Politiska blåbär

När Donald Trump för några dagar sedan gav upp försöket att få sin sjukvårdsreform godkänd i kongressen försökte han sjunka med flaggan i topp. ”Obamacare kommer att explodera och vi kommer alla att sätta oss ned och sätta ihop en bra sjukvårdsreform för FOLKET. Oroa er inte!”, twittrade han. Prognosen kan tyckas väl optimistisk, med tanke på att hans förslag sköts ned från både vänster och höger. Demokraterna gjorde klart att de mangrant skulle rösta emot vad de ansåg vara ett försök att kasta bort sjukvård för miljontals människor. Samtidigt vägrade Republikanernas högerflygel acceptera något som i deras ögon bara var en hjälpligt urvattnad version av Barack Obamas sjukvårdslagstiftning. Så Donald Trump misslyckades. Politiker måste förstå sina motståndare, och han förstod varken vänster- eller högersidan. Inte heller ville han välja mellan dem.

Det finns likheter mellan detta och hur Socialdemokraterna under Stefan Löfven hela tiden misslyckas med att få regeringens politik genom riksdagen. Inför valet 2014 gick Stefan Löfven till val på hur andra partier skulle agera. Han ville bryta upp blockpolitiken, helst tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna. När de två utpekade partierna avböjde inviterna ryckte han bara på axlarna och slog fast att de nog skulle ändra sig efter valet, ”när dammet väl har lagt sig”. Därmed adderade han ytterligare några matskedar prestige till frågan, och gjorde det hart när omöjligt för sina tilltänkta partners att byta sida även om de hade velat.

Var och en som tagit del av några som helst nyheter det gångna året måste vara fullt medveten om skillnaderna mellan Stefan Löfven och Donald Trump i fråga om åsikter, bakgrund och uppförande. Men bortom de uppenbara kontrasterna finns även likheter. Och de likheterna är intressanta, för de rymmer förklaringen till varför de två politikerna nu har kört fast i sina respektive länders lagstiftande församlingar.

Den viktigaste likheten är att båda kom till toppolitiken från helt andra världar. Den som vid årsskiftet 2011/2012 hade satsat en slant på att fackföreningsledaren Löfven skulle bli Sveriges nästa statsminister, och att fastighetsmogulen och underhållningsprofilen Trump skulle bli USA:s nästa president, hade gjort sig en rejäl hacka. Och när de väl blev kandidater till dessa uppdrag försökte båda lösgöra sig från den traditionella dragkampen mellan höger och vänster. Båda betonade sin stora förhandlingsskicklighet, hellre än att tala om hur deras politik skulle kunna komma att se ut.

Donald Trump lovade att som sin första åtgärd ”avskaffa och ersätta” Obamacare. Stefan Löfven slog fast att hans kilometerskatt, som skulle inbringa flera miljarder till välfärden, var en enkel åtgärd. ”Det är inte rocket science, vi kan ha den på plats inom ett och ett halvt år”, löd hans stöddiga svar till Fredrik Reinfeldt i en av valdebatterna. Två och ett halvt år senare är kilometerskatten lika död som Obamacare inte är, och den ansvariga ministern Anna Johansson har tvingats medge att juridiken var betydligt krångligare än de trodde. Ett uttalande som påminner starkt om när en synbart förvånad Donald Trump utbrast att ”ingen kunde väl ana att sjukvård var så här komplicerat”.

Samma öde har mött en lång rad andra av regeringen Löfvens förslag. Den första verkliga förlusten var givetvis regeringens första budget, som under uppmärksammade former röstades ned i december 2014. Sedan dess har den utlovade regionreformen mött samma öde och den medialt hårdbevakade vinstbegränsningen står antagligen på tur. Inte bara för att en majoritet av riksdagsledamöterna ogillar idén, utan även för att utredningen bakom förslaget hör till de mest kritiserade genom tiderna. I likhet med Donald Trump har Löfven även misslyckats med att få igenom en sjukvårdsreform. Gabriel Wikström, hans då 29-årige sjukvårdsminister med ordförandeskap i SSU som främsta merit, försökte direkt efter sitt tillträde slopa val- och etableringsfriheten inom primärvården. Förarbetet var hafsigt och amatörmässigt, någon konsekvensanalys gjordes inte och remisstiden var unikt kort. Lagrådet gjorde följaktligen mos av propositionen, som därefter drogs tillbaka utan att riksdagen ens behövde rösta om den.

