Samhälle Krönika
Politiker kan inte hantera risker
Regeringens förslag att förlänga coronarestriktionerna med uppemot fyra månader är ett resultat av politikens oförmåga att hantera risker. Irrationella begränsningar av människor och företag måste få ett slut, skriver Adam Danieli.
”Vi hade såklart gärna avskaffat den, men det finns ju en risk.”
Ungefär så kan regeringens hållning i frågan om den tillfälliga pandemilagstiftningen sammanfattas. Bemyndigandet från i januari i år närmar sig sitt slut, men det som tidigare skulle vara en absolut undantagslagstiftning, har blivit något som regeringen inte kan tänka sig att vara utan.
I dagarna lämnade man därför över en proposition till riksdagen om att lagen ska förlängas med ytterligare fyra månader från och med första september, med hänvisning till att “smittläget kan förändras”. Oppositionen har inte rest särskilt många invändningar till förslaget. De mest långtgående restriktionerna av människors möjlighet att samlas och bedriva olika verksamheter i Sveriges historia blir därmed, med största sannolikhet, tillgängliga för regeringen också under hela hösten.
Tröskeln för att upprätthålla restriktioner och mycket långtgående maktbefogenheter har förändrats drastiskt under de dryga åtta månader som Sverige i praktiken haft ett slags undantagstillstånd. Inledningsvis fanns ett mycket starkt motstånd mot ny lagstiftning från regeringens sida. Under stor del av förra hösten avfärdade dess företrädare öppet att man skulle behöva makten att begränsa människor utan att gå genom riksdagen. Senkommet och under mycket förhastade former beredde man dock hösten 2020 en ny reglering som innebar just det, på ett sätt som knappast uppfyllde kraven på god lagstiftning.
När restriktionerna väl var på plats, försvann tvivlen snabbt, och det blev enkelt att hitta goda motiv till befogenheterna.
När restriktionerna väl var på plats, försvann tvivlen snabbt, och det blev enkelt att hitta goda motiv för befogenheterna. I tur och ordning har motiveringen varit höga dödstal, högt antal intensivvårdade, hög smittspridning och – nu senast – blotta risken för framtida utbrott. Det är en häpnadsväckande inkonsekvens. Det som aldrig kunnat motivera regleringens införande, är nu tillräckligt för att motivera dessa fortlevnad – trots att kunskaper och beredskap blivit bättre. Detta speglar hur svårt det är för politiska beslutsfattare att hantera risk.
Det har under juli och augusti sammanlagt dött ett tjugotal personer med Covid-19 i Sverige. Antalet intensivvårdade varierar omkring 25 i hela landet. Mer än fyra av fem vuxna har fått åtminstone en dos vaccin.
Under samma tid har ett fyrtiotal personer, till stor del oskyddade, omkommit i trafiken, och ett femtiotal drunknat. Mångdubbelt fler har blivit invalidiserade och kommer att behöva vård under överskådlig framtid. En handfull unga personer har dött av plötsligt hjärtstopp, ofta i samband med idrott. Vinterns influensa kommer att leda till att ett par tusen personer, i huvudsak sådana med svagt immunförsvar, mister livet.
Det är svårt att hitta någon som aktivt förespråkar omfattande restriktioner i människors frihet att röra sig, träffa människor, utöva fritidsaktiviteter och bedriva näring med hänvisning till dessa siffror. Alla risker går inte att kontrollera, och ska människor kunna leva sina liv kommer faror att uppkomma. Det har även politiken erkänt genom att sätta realistiska mål. Träffsäkra åtgärder är motiverade, men generella inskränkningar är det inte. Dessa risker är betydligt allvarligare än den som regeringen nu hänvisar till, men de har aldrig blivit föremål för större frihetsbegränsningar.
Alla risker går inte att kontrollera, och ska människor kunna leva sina liv kommer faror att uppkomma.
Det går givetvis att invända med att osäkerheten är stor i frågor om corona. Det kan bli betydligt värre än i dag, särskilt lokalt. Å andra sidan är dödsfallen av andra orsaker väl belagda och i princip garanterade. Vi vet att trafikolyckor och vinterhalvårets sjukdomar blir konsekvensen av att människor lever vanliga liv, och att de kommer ge många dödsoffer. Ingenting talar i dagsläget för att antalet drabbade av vinterns influensa och av covid ens skulle vara jämförbara storheter.
