Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Politikerna förstår inte forskning

I debatten beskrivs universiteten ibland som fästen för politisk aktivism förklädd till genusvetenskap och postmodern teori. De största hoten mot den akademiska friheten kommer emellertid från de som kräver kortsiktig och mätbar nytta från forskningen. Bakom detta finns ett i politiken utbrett missförstånd kring vetenskapens roll, skriver Olof Hallonsten.

Utgör dagens system för styrning av universiteten i själva verket ett hot mot den vetenskapliga friheten? Foto: Uppsala Universitet

Vetenskapen är en formidabel framgångssaga, eller, som journalisten Hanne Kjöller inleder sin nyligen utkomna bok Kris i forskningsfrågan (Fri tanke, 2020): ”Forskning är det bästa som hänt mänskligheten.” Det finns ju avigsidor – vätebomber och neurosedyn kunde vi kanske varit utan – och i delar av världen har inte den vetenskapsbaserade tekniska och sociala utvecklingen varit lika framgångsrik som hos oss i nord. Men i generell mening är forskning och innovation en avgörande faktor bakom den enastående förbättringen av levnadsstandarden som världen upplevt under de senaste seklen.

Icke desto mindre riktas i dag en stark misstro mot vetenskapen från alla möjliga håll, och på många olika sätt. Expertkunskap ifrågasätts av populistiska rörelser från både höger och vänster. Postmodernismen beskylls för att ha ryckt undan mattan för en förnuftsbaserad världsåskådning, och skapat ett samhälle där alla har rätt till sin egen sanning. Kunskapsresistens sägs vara ett växande problem, kopplat till politiskt motiverat tänkande och så kallad bekräftelsebias. Universiteten påstås ha utvecklats till nästen för aktivism och flummigt teoretiserande kring genus och hållbarhet, på tvärs med vanliga människors vardagsupplevelser. Men de verkliga hoten mot vetenskapen kommer nog snarare från de som kräver att den ska vara nyttig på ett kortsiktigt och tydligt mätbart sätt.

Under det senaste halvseklet har två missförstånd kring vetenskapens samhällsroll fått fäste i näringsliv, politik, och samhället i stort.

Universitetsforskning kostar mycket pengar – enbart i Sverige, enligt senaste budgetpropositionen, rör det sig om drygt 30 miljarder årligen i statliga anslag – och sett i det ljuset kan många oroande rapporter om alltför mycket flum och meningslös forskning, samt nepotism i tjänstetillsättningar och ineffektivitet i resursanvändningen, enkelt tolkas som att forskningen är onyttig eller åtminstone inte så nyttig som man kan förvänta sig. I den problembeskrivningen börjar Hanne Kjöllers bok, som bär undertiteln ”Vad fan får vi för pengarna?”.

Forskningens nytta

Men frågan om forskningens nytta och måluppfyllelse måste sättas in i ett större historiskt och sociologiskt sammanhang, så att orsakssambanden kan klarläggas och misstron mot vetenskapen som positiv kraft i samhället begripas. Misstron är nämligen paradoxal. På snart sagt alla livets områden, och i alla delar av samhället, har vetenskaplig kunskap och tekniska framsteg gjort monumentala avtryck – inom medicin och hälsa, transporter och kommunikationer, material och produktionsteknik, demokrati och jämlikhet, kultur och samhällsliv.

Det finns egentligen ingenting som tyder på att vetenskapen slutat vara nyttig eller minskat sin produktivitet på något av dessa områden. Istället finns det anledning att söka förklaringar till misstron och ifrågasättandet av vetenskapens nytta i en förändrad relation mellan vetenskapen och det omgivande samhället, särskilt politik och ekonomi.

Under det senaste halvseklet har två missförstånd kring vetenskapens samhällsroll fått fäste i näringsliv, politik, och samhället i stort. För det första, att den akademiska vetenskapen och universiteten har som överordnat (eller enda) syfte att driva ekonomisk tillväxt genom innovation. För det andra att universiteten uppfyller detta mål otillräckligt och ineffektivt, och därför måste styras, reformeras, och inte minst kontinuerligt utvärderas och granskas.

I en nyutkommen bok frågar sig journalisten Hanne Kjöller vad vi egentligen får för skattepengarna som varje år satsas på forskningen. Foto: Anna Lena Ahlström

Boken Kris i forskningsfrågan behandlar detta på två sätt. I den sista tredjedelen finns en föredömlig genomgång av den ökade politiska styrningen av forskningen, och dess följder. Författaren riktar rättvis kritik både mot socialdemokratiskt fokus på regionalpolitik, jämställdhet, och samverkan, och den borgerliga flankens fixering vid excellens och strategiska satsningar på spetsforskning.

Genomgången belyser byråkratisering, fragmentering av finansieringssystemet, och konkurrensutsättningens negativa följder för den enskilda forskaren, och tar ändamålsenligt upp det mest spektakulära exemplet på korruption till följd av ensidiga satsningar på ”toppforskning”, alltså Macchiariniskandalen.

