att bli enkelt. Konflikterna och splittringen inom ANC finns kvar och det är svårt att se hur Ramaphosa skall kunna åstadkomma några genomgripande reformer om han inte först kommer till rätta med rötan inom partiet. Den rötan har spridit sig i många år och det kommer att ta tid att sanera bort den.

Olyckskorparna, de som aldrig trodde på ett Sydafrika styrt av svarta, kommer sannolikt att kunna fortsätta kraxa under överskådlig tid.