Detta är den gemensamma nämnaren mellan Löfvens och Trumps politiska hantverk, och vidhängande nederlag. Båda var illa förberedda och verkade hoppas att politikens lagar skulle upphöra att gälla om de bara blev valda. Båda rekryterade för många nybörjare. Båda har även byggt in konflikter i sina regeringar, utan att tydligt slå fast vilken linje som gäller. Trumps försvarsminister delar inte alls presidentens syn på Nato och internationella insatser, och i Löfvens regering har miljö- och landsbygdsministrar öppet anfört olika linjer i den känsliga vargfrågan.

Få jobb blir lättare, eller bättre skötta, för att den som ska utföra dem saknar erfarenhet, om detta brukar de flesta oftast vara överens. Men politiken är ett märkligt undantag. Där är den folkliga tilltron till ”nya kvastar” större än kanske någon annanstans. Stefan Löfven bad verkligen inte om ursäkt för sin brist på politisk skolning. Tvärtom betonade han sin bakgrund i en värld där man nästan alltid lyckas enas till slut. Donald Trump gick ännu längre, och lovade att ”tömma träsket” i Washington. Men politiken är inte som en facklig förhandling, eller som att driva företag. Fackföreningen och arbetsgivaren har som mål att enas, och den som kontrollerar sin egen koncern behöver inte bekymra sig över maktdelning eller förankringsarbete. I politiken kan man vinna utan att komma till skott, och förlora på att få som man vill. Och med jämna mellanrum måste man underkasta sig omdömet från en allmänhet som inte nödvändigtvis är varken rationell eller konsekvent.

Att politiken är ett hantverk, och att det är stor skillnad mellan att kampanja och att regera, är inte det populäraste av budskap så här i populismens tidevarv. Men likväl behöver det sägas. Kompetens märks mest när den saknas – få artiklar skrivs om telefonsamtalet eller förhandsinformationen som fick ett parlament, en partistyrelse eller en regeringskoalition att enas. Av det enkla skälet att sådana ting nästan aldrig blir kända i några bredare kretsar. De flesta nyheter handlar om saker som inte fungerar. De tysta framgångarna är just tysta. Därför tillämpar de flesta rutinerade politiker principen ”tona ned förväntningarna och överträffa dem när resultatet väl offentliggörs”. Så jobbar varken Löfven eller Trump. Båda marknadsför tvärtom sina respektive sammanträden i förväg, innan de vet om något bra kommer ur dem.

Transparens är förstås i grunden något bra, men kan även höja prestigenivån. Alliansregeringen undvek under dess andra mandatperiod åtskilliga tillkännagivanden från riksdagen, genom att helt enkelt höra av sig till lämpliga oppositionspolitiker och lösa upp eventuella knutar. Stefan Löfven bjuder istället in till samtal via medierna. När han ville träffa alliansledarna för att tala om en ny säkerhetsstrategi för Sverige skedde det via ett brev, som även skickades till Expressen. Det förfarandet irriterade inte bara allianspartierna, det skapade även förväntningar på ett resultat som sedan aldrig kom. Statsministern gjorde en nyhet av mötet, istället för av mötets resultat. Samma nybörjarfel har president Trump begått, om och om igen, sedan han vann valet i november. Som politiker kan man lova att arbeta för en viss politik, men man kan inte ställa ut löften på motståndarnas vägnar. Särskilt inte om man, som både Löfven och Trump, gärna angriper sina motståndare i samma andetag som man ber dem att vara pragmatiska och konstruktiva.

Möjligheten finns förstås att de båda ledarna inser varför deras agendor har kört fast, och ändrar sina arbetsmetoder. Men det mesta talar för motsatsen. Ingen av dem är benägen att erkänna några som helst misstag för egen del, och båda är så pass till åren komna att man inte gärna kan vänta sig att deras personligheter ska förändras nämnvärt. De kommer med största sannolikhet sitta där de sitter åtminstone till nästa val, och istället för att fråga sig hur de lyckades hamna där borde väljarna i deras länder fundera över vilka krav som ska ställas på de som vill efterträda dem. För som det är nu upplever båda länderna en allt högre konfliktnivå, utan att det ger politisk utdelning.

Stefan Löfven och Donald Trump är inte definitivt inte lika som bär. Men båda är politiska blåbär.