Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Planekonomin lever kvar i innovationspolitiken

Sverige slänger miljarder skattekronor i sjön varje år. Jason Potts, professor i nationalekonomi och en av världens främsta experter på innovationspolitik, menar att de 30 miljarder regeringen lägger på företagsstöd är rent slöseri. Den bästa innovationspolitiken är en fungerande marknadsekonomi.

Varje år lägger svenska staten runt tre procent av statsbudgeten, ungefär 30 miljarder kronor i skattepengar, på stöd till företag. Utan bidrag från myndigheter som Tillväxtverket och Vinnova påstås det att nya, snabbväxande företag inte skulle uppstå. I teorin sägs det att innovationer, tillämpningar av ny kunskap på sätt som skapar ekonomiskt värde, