Politik – att vilja eller välja?

Det påstås ofta att den offentliga debatten blir alltmer polariserad och att vi upplever, bevittnar eller deltar i ett kulturkrig. Finns det något belägg för detta påstående? Och hur vet vi att det inte varit så under en längre tid, åtminstone sedan långt innan det fanns internet och sociala medier?

Att USA framstår som hopplöst splittrat, eller att Annika Strandhäll och Hanif Bali som replikerar varandra på Twitter inte är det vackraste som skådats, är i sig inte belägg för att saker blivit värre. Demonstrationer och bråk var vanligt i 1960-talets USA och två politiska förgrundsgestalter – Robert Kennedy och Martin Luther King – mördades. 

I Sverige kunde Palme smäda både Bohman och Fälldin med oefterhärmligt elak finess, medan Socialdemokraternas partisekreterare Sten Andersson förklarade att folkpartiledaren Bengt Westerberg hade en felprogrammerad hjärna. Dessa bevis kan ses som anekdotiska. Men det får ändå sägas saknas belägg för att inrikespolitiska samhällskonflikter över tid har eskalerat. 

***

Så varför uppstår den här typen av konflikter och bråk? Räcker det inte med fakta eller att lyssna på forskningen? Nej, fakta räcker inte för att övertyga någon och forskning kan i sig inte ge någon vägledning om vad som bör göras, givet situationen. Däremot kan experter ofta vara bättre på att ge svar på frågor eller skatta sannolikheter, men någon definitiv sanning är svårare att nå. Vi behöver med andra ord gräva djupare för att få svar på frågan.

En ledtråd kan vara att gå tillbaka till Thomas Sowell och hans bok A Conflict of Visions, som utgavs första gången 1987, och uppföljaren The Vision of the Anointed som kom 1995.

***

I korthet menar Sowell att det finns två huvudsakliga sätt att betrakta världen på. Den begränsade världsbilden (constrained vision) och den obegränsade världsbilden (unconstrained vision). Den begränsade världsbilden betonar att verkligheten har sina gränser, att önsketänkande inte löser några problem, att incitament är viktiga och att mänskliga framsteg sker inom ramen för ett större system (främst marknaden, men även akademin och sociala normer). Den obegränsade världsbilden ser däremot stora möjligheter att förändra verkligheten till det bättre, och att samhällsproblem beror på bristande vilja och engagemang hos andra – främst motståndare – och att det viktiga är vilken moralisk övertygelse en person har. 

Mer burdust uttryckt går det att säga att om du är oense med någon och du tycker att den andre personen är okunnig, naiv, drömmande och saknar konsekvenstänk, så omfattar du den begränsade världsbilden. Men om du är oense med någon och din känsla är att den andra är omoralisk, cynisk, falsk eller har en dold agenda, så är du anhängare av den obegränsade världsbilden. 

Naturligtvis är det svårt att hitta personer som till hundra procent omfattar den ena eller andra världsbilden. Att se utbud och efterfrågan som grundläggande i ekonomin eller att tycka att två biologiska kön är tillräckligt betyder inte att 1980-talets bögskämt är kul, än mindre lämpliga, eller att det är omöjligt att säga chokladboll. Och få skulle motionera till fullmäktige om att upphäva termodynamikens andra lag eller vilja skänka en miljon till brottslingar för att ”det är synd om dem”. Så vi kan lämna de värsta karikatyrerna därhän.

Men det blir likväl ett problem att när ena sidan hävdar beprövad erfarenhet eller vetenskaplig empiri, kan den andra sidan använda argument om vilken moral en viss person har. Det gör det svårt att mötas ens i frågor om grundläggande fakta. Och än svårare blir det förstås att komma fram till vad som är bästa sättet att lösa problem på. 

Ibland måste man välja det minst onda, och ibland måste man avstå från något önskvärt, eftersom världen är så beskaffad. 

När det gäller anhängare av den begränsade världsbilden är det inte ens möjligt att lösa samhällsproblem, eftersom det enda som finns tillgängligt för oss människor är att göra avvägningar mellan olika intressen. Ibland måste man välja det minst onda, och ibland måste man avstå från något önskvärt, eftersom världen är så beskaffad. 

Mot denna syn står politiker som säger att de vill ”prioritera allt” (vilket inte är någon prioritering) eller att det är fel att ställa ”grupp mot grupp” (vilket är nödvändigt inom politiken där både mandat och budget är ett nollsummespel). De med obegränsad världsbild vill verkligen inte behöva välja i en sådan situation, eftersom det kan tolkas som att deras sympati är otillräcklig och att det därför gör dem till sämre människor. 

I Conflict of Visions beskriver Sowell grunderna för de båda världsbilderna. Han menar att de följer månghundraåriga traditioner, där den begränsade världsbilden dominerat under större delen av mänsklighetens historia. Men upplysningstidens 1700-tal innebar att den sattes på pränt, inte minst av tänkare som Adam Smith och Edmund Burke. Den obegränsade världsbildens obändiga optimism företräddes under samma tid av William Godwin och Markis de Condorcet. 

Det är inte enbart retoriska skillnader när det gäller begrepp som rättvisa, jämlikhet, frihet och makt som skiljer. Även själva processen för att ta tillvara kunskap och hur förbättringar sker i samhället utgår från de två olika världsbilderna.

Oavsett hur intelligent och kunnig en enskild person kan vara, förblir dennes kunskap endast en bråkdel av alla människor samlat. 

I den begränsade världsbilden sker förbättringar stegvis och genom människors frivilliga samarbete med varandra. Den spridda kunskap om vilka preferenser och färdigheter som finns hos enskilda, kan på marknaden koordineras bättre än i något annat system. Oavsett hur intelligent och kunnig en person kan vara, förblir dennes kunskap endast en bråkdel av alla människor samlat. 

Av det skälet är det inte bara meningslöst att inbilla sig att ett perfekt utformat system skulle vara till större gagn än ett system som värnar individernas frihet. Det är dessutom skadligt. Alla som förespråkar envälde gör det naturligtvis med den fasta övertygelsen om att det är just deras idéer som då kommer att kunna förverkligas. Möjligheten, eller risken, att det är någon annans envälde som blir verklighet föresvävas ytterst sällan.

Rättvisa är med den begränsade världsbilden detsamma som att processen gått rätt till och reglerna följts. Även om det kan vara synd om en person som begått ett hemskt brott, stipulerar lagen att den skyldige ska dömas och få sitt straff. Alltså är det rättvist. I sportens värld är domarens uppgift att döma rätt, inte att ”skipa rättvisa”. Om ena laget haft tio skott i stolpen under en fotbollsmatch utan att det blivit mål och det andra laget lyckats kontra i sista minuten och anfallaren fälls i straffområdet ska domaren döma straff. Det är rättvist, oavsett vilka sympatier publiken eller domaren kan ha för det spelmässigt överlägsna laget. 

***

Men för den obegränsade världsbildens anhängare är juridik och lagstiftning bara ett av flera sätt att skapa bättre förutsättningar för ett samhälle som de uppfattar som mera rättvist i utfall. På liknande sätt förhåller det sig med jämlikhet; där går det att nöja sig med formell likhet inför lagen eller att förespråka jämlika förutsättningar eller rentav jämlikhet i utfall. Som Anatole France syrligt påpekade är lagen rättvis om såväl fattiga som välbeställda har samma rätt att sova under Paris broar. 

Sowells analys av makt är intressant i det att han menar att makt innebär möjligheten att inskränka andras handlingsalternativ. Ett företag som erbjuder en nyanställd 20 kronor i timmen har enligt klassisk vänsterretorik makt över den anställde och det är därför som löneerbjudandet blir löjligt lågt. Men företagaren har ingen makt alls, utan har i realiteten kommit med ett erbjudande som inte tidigare fanns för den arbetslöse. Om denne haft ett annat jobb hade kanske inte ens lönenivån varit så låg. Den som däremot vill förbjuda, och kanske rentav bestraffa, en företagare som lämnar sådana villkor, har potentiell makt. Nämligen makten att inskränka såväl företagarens som den anställdes handlingsalternativ. Med ett sådant perspektiv på vad makt faktiskt är, skulle fler situationer kunna analyseras mer sakligt och mindre känslomässigt. 

