”Almqvist liknar bofinken i den gamla legenden: fågeln som fått en klick av alla andra fjäderfärger” skriver litteraturvetaren Johan Svedjedal i inledningen på sin omfångsrika biografi om Carl Jonas Love Almqvist. Han var en författare som skrev allt ifrån socialrealism till märkliga mystiska diktverk. Han tog prästexamen, deltog i Uppsalas konservativa salonger, konkurrerade om professurer i moderna språk och var en av de ledande liberala intellektuella i den framväxande borgerliga offentligheten. Han rörde sig med andra ord mellan helt olika historiska sammanhang i 1800-talets Sverige. 

Almqvist är en, om inte den största, av 1800-talets författare. När Lars Trägårdh nu är på jakt efter namn och verk som ska fylla den svenska kulturkanon kommer Almqvist garanterat vara en av de första som tar plats på listan. Men när Almqvist diskuteras i den bredare kulturdebatten är det ofta bara en del av hans fjäderskrud, för att tala med Svedjedal, som skrivs fram. Där beskrivs såklart den radikala Det går an och Drottningens juvelsmycke, romaner som anses levandegöra Almqvists radikala liberalism. Paradoxalt nog var det böcker som skrevs under 1830-talet när Almqvist fortfarande rörde sig i utpräglat konservativa miljöer. 

En till stor del bortglömd del av hans författarskap utgörs av hans 40-talsromaner. Det är också en period där Almqvist, kanske bättre än någon annan, personifierar marknadsförfattarnas intåg på den svenska litterära scenen: den nya grupp av intellektuella som inte fick sin försörjning från rika adelsmän eller statliga ämbeten, utan började skriva för marknaden, för den läsande allmänheten. 

*** 

År 1833 hade Almqvist börjat etablerat sig som en av landets mest spännande författare. Under året publicerades de första delarna i hans magnum opus: Törnrosens bok, ett brokigt samlingsverk av romaner och skrifter. Han hade även nått framgångar i det sociala livet, och utgjorde en ansedd del av Malla Silfverstolpes salonger i Uppsala. Det var adliga miljöer som präglades av romantikens konstnärliga ideal, och konservatismens politiska grundsatser. Under kvällarna lästes det högt ur hans verk och ibland när det blev sent spelades även de musikaliska diktverk och pianostycken Almqvist också skrev. 

Sin försörjning fick Almqvist dock inte från skrivandet. Till vardags var han rektor på Nya Elementarskolan i Stockholm. Det var en tjänst som gav en pålitlig inkomst, men under den period när det mesta gick Almqvists väg var yrkeslivet det som plågade honom mest. I brev till vänner beskrev han tjänsten som fjättrande, rent av som ett fängelse. Lönen var relativt låg och arbetsbördan stor, något som lämnade lite tid för eget skrivande. 

I hopp om en annan yrkesbana reste Almqvist till Uppsala för att ta prästexamen. En tjänst inom kyrkan skulle ge den djupt religiöse Almqvist möjlighet att fördjupa sig och sprida det kristna lärorna samt en mer stabil försörjning och mer tid för det egna skrivandet. Under början på 1800-talet var det en av de vanligaste karriärvägarna för tidens mest framstående författare. Skalden Esaias Tegner är det tydligaste exemplet. Trots att Almqvist tog examen med imponerande betyg skulle prästerskapet inte bli den utväg han tänkte sig. Snarare tvärtom.

Under 30-talets andra hälft kom Almqvist att ompröva sina politiska uppfattningar. Från att ha varit präglad av Uppsalasalongernas konservativa romanticism rörde han sig mer och mer mot tidens radikala liberala idéer. Framförallt var det den liberala institutionskritiken han inspirerades av: Människans olycka och lidande kunde härledas till de kedjor hon av samhället fjättrades av, de yttre faktorer som hindrade henne att sträva efter sin egen lycka. Där fanns den organiserade religionens patriarkala ordning, skråväsendets hårda kontroll över det ekonomiska livet och kungamaktens censurerande av den fria debatten. 

En stor del av dessa idéer stod i centrum för den roman som han i dag är mest känd för, och framförallt den som kom att förändra hela hans yrkesliv: Det går an. Kärlekshistorien om Albert och Sara Videbeck utgjorde en svidande kritik av det kyrkliga äktenskapet som kvävande institution för kvinnan. En i dag ofta bortglömd del av romanen är också den ekonomiska liberalism som Videbeck representerar och dess koppling till kvinnofrågan.