Kortsiktiga förväntningar

Men innan dess gör boken också skäl för sin starkt normativa titel och undertitel, och hävdar med hjälp av statistik och befintliga metastudier att forskningen överlag är alltför kostsam i förhållande till vad den producerar, och att alltför mycket av den forskning som görs är meningslös. Problemet är att de strukturella brister som boken kartlägger – i finansieringssystemet, i karriärsystemet, och framförallt i publiceringssystemet – till stor del är orsakade av kortsiktiga förväntningar på användbarhet, och att boken också ger uttryck för precis den typen av förväntningar. Dessa leder till orimliga krav på mätbar nytta i varje enskilt forskningsprojekt, och ett ensidigt fokus på det som går att mäta och jämföra: publiceringar, citeringar, och hur forskargrupper, universitet, och länder står sig i en global konkurrens.

Detta skedde inte tack vare statens eller marknadens generositet, utan för att vetenskapen bevisade sin nytta

Vetenskapen kom att åtnjuta en privilegierad position i det moderna samhällsbygget, med lagstadgat och väletablerat skydd för akademiska friheter och tämligen generös finansiering från både det privata och offentliga. Men detta skedde inte tack vare statens eller marknadens generositet, utan för att vetenskapen bevisade sin nytta, allra tydligast under den första och andra industriella revolutionen, och under efterkrigstiden, vilket också är de perioder då investeringarna i forskning med privata och allmänna medel, och vetenskapens autonomi vid universitet och institut, varit som störst.

Otaliga historiska och sociologiska studier har visat att det förvisso finns problem inom vetenskapen, som den själv så att säga är skyldig till. Forskare är människor och därmed otillräckliga: bekräftelsebias, nepotism, och småsinthet är lika vanligt i vetenskapen som utanför den. Men vetenskapens ”inre lagbundna autonomi” (som Max Weber uttryckte det) och dess självorganisering på basis av ett eget normsystem, utgör också en garant för måluppfyllelse trots bristerna på individnivå, eftersom vetenskapen som helhet korrigerar sådana brister över tid, på övergripande nivå. Under förutsättning att normsystemet inte korrumperas av yttre krav på mätbar nytta och politisk måluppfyllelse.

Generös finansiering och frånvaro av aktiv styrning från stat och näringsliv leder till en strid ström av innovationer till stor nytta för samhället.

Minst lika många historiska och sociologiska studier har visat att generös finansiering och frånvaro av aktiv styrning från stat och näringsliv leder till en strid ström av innovationer från universitet och forskningsinstitut, till stor nytta för samhället. Produktiviteten är inte given i varje enskilt fall – tvärtom resulterar enskilda satsningar och projekt relativt ofta i utebliven (direkt) nytta, åtminstone ifråga om det som går att mäta. Men med ett holistiskt perspektiv och längre tidsperspektiv, och med avseende fäst vid vetenskapens evolutionära, kumulativa, kollektiva, och interaktiva karaktär, blir mönstret övertygande tydligt: Vetenskapen är nyttig i och av sig själv, och styrnings- och kontrollförsöken, liksom utvärdering och granskning, är direkt skadliga för dess måluppfyllelse.

Emellertid framträder detta mönster främst i studier som är kvalitativa och kan upplevas som anekdotiska, och därför är det lätt att avfärda dem till förmån för statistiska analyser, som i jämförelse betraktas som exakta, tillförlitliga, och heltäckande. Med siffror kan man enkelt visa att vetenskapen underpresterar i jämförelse med investeringarna i den. En bild framträder då som är förenklad, ytlig, kortsiktig, och till och med direkt felaktig, men som samtidigt bär stor pedagogisk slagkraft i det att den kan åskådliggöras i tabeller och diagram och användas i jämförelser med andra investeringar och deras påstådda nytta i kvantitativa termer.

Mätbarhetens lockelse skall även förstås i ljuset det senaste halvseklets samhällsutveckling, där ekonomisk tillväxt och mätbar ekonomisk nytta blivit överordnade mål på snart sagt alla samhällsområden och därmed politikområden. Samtidigt har vi sett framväxten av ett utvärderingssamhälle, alltså övertron på förment objektiva och exakta (”vetenskapliga”) utvärderingar som medel för att öka effektivitet och ansvarsutkrävande i alla samhällets delar. Båda bär släktskap med New Public Management (NPM) och innebär oftast en stark tillväxt för den byråkratiska styrningen och regleringen på bekostnad av kunskapen, omdömet, och tilliten i professionell självstyrning.

Tillväxt i stället för bildning

Dessa förändringar leder, på vetenskapens och den högre utbildningens område, till att universiteten inte längre förväntas förmedla bildning och höja kunskapsnivån i samhället i stort, utan att driva ekonomisk tillväxt. Vetenskapen är inte längre en kollektiv nytta (public good) utan definieras och mäts med finansiella kriterier. Kunskap upphör att betraktas som en process som kontinuerligt förbättrar förståelsen och den tekniska kontrollen av omvärlden, och blir en produkt som värderas efter sin kortsiktiga mätbara nytta.

