Samhälle Krönika
Poserande löser inte demokratiproblemen
Kraven på kommunala folkomröstningar och stärkt lokal demokrati drivs på av en utbredd känsla av maktlöshet inför stora samhällsförändringar. Men i praktiken blir resultatet sällan mer än uppmärksamhetssökande symbolpolitik, skriver Amanda Broberg.
Kommunsverige har de senaste åren blivit allt mer påverkat av beslut som de lokala företrädarna inte varit med och fattat. Föga förvånande har kraven på mer lokal demokrati inte låtit vänta på sig.
Året är 1988 när en liten kommun i sydöstra Skåne blir en riksnyhet. Efter en omröstning i kommunfullmäktige, som föll ut med 24 röster mot 25, anordnade Sjöbo en kommunal omröstning om flyktingmottagandet.
Detta är samma år som Sverigedemokraterna bildas under sitt nuvarande namn, men långt innan de är ens i närheten av att samla mer än en ytterst marginell skara väljare. Det är före det tidiga 1990-talets nynazism, och innan några stora flyktingströmmar. På många sätt är det svårt att se vilka krafter som 1988 kunde ligga bakom något så drastiskt som en kommunal folkomröstning om flyktingmottagande.
Drygt trettio år senare har asylinvandringen förändrat Sverige i grunden. Som mest märkbar blir den demografiska förändringen i små kommuner och på mindre orter. Det är på sådana platser där det blir påtagligt när befolkningen till stora delar byts ut. Det är där kommunernas ekonomi ansträngs som mest av utanförskap och bidragsberoende, och det är där som otrygghet och stökigheter blir tydligast som kontrast till småstadsslumret. Hösten 2020 skrev Kajsa Dovstad en essä i Kvartal om förändringen av en liten stad i Blekinge. Rubriken löd ”När Mellanöstern kom till Ronneby”.
Det är kommunerna som dras med konsekvenserna av statligt beslutad migrationspolitik.
Det är kommunerna som dras med konsekvenserna av statligt beslutad migrationspolitik. Men missnöjet handlar inte bara om politiken som sådan. Inte heller kan den i merparten av fallen förklaras av främlingsfientlighet. Inte ens den stora förändringen i sig är tillräcklig som förklaring. Det handlar om känslan av en förändring som man inte haft inflytande över, av beslut som fattats långt ifrån den verklighet de påverkar.
När Sjöbo gick till folkomröstning 1988 stod de inte inför någon påtaglig demografisk förändring. Men så handlade inte heller folkomröstningen enbart om flyktingmottagandet. Frågan som ställdes var om staten kunde tvinga kommuner att ta emot flyktingar eller inte. Det var att besluten fattades över huvudet på kommuner som upprörde, snarare än fenomenet flyktingmottagande.
Dragkampen mellan kommunerna och staten är inte ny. När vi gallrar i bokhyllorna på kontoret hittar jag en dåligt satt bok som gavs ut på Prisma förlag 1970. Titeln, Försvar för folkstyret, får mig att tro att den ska handla om abstrakta demokratiideal (vilket jag tydligen är intresserad av), men efter att ha bläddrat visar det sig vara en kritik av hur det kommunala inflytandet minskat – och en rak instruktion av hur de ska öka igen.
Kommunsammanslagningar gör att det ”kommunala självstyrets grundvalar riskerar att rasa” och ”medborgarinflytandet nonchaleras”. Det är, om än torrt formulerad, en brinnande försvarsskrift för hur kommunal hyperdemokrati ska stärka folkviljans inflytande.
På pappret är dock det kommunala självstyret än idag mycket starkt.
På pappret är dock det kommunala självstyret än idag mycket starkt. Kommuner kan säga nej till allt möjligt, inte minst är det kommunala planmonopolet en garant för det. Men trots detta finns det en tendens hos många kommuner att känna sig överkörda ovanifrån. Och det handlar inte bara om flyktingmottagande eller så kallad social dumpning som Smedjan nyligen rapporterade om.
I rikets näst största stad har en del i en stor, statlig infrastruktursatsning skakat om den kommunala politiken i grunden. Västlänken har ritat om stadens politiska karta och missnöjet kring järnvägsbygget har gett upphov till ett stort lokalt parti. I kommunvalet 2018 fick Demokraterna nästan 17 procent av rösterna och blev näst största parti efter Socialdemokraterna.
Läs också:
När jag flyttade till Göteborg 2017 blev jag chockad över frågans sprängkraft. Uttryck som ”Det är en tunnel ingen vill ha” och ”Man kan inte bygga på lera” var allmän jargong. Utanför kommunfullmäktige demonstrerade helt vanliga medborgare mot Västlänken, och för en utomstående framstod det hela som helt obegripligt. Varför brydde sig alla så mycket om ett järnvägsbygge, som i praktiken innebar att man skulle göra järnvägen dubbelspårig så att tågen slapp backa ut från Göteborgs central?
Många menar att frågan avgjordes redan 2014 när väljarna i en kommunal folkomröstning sa nej till trängselskatten som skulle delfinansiera infrastruktursatsningen. Men det är från start ett missförstånd. Folkomröstningen som drevs fram på initiativ från kvällstidningen GT och dess dåvarande chefredaktör Frida Boisen gjorde en redan beslutad statlig satsning till en kommunal angelägenhet.
Än idag menar västlänksmotståndare att man ju minsann folkomröstade om det 2014 och då sa nej. Det första problemet är att folkomröstningen inte handlade om västlänken, utan om trängselskatten. Det andra problemet är att frågan aldrig var deras att besluta om till att börja med. Man kan såklart ha synpunkter på det sistnämnda, att vilja stärka det kommunala självstyret och försvara folkviljan. Problemet idag är att det finns såväl en otydlighet som stundvis en oärlighet i vilka beslut som egentligen ägs av kommunen till att börja med.
Kommunala folkomröstningar används som politiska slagträn och tillåter samtidigt lokala företrädare att smita från ansvar.
Kommunala folkomröstningar används som politiska slagträn och tillåter samtidigt lokala företrädare att smita från ansvar. Genom att skjuta ifrån sig ansvar, oavsett om det är ett tunnelbygge eller flyktingmottagande, så ger man både sken av att det är en fråga som kan reduceras till för eller emot, och som dessutom ägs på kommunal nivå. Men varken i Sjöbo 1988 och Göteborg 2014 var så fallet.
Problematiken existerar också åt andra hållet. 2019 försökte Skurup införa ett slöjförbud i kommunens skolor, men efter att förbudet prövats i Förvaltningsrätten stoppades det eftersom det ansågs inskränkte religionsfriheten. I Trelleborgs kommunfullmäktige klubbade man 2020 igenom ett handskakningskrav vid anställning. Också detta stoppades av Förvaltningsrätten.
På andra sidan finns kommuner som Göteborg som utropat sig själv till en kärnvapenfri zon, vilket givetvis är rent symboliskt trams.
Parallellt med kraven på mer självstyre så urholkas institutionerna i den lokala demokratin. Antalet tomma stolar runt om i landets kommunfullmäktigen har vuxit de senaste åren, en ökning som inte minst SD står för. Den lokala journalistiken har fått det tuffare, den mediala uppmärksamheten fästs allt för ofta på rikspolitiken.
Medan kommuner betalar dyra pengar för flashiga slogans och projekt för att sätta just sin kommun på kartan, så verkar det enda som gör att man som kommun får lite rampljus på sig vara den typen av symbolutspel som slöjförbudet i Skurup, eller trettio år tidigare, Sjöbos folkomröstning.
Det är problematiskt när kommunerna får betala notan för politik förs på nationell nivå. Men är det verkligen mer lokaldemokrati som behövs? Många exempel i den här texten gör mig mycket tveksam till att det skulle vara lösningen.