Skildringen av glasmästaren från Lidköping är en av de första gångerna i den svenska litteraturhistorien där en kvinna skrivs fram som en utpräglad affärsmässig och ekonomisk varelse. Hon personifierar den liberala borgarklassens dygder där kärleken till Arvid kombineras med affärsmannens rationella och kunniga blick på världen. Videbecks strävan efter att slå sig fri från skråväsendets regleringar för att driva sitt eget glasbruk, något som ska lägga grunden för ett fritt och oberoende liv, är nog en av den svenska skönlitteraturens mest kända och levande företagarskildringar. 

Det hela slutade med att han, för att använda modernt språkbruk, blev cancelled.

När Det går an publicerades 1839 tog det bara några veckor innan den hade orsakat en stor kulturell skandal och var landets mest omdebatterade bok. Konservativa förordade ett direkt förbud av boken. Mer moderata röster ville att den skulle gömmas för kvinnor och ungdomar. 

Det var även en roman som omöjliggjorde en framtida karriär inom kyrkan för Almqvist. Här var en av landets mest sålda författare, tillika prästvigd, som förlöjligade och kritiserade en av kyrkans mest heliga institutioner i form av äktenskapet. Kritikstormen låg även Almqvist till last när han sökte en professur i moderna språk vid Lunds universitet, och blev utmanövrerad och bortprioriterad, mycket på grund av hans radikala rykte.  

Det hela slutade med att han, för att använda modernt språkbruk, blev cancelled. 

Tidigare i den svenska litterära världen hade det inneburit slutet på en författarkarriär. Men nu hade romanen blivit en vara på en marknad. Då den såldes till den breda allmänheten, och inte längre enbart till den rika adeln, kunde fler och fler börja försörja sig på enbart skrivandet, utan finansiering från prästämbeten eller professurer. Och det var precis vad Almqvist gjorde.

Det nya karriärvalet påverkade också hur han skrev. Romanerna blev allt längre, och kretsade runt komplicerade och rafflande intriger. Men radikaliteten stannade kvar. Om de politiska tankegångarna varit det som hindrade Almqvist inom de konservativa miljöerna blev de som marknadsförfattare en tillgång. Med både spännande intriger och hett politiskt stoff lockades läsarna till bokhandlarna. Och efter den stora debatten runt Det går an sålde hans böcker bättre än någonsin. 

Almqvists nya förhållningssätt till författarskapet går tydligt att exemplifiera med två av hans 40-tals romaner: Gabrielle Mimanso och Smaragdbruden. 

I Smaragdbruden kastas läsaren direkt in i en vindlande skattjakt på ett skrin som innehåller information om ett enormt bortglömt arv från en gammal svensk sjöfarare. Att Almqvist nu skrev för en bredare publik, och ville locka med spänning och intrig syns tydligt. Smaragdbruden bjuder, utöver mysteriet om det bortglömda arvet, på pirater, giriga bankirer, onda andar och spökliknande varelser. Men där finns också näst intill insprängda politiska essäer om samhällets utveckling. I grunden är det en roman om rikedom, och framförallt en kritik av den tidens besuttna: adeln och den konservativa högborgerligheten. De politiska inslagen utgörs främst av dialoger och tankegångar med romankaraktären Mannerskog, bokens näst intill ofelbara hjälte. 

I berättelsens inledning har Mannerskog ett stort bråk med barndomsvännen herr Rangel som helt tycks ha övergivit de humanistiska idéer han var anhängare av under studietiden. När Mannerskog efteråt planlöst vandrar genom Stockholm tänker han i vemod: 

Bittra lott, att vara fattig, när man har ett rikt hjärta!… Huru underligt, min Gud? Är det fråga om ett galaspektakel, då saknar ett fruntimmer ej penningar till en vit sedensargeklänning, som hon icke vidare alls behöver. Är det fråga om hästar och vagn, utan allt gagn: är det fråga om en middag på Blå porten, där borden skola digna under rätterna och gästerna under dryckerna: då har man tillgångar. För mänskligheten, för det goda, för sanningens utveckling, för idéer äger man intet. 

Samaragdbruden är dock inte bara en samhällskritisk roman, utan där finns också en Hans Rosling-liknande optimism om vad rikedom faktiskt kan göra möjligt, bara om den hamnar i rätt händer. När den kloka Mannerskog till slut kommer i besittning av arvet gör han upp en plan för hur pengarna ska kunna användas för att omstöpa det fattiga Sverige. Det första steget är att utrota den ”fiktiva adeln”, den som baseras på börd, och ersätta den med en riktig adel som baseras på människors faktiska egenskaper och vad de uträttar i världen. 

