Polisen borde aldrig ha centraliserats

Den nye rikspolischefen har utan tvekan en svår uppgift framför sig, det är tydligt för var och en som tittar närmare på polismyndigheten i dag. Att den förre rikspolischefen byttes ut var helt nödvändigt; om det var tillräckligt återstår att se.

Det finns nämligen ett strukturellt problem inom polisen. I sin iver att effektivisera och jämna ut skillnader har myndigheten glömt bort vikten av lokal förankring och kännedom. Omorganisationen har satt balansen mellan centralt och regionalt/lokalt ur spel.

Denna balans har länge varit en central idé i den svenska statsförvaltningen. Trots att det funnits ett antal centrala nationella myndigheter – alltför många, totalt sett – har flertalet av de tunga verksamheterna drivits i organisationer indelade efter de 21 länen. Det gav en relativt decentraliserad svensk statsförvaltning inom en ram som samtidigt utmärkts av långtgående centralisering. Arvet från Oxenstiernas principer på 1600-talet har levt kvar in i vår tid.

Under efterkrigstiden har staten varit en dålig förvaltare av detta lokala och regionala arv. Den har inte förmått stå upp för den länsvisa indelningen av verksamheten, till exempel inom skatteförvaltning och polisverksamheten. Även rättsväsendet med relativt många tingsrätter var något att slå vakt om, men har dragits ner och centraliserats. I stället har det varit en trend i statlig verksamhet att satsa på enhetliga nationella strukturer och avveckla den länsvisa indelningen. Fler och fler nationella supermyndigheter har bildats, alltid med samma argument: högre effektivitet, likvärdighet i landet och lägre kostnader. Ofta hävdar man även att kompetensen i verksamheten ska stärkas, som om den per definition alltid finns någon annanstans än på den regionala eller lokala nivån.

Senast kom turen till polisen, som ska frälsas från bristande effektivitet genom en nationell organisationsmodell. Vid det här laget borde vi dock ha lärt oss att centralisering inte alltid leder till den önskade effektiviseringen. Komplexiteten i nationella organisationer tycks öka exponentiellt, och att etablera nya organisationskulturer tar tid i organisationer som tidigare varit självständiga enheter. Inte sällan blir intrycket att det är viktigare att bevaka tillsättningen av olika chefsbefattningar än att sköta verksamheten.

Regeringen och polisen spelar ett högt spel med samhällstilliten.

Omorganisationen av polisen bekräftar detta. Statskontorets löpande utvärdering (rapport 2017:10) av polisreformen presenterar en omfattande problemkatalog över vad polisens nya ledning har att ta tag i:

• Styrningen är varken tillräckligt samordnad eller tillräckligt förankrad. I praktiken blir det upp till de lokala cheferna att prioritera mellan olika styrsignaler.
• Myndigheten har inte lyckats kommunicera internet vad olika delar av verksamheten kan förvänta sig i termer av resurser.
• Polismyndigheten använder processtyrning för att säkerställa enhetlighet, men för att den ska få genomslag behöver de som ansvarar för processtyrningen ha mer samsyn.
• Polisen behöver ha bättre rutiner för att kommunicera beslut och att medarbetarna i kärnverksamheten involveras i arbetet.
• Myndigheten måste hitta en balans mellan central styrning och lokalt ansvar.
• Målet att komma närmare medborgarna ligger fortfarande långt bort. Bland annat måste polisen lyckas behålla erfarna medarbetare för att kunna arbeta uthålligt, och klargöra områdespolisernas roll.
• Tanken är att omorganisationen ska bidra till att stärka polisens förmåga att utreda brott, men åklagarna bedömer enligt undersökningen att såväl kvaliteten som produktiviteten i polisens utredningsarbete har försämrats sedan omorganisationen.
• Polismyndigheten behöver även överbrygga de revir som, enligt en del chefer och medarbetare, finns mellan de olika nivåerna inom utredningsverksamheten.

Tydlig regional och lokal närvaro av ordningsmakten är helt avgörande för stabiliteten i ett liberalt samhälle och för att de individuella friheterna ska upprätthållas. Tyvärr verkar man ha tagit lätt på det vid omorganiseringen av polisen. Centraliserings- och effektiviseringssynen har fått överhanden.

Inte bara det: Den lokala förankringen är också viktig för de enskilda medborgarnas känsla av säkerhet i vardagen. Här spelar regeringen och polisen ett högt spel med samhällstilliten. Just nu ligger de på minus. Ett rimligt krav i en liberal rättsstat är att det finns en dygnetruntbemannad polisstation i varje centralort i varje kommun, som ett absolut minimum.

Det är dags att pröva om centraliserings- och effektiviseringsmodellen var rätt för reformeringen av polisen. Mycket talar för att dessa ambitioner gick för långt, och det börjar bli ont om tid att ställa till rätta. Inom ett par veckor kommer den senaste brottsstatistiken för 2017 och utfallet för polisens utredningsarbete under perioden. Förhoppningsvis blir varningsklockorna den här gången en väckarklocka.