Betydelsen av självrättfärdighet i dessa kretsar är stor och faktiska resultat är mindre viktigare. 

Anointed – de smorda – kan ses som de privilegierade i samhället. Begreppet är en smula problematiskt, även om det inte används lika frekvent idag. Etablerade media, stora delar av den amerikanska universitetsvärlden, kultursektorn och även i växande utsträckning företag kan sägas ingå. Betydelsen av självrättfärdighet i dessa kretsar är stor och faktiska resultat är mindre viktiga. I svensk debatt talas det om godhetssignalering när det viktiga inte är vad som faktiskt görs och vilka konsekvenserna blir, utan att själva positionen – eller poserandet – blir det avgörande för att moraliskt bedöma en person.

I The Vision of the Anointed beskriver Sowell en analys av ett typiskt tillvägagångssätt:

1. Först identifieras en samhällskris. Ofta är det ett fenomen som existerat under en längre tid. Inte sällan är det  något som redan är på tillbakagång, men som ändå anses behöva någon form av politiskt ingripande.

2. Därefter föreslås en lösning på problemet. Ofta är det ökade skatter, ökade offentliga utgifter, nya lagar och mer regleringar och förbud. Kritiker mot förslaget kommer att hävda att resultatet inte blir det förväntade goda utfallet, utan ett befarat dåligt utfall.

3. Det politiska beslutet fattas och resultatet blir i linje med det som kritikerna varnade för.

4. Responsen på detta blir då att frågan är komplex och att flera faktorer är inblandade. Bevisbördan läggs på motståndarna, att visa att det enbart är den nya politikens fel (vilket det så klart inte är, och inte heller hade varit om reformen mot förmodan hade varit framgångsrik).

Med flera konkreta exempel visar Sowell hur detta mönster upprepas. Det första exemplet är det som i USA kallades ”kriget mot fattigdomen” som inleddes efter ett decennium då fattigdomen i USA halverats. Programmet innebar höjda skatter och ökade offentliga utgifter. Mellan 1960 och 1974 ökade de sociala utgifterna från 8 till 16 procent av BNP. Samtidigt ökade antalet personer som var bidragsberoende. 

Hade dessa resultat då någon effekt på de självförhärligande och övermodiga personer som utgår från den obegränsade världsbilden? Nej, att erkänna misstag och vara ödmjuk skulle riskera att leda till framtida irrelevans. Det är enklare att säga att utfallet är ”oacceptabelt”, utan att specificera exakt vad som skulle vara acceptabelt eller ens föreslå något förslag till förbättring. Enklast är förstås att skylla misslyckandet på alla som var emot reformen. 

***

Även om Thomas Sowell framstår som klart lutande mot empiri, erfarenhet och faktiska resultat, och att han ogillar önsketänkande och sladdrig retorik, så gör han i Conflict of Visions ett ärligt försök att både kategorisera och förstå grunderna för de båda världsbilderna.

Han nämner inte Walt Disney, men dennes uttryck: ”If you can’t dream it, you can’t make it” är ett vackert uttryck för den obegränsade världsbilden. Utan nya idéer, oavsett om de är kulturella uttryck eller affärsidéer, skulle inte världen kunna bli bättre, bekvämare, vackrare eller mer insiktsfull. 

Därför är både entreprenörer och kulturskapare lika varandra i just detta avseende, men entreprenören bär i normala fall risken att en ny idé inte vinner tillräckligt mångas uppskattande. Även kulturarbetare måste leva med en sådan risk, även om en känd regissörs nästa film sannolikt har bättre förutsättningar än en okänd kollegas. Att skapa något nytt innebär att tänka bortom det redan etablerade. Däri ligger den obegränsade världsbildens styrka.

När det kommer till politik är det inte lika givet att det behövs samma typ av kreativitet.