Det är en berättelse om vad den goda liberala filantropen kan åstadkomma. 

Smaragdbruden är med andra ord inte en roman som är kritisk till rikedom. Tvärtom. Den bild som skrivs fram genom boken är att rikedom och materiell förbättring utgör grunden till samhällets förändring. Men bara om den kombineras med en god moral och används av kloka och kunniga personer. Det är en berättelse om vad den goda liberala filantropen kan åstadkomma. 

I Gabrièle Mimanso placeras handlingen i 1840-talets Paris, mitt i tidens heta politiska spänningar. Romankaraktären Constantin är både av adlig och borgerlig börd, och slits mellan adelns konservatism och den borgerliga liberala utvecklingsandan. Han kommer snabbt i kontakt med den vackra men mystiska Gabrielle Mimanso. Hon är medlem i det hemliga sällskapet Örngillet som konspirerar för att mörda kung Filipe och införa den sanna republiken. Likt Samaragdbruden är Gabrielle Mimanso ett virrvarr av spänning och politiska kommentarer. Förutom mordkomplotten kretsar handlingen runt fransmännens krig i Algeriet, Paris vackra boulevarder och hantverkarbodar, prostituerades vardag och kanske framförallt: arbetarfrågan. 

I romanen hade Almqvist som ambition att skriva fram och skildra de grupper som inte tidigare givits en plats i den svenska litteraturen i form av de fattiga hantverkarklassen och arbetarklassen. Den rymmer skildringar av Paris förorter, arbetares villkor, och hur de fattiga klasserna förtrycks av lagar de inte har rättigheten att vara med att stifta. Men Almqvist ville även med boken försvara ”Frihetens rena sak från onda, falska ledare”. Här finns en skarp kritik av vad som i dag skulle beskrivas som en tidig form av utopisk socialism.  

Örngillet, som planerar mordet på kung Filipe, säger sig representera den förtryckta arbetarklassen. Men det framkommer snabbt att de enbart utnyttjar de förtryckta klasserna för att skapa kaos och revolution. De ser arbetarnas sak enbart som ett medel, inte som ett mål.

Med vad som torde vara en ironisk blinkning placerar Almqvist den verkliga socialistiska politikern och skriftställaren Louis Blank mitt i handlingen för att i ett långt tal upplysa sällskapets ledare om att: 

Sanningen och förbättringen gå icke fram på upprorets stig, människans rättigheter växa icke i en blodig jord. Lämnen åt tyrannerne, att bruka dessa medel, som annstå dem, och som varit deras ifrån årtusenden: stjälen icke deras dyrbaraste klenod och smycken ej eder panna med en rubin. Denna ädelstenens färg är det mördade hjärtast. Våldet har för sed att uppvigla den ena avdelningen i samhället emot den andra, för att med folket förkrossa folket och grundlägga egen makt på nedtryckta huvuden utan tal.    

***

Gabrielle Mimanso och Smaragdbruden är två exempel på hur Almqvists författarskap kom att utvecklas när han började skriva för marknaden istället för den tidens adliga elit. Det var även en förändring som han själv kom att reflektera över. I essäserien Poesi och politik som publicerades i den liberala tidningen Dagens Allehanda beskrev Almqvist i längd sin litteratursyn och den politiska ambition den moderna författaren borde ha.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Författare skulle först och främst, i realistisk anda, beskriva verkligheten som den var. Skapa ordning och tydlighet i en snabbt förändrande värld. Men att enbart genom berättande beskriva verkligheten var inte nog, författaren skulle också inskribera verkligheten med mening. Skrivandet skulle med andra ord enligt Almqvist ha en tydlig normativ ambition. I ett brev beskrev han hur han ville skriva så att läsaren skulle bli ”så bortflyttad, att man aldrig kommer tillbaks: att, med ett ord, bli omstöpt”.

Den litteratursyn Almqvist förordade var med andra ord motsatsen till en inåtvänd litteratur. Litteraturen skulle först och främst ha en estetisk och poetisk ambition genom att försöka avtäcka det sköna i verkligheten. Men den skulle också vara riktad till den vanliga människan, med en ambition om att påverka och förändra. I sin avhandling Almqvist – Berättaren på bokmarknaden sammanfattar Svedjedal Almqvists ambition som marknadsförfattare väl: ”han skriver för poesin, publiken och pengarna”.

Omslagsbilden är en illustration gjord i Midjourney.