Men vetenskapen är en egen värdesfär, vid sidan av politik och ekonomi. Till skillnad från marknadsekonomin saknar vetenskapen prismekanism, vilket gör värde närmast omöjligt att i strikt mening mäta hos vetenskaplig kunskap och i processerna för vetenskaplig kunskapsproduktion. Därför blir utvärdering av vetenskaplig kvalitet och nytta med hjälp av kvantitativa mått både omöjlig och meningslös, och utgör i förlängningen hot mot vetenskapen i sig.

Ytterligare en stark röst i samhällsdebatten har genom denna bok gett uttryck för en ytlig och förenklad tolkning av vad vetenskaplig nytta är, och hur den kan och bör mätas.

Utvärderingarna blir ett monster som sväljer stora resurser som skulle kunnat gå direkt till forskning och utbildning, men de har också en direkt korrumperande effekt på kunskapsproduktionen genom att den förändrar forskarnas beteende mot konformism, tribalism, ängslighet, och publicering för publicerandets egen skull.

Boken Kris i forskningsfrågan har som ett huvudtema Sveriges påstått försvagade ställning som forskningsnation, men påståendet ”bevisas” med hjälp av samma kortsiktiga och förenklade mått på publiceringar, citeringar, och investerade kronor som boken också kritiserar. Först sällar sig Hanne Kjöller till kören av politiker, byråkrater, opinionsbildare, och företagsledare som förväntar sig direkt praktisk nytta och kräver starkare resursprioriteringar i forskningspolitiken.

Sedan går hon hårt åt de rådande kvalitetssäkrings- och utvärderingssystemen, som hon menar korrumperar och skapar ett överflöd av meningslösa vetenskapliga publikationer. Sedan använder hon precis samma utvärderingsmått för att hävda att svensk forskning ger för lite ”pang för pengarna”. I slutet noterar hon förvisso att de kvantitativa måtten är problematiska, vilket gör boken något mera sympatisk, men skadan är redan skedd: Ytterligare en stark röst i samhällsdebatten har genom denna bok gett uttryck för en ytlig och förenklad tolkning av vad vetenskaplig nytta är, och hur den kan och bör mätas.

Sociologen Hans L. Zetterberg beskrev hur vetenskapens värdesfär skiljer sig från såväl politikens som marknadens.
Foto: Leif R Jansson/SCANPIX

Det är centralt för vetenskapens ”värdesfär” – detta begrepp använde Hans Zetterberg, med stöd av Max Weber med flera – att den är organiserad efter andra principer än politik och marknadsekonomi. Värde och måluppfyllelse definieras i vetenskapen inte med hjälp av majoritetsförhållanden eller tillväxtmått. Därtill är forskningen alltför komplex, kumulativ, varierad, social, och långsiktigt orienterad. Vetenskapen bidrar till samhällsutvecklingen genom processer för kunskapsutveckling som inte låter sig fångas in i kortsiktiga och kvantitativa mått, utan som måste betraktas i längre historiskt perspektiv.

Även de mest påtagliga innovationer som fått brett genomslag i samhället – låt oss ta smarta telefoner eller cancerbehandlingar som exempel – kan spåras långt tillbaka i tiden, i långa kedjor av vetenskapliga upptäckter som bidragit i små steg, och där framgångar blandats med motgångar, där monumentala framsteg avlösts av långa perioder av synbart meningslöst sökande efter genombrott, och där det myllrar av lyckade och misslyckade forskarkarriärer.

Hur många citeringar fick artiklarna som i efterhand kan konstateras gjorde avgörande bidrag till utvecklingen av litium-jon-batteriet, GSM-tekniken, magnetröntgen, och immunterapibehandling? Frågan är irrelevant, eftersom resultaten på längre sikt talar för sig själva. Men med en lätt kontrafaktiskt anstruken retorisk fråga kan man undra om dessa fantastiska innovationer någonsin kommit till stånd om forskarna som ligger bakom tvingats demonstrera nyttan i varje enskild studie och varje enskilt projekt, och om deras karriärer varit beroende av hur många artiklar de lyckats publicera i så kallade ”topptidskrifter”.

Samspelet mellan vetenskapens, politikens, och marknadsekonomins värdesfärer är inte friktionsfritt och inte enkelt att vare sig kartlägga eller organisera. Vetenskapens samhällsroll måste, liksom utbredningen för demokratin, byråkratin, och marknadsekonomin i samhällets olika delar, kontinuerligt diskuteras och förhandlas. För att kunna föra en sådan diskussion, som är vital i det öppna samhället, måste vissa missförstånd undanröjas.

Det är inte universitetens huvuduppgift att driva ekonomisk tillväxt, utan att bidra till samhällsutvecklingen genom utbildning och forskning, och det går inte att utvärdera universitetens måluppfyllelse och produktivitet med hjälp av kortsiktiga och ytliga kvantitativa indikatorer, hur lockande det än är.