Men när det kommer till politik är det inte lika givet att det behövs samma typ av kreativitet. Politikens roll är inte nödvändigtvis att ständigt omstöpa samhället och förändra lagar och incitament. Snarare är den att bringa ordning och förutsägbarhet i åtminstone någon aspekt av samhället. 

Men även den politiska logiken lider av fenomenet att behöva visa handlingskraft. Den som gör något har ofta mer att vinna än den som vis av erfarenhet avstår från att göra ont värre. Den klassiska formuleringen lyder som följer: ”Vi måste göra något. Just detta ÄR något. Alltså måste vi göra just detta”. 

Varje barn kan plocka sönder detta resonemangs bristande logik, ändå upprepas farsen om och om igen på olika platser och nivåer av politiken. Och det ifrågasättande som hade behövts är allt för ofta frånvarande. 

I The Vision of the Anointed finns en väl kondenserad lista av självklarheter som Sowell beskriver som sunt förnuft. Dessa enkla sanningar kan användas för att genomskåda falsk retorik och är därför generellt användbara. 

• Alla påståenden är sanna, om du är fri att omdefiniera dem.

• All statistik kan extrapoleras till en punkt där de visar att en katastrof inträffar

• A kan alltid vara större än B, om inte alla B räknas och/eller om A överdrivs.

• För varje expert finns det en motsvarande men motsatt expert. Men för varje fakta finns inte alltid motsvarande motsatta fakta.

• Varje politik är framgångsrik om kraven sätts tillräckligt lågt och misslyckad om kraven sätts tillräckligt högt.

• Allting är likadant, utom det som skiljer, och olika, förutom det som förenar.

• Lagen om avtagande marginalnytta betyder att även den mest välvilliga princip blir skadlig om den dras tillräckligt långt.

• De flesta variabler kan visa en uppåtgående trend eller en nedåtgående, beroende på vilken utgångspunkt du använder.

• Samma statistik kan visa motsatta slutsatser, beroende på vilken nivå de är sammanställda på.

•  Osannolika händelser är vanligare i länder med större befolkning.

•  Du kan alltid skapa en bråkdel genom att sätta en variabel överst och den andra underst, men detta etablerar inte något orsakssamband, inte heller att resultatet har något med den verkliga världen att göra. 

•  Många av dagens ”misslyckanden” är gårdagens ”reformer”.

***

Thomas Sowell är nog mest känd som nationalekonom och i dag även som källa för en mängd citat som mestadels används av amerikanska konservativa och klassiska libertarianer. Det faktum att han sällan möts av kritik, utan förbises med tystnad borde vara en källa till större nyfikenhet.

Ett försök att kritisera Sowells beskrivning av svartas situation i USA finns här, men faller rätt hårt på sin uppenbara oförståelse att en given situation kan ha flera bakomliggande faktorer. Så när Sowell invänder mot gängse myter är det inte för att allt skulle ordna sig om bara myterna övergavs.

Även denna text är intressant, just för att den stärker Sowells tes att om jag inte förstår min politiska motståndare, måste denna vara ond. Nathan J Robinson, som skrivit texten, är så övertygad om sin egen godhet att den som tycker annorlunda måste hata mänskligheten. Men några argument eller invändningar mot Sowell har han inte. Däremot beskriver han att han tycker att det är viktigt att bråka med amerikanska konservativa och inte ignorera dem. Varför kan man undra?

Sowell själv verkar inte särskilt grälsjuk, men det är tydligt att han irriterar sig på personer som hellre önsketänker än försöker förstå verkligheten. I böckerna beskriver sig Sowell aldrig som anhängare av den begränsade världsbilden, men det är ändå tydligt att han är det. Men framförallt försöker Sowell analysera varför så många politiska konflikter inte handlar om fakta eller ens om värderingar, utan hur världen betraktas.

Om ”politik är att vilja” finns det inga andra begränsningar än just vilja och övertygelse. Men om ”politik är att välja”, blir det genast mycket svårare och tankekrävande. Thomas Sowell vill att vi människor ska tänka, inte bara känna och reagera. Det är ett skäl så gott som något att verkligen läsa hans böcker och reflektera.