Postkoloniala forskare ger en falsk bild av förorten
Det har länge funnits en obenägenhet att lyssna på människor i förorten. Anledningen står till stor del att finna i den postkoloniala forskning där man tagit på sig rollen av att föra de förtrycktas talan.
Peter Esaiassons nyutkomna bok Förorten (som recenserats i Smedjan av Lars Åberg) aktualiserar frågan om representativitet. När det gäller just ämnet för boken, människor i så kallade särskilt utsatta områden, har det i Sverige funnits en tendens att i alla fall i media lyssna på självutnämnda representanter för ”orten”.
Från Husbykravallerna 2013 kommer vi ihåg föreningen Megafonen – en syskonförening till den Göteborgsbaserade Pantrarna som påstod sig slåss för fler ungdomsgårdar i Biskopsgården. Båda föreningarna bars upp av den sorts revolutionära vänsterretorik som tycks appellera till många som sysslar med journalistik, akademisk forskning och kultur i dagens Sverige.
På SVT var man snabb med att producera en okritisk dokumentärfilm om Pantrarna, dessvärre med en IS-krigare in spé på filmaffischen. Att denne, tillika en av föreningens grundare, sedermera dog på IS:s slagfält, fick dock inga konsekvenser för dem som arbetat inom eller hyllat föreningen. Ett exempel var diktaren Johannes Anyuru (som tvärtom engagerades av DN för att skriva kulturbilagans huvudtext efter terrorattentatet på Drottninggatan). Ett annat var kulturgeografiprofessorn Irene Molina som i en videointervju på Antirasistiska akademins hemsida påpekade att ”Pantrarna, för upprustning av förorten; det är ett fantastiskt namn tycker jag för att det talar precis liksom, för mig, om den forskning som jag vill ju föra fram eller resultaten som jag vill föra fram.”
På SVT var man snabb med att producera en okritisk dokumentärfilm om Pantrarna, dessvärre med en IS-krigare in spé på filmaffischen.
Uttalandet säger en del om Molinas syn på ”forskning”, i synnerhet om man beaktar att namnet Pantrarna kommer från de militanta aktivisterna i Svarta Pantrarna i 1970-talets USA – vars åldrade ledare man för övrigt bjöd in till Sverige för ett par år sedan som föreläsare på skattebetalarnas bekostnad.
Efter Husbykravallerna producerades raskt en akademisk studie med ambitionen att låta de boende i det upprorsdrabbade området komma till tals: Bilen brinner. . . men problemen är kvar. Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013. Bland studiens åtta författare fanns vid sidan av några professorer och docenter i kriminologi även Paulina de los Reyes och Kristina Boréus, den förre professor i ekonomisk historia, den senare i statsvetenskap.
Både Boréus och de los Reyes var centrala i den utredning om diskriminering som Masoud Kamali presenterade 2006 och som bars upp av föreställningen om hur icke-representativa de liberala debattörer var som inte delade utredningens uppfattning om att problem i svenska miljonprogramsområden berodde på att rasism genomsyrar det svenska samhället. Ett lågvattenmärke i denna genre var en artikel av Kamali i den ”antirasistiska” tidskriften Mana på just detta tema, om bland annat Nyamko Sabuni och Mauricio Rojas. Artikelns rubrik var ”Folk(e)partiets bleke husnigger”.
I syfte att ”fånga Husbybornas egna reflektioner och tolkningar” genomförde forskargruppen bakom Bilen brinner ”ett trettiotal intervjuer med boende i Husby som befann sig på gatan under de aktuella händelserna”. Därtill samtalade man ”ett tiotal personer som på olika sätt har insyn i situationen i Husby”. Intervjupersonerna sades ha ”ett djupt samhällsengagemang gemensamt” och delade erfarenheten av att ”förvägras rättigheter som är självklara för alla andra i Sverige”.
När det gäller upploppen menade sig forskarna kunna destillera fram en uppfattning bland Husbyborna om att ”i synnerhet polisen hade en stor del av ansvaret”. De intervjuade påtalade att ”det våld som de utsattes för under de inledande två nätterna kom uteslutande från polisen”. Mot den bakgrunden var det inte förvånande att ”Husbyborna” sade sig ha uppfattat upploppen som ett sätt att ”värna om en ordning som, paradoxalt nog” var ”hotad just av statens ordningsmakt”.
Det märkliga i Husby-studien var att man över huvud taget inte frågade sig i vilken mån som de få intervjuade – som alltså hade valts ut på basis av att de delade ”ett djupt samhällsengagemang” och själva deltog i oroligheterna – var representativa för ”Husbybornas egna reflektioner och tolkningar”, det vill säga det som rapporten sades ha som syfte att belysa. Själv misstänker jag att denna bekymmerslösa attityd, har att göra med ett centralt inslag i den postkoloniala teoribildning som haft stort inflytande på svensk humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning under de senaste 10–20 åren.
Det finns i det senare avseendet en rak linje från Frantz Fanons föreställningar om ”vita masker” till Gayatri Spivaks essä ”Can the Subaltern Speak?” I båda fallen handlar det om variationer på den marxistiska kardinaltanken om att den egna lärans filosofer, akademiker och politiska tänkare för de förtrycktas talan. Dessa antas nämligen inte kunna göra sig hörda med mindre än att de faller in i förtryckarnas retorik. Människor från de forna kolonierna som företräder andra idéer än Fanons och Spivaks uppfattas därför som anpassliga renegater, alternativt som fångna i det som marxisterna kallade ett falskt medvetande.
Utifrån det perspektivet finns det egentligen ingen anledning att över huvud taget ägna sig åt empiri i form av att intervjua andra personer än dem som bekräftar forskarnas helt teoristyrda bild av verkligheten.
Steget tycks därifrån inte långt till den medeltida vetenskapssynen.