Det är dock denna osäkerhet som gör det svårt för politiska beslutsfattare att lätta på restriktioner som de knappt ville ha. Att det ser ut på detta sätt är inte en slump, utan följer grundläggande mönster i offentligt beslutsfattande. Man är kroniskt skygg för risk, ibland på gränsen till det absurda.
Rationellt sett borde alla restriktioner relaterade till corona avskaffas så fort de negativa konsekvenserna av dem tydligt överskrider dem för sjukdomen. Behandlingen har då blivit farligare än åkomman. Kostnaden för dagens restriktioner är dock på många sätt diffusa och utspridda: försämrad utbildning, ensamhet, psykisk ohälsa och lägre tillväxt drabbar många när undervisning sker på distans och utelivet begränsas, men det väcker få personers intensiva missnöje.
Att som politiker häva restriktioner är dock att utsätta sig för konkreta politiska risker. Konsekvensen kan bli ett antal högst verkliga dödsoffer och mycket svårt sjuka, till följd av agerandet. Även relativt få nya dödsfall leder till skarpa reaktioner. Ställd inför möjligheten att nå en otydlig vinst men riskera konkreta frågor om dödsfall, väljer i princip alla offentliga beslutsfattare, helt förståeligt, att sitta still i båten. Detta även när det får orimliga resultat.
Denna mekanism i offentligt beslutsfattande, som hos national- och beteendeekonomer går under namnet riskaversion eller förlustaversion, får ibland ödesdigra konsekvenser.
Det klassiska, och tragiska, exemplet på riskaversion i offentligt beslutsfattande rör betablockerare, ett läkemedel som först framställdes 1962. Upphovsmannen, James Black, fick Nobelpriset för upptäckten av substansen som minskar upptagningen av vissa stresshormoner i hjärtmuskulaturen, och därmed har starkt positiva effekter på personer med arytmi och kärlkramp. Upptäckten är ett av de viktigaste medicinska framstegen någonsin, men möttes med skepsis i framför allt i USA.
I stora delar av västvärlden var användningen av läkemedlet utbredd redan på 1970-talet. Miljontals människor med hjärtproblem fick leva längre och bättre liv. Amerikanska läkemedelsverket FDA var dock mycket skeptiska, med hänvisning till en möjlig cancerrisk. Ansökningar om att godkänna betablockerare för medicinskt behandling avslogs därför under lång tid. Ett decennium efter att preparatet spridits i resten av världen fick man för första gången en begränsad möjlighet att skriva ut det lagligt i USA.
Enligt FDA:s egna uppskattningar hade ofattbara 100 000 dödsfall kunnat förebyggas om tillståndet lämnats i USA samtidigt som i resten av världen – långt många fler än vad som någonsin skulle drabbats av ovanliga biverkningar. Riskaversionen innebar dock att ingen ville sätta sitt godkännande på ett läkemedel som skulle kunna orsaka skada, med efterföljande ansvar, oavsett nyttan.
Läs också:
Tendensen att undvika små men konkreta risker är bara ett exempel på skadliga mekanismer som spelar in när offentliga makthavare, oavsett om de är valda eller inte, fattar beslut. En stark tilltro till rationalitet, och en ovilja att beakta bristerna som finns i politiskt beslutsfattande, blir särskilt tydligt under en kris. Omedvetenheten om dessa kan skapa stora förluster i liv och välfärd, och beslutsprocesser måste utformas med detta i åtanke. Institutionella ramverk måste väga upp.
I ett land som Sverige, där tilltron till politiker och myndigheter är hög, är risken för dikeskörningar större än på många andra håll när riskaversionen spelar in. Antalet skeptiska röster minskar, och i detta fall tycks inte ens oppositionen klara av att kritisera en behandling som är farligare än sjukdomen.
En strategi i detta fall hade varit att knyta befogenheterna till ett visst mått av covid-dödlighet eller sätta ett visst konkret skadevärde på restriktionerna, för att undvika sänkta trösklar och aversioneffekter. Det går dock inte att hitta minsta spår av sådana tankegångar i lagens förarbeten. Hur de långsiktiga konsekvenserna av regleringens utformning inte vägts in är obegripligt, men inte helt oväntat givet hur den svenska offentligheten gång på gång misslyckas med sin krishantering.
Stor osäkerhet och allvarliga hälsorisker motiverade statligt ingripande under pandemins början. Stora satsningar på vaccinationer är effektivt för att minska lidandet mänskligt och ekonomiskt. Men något nytt normalläge för att politiker vill minska sin sårbarhet kan aldrig accepteras.
Irrationella begränsningar av människors utbildning, sociala liv och företagande måste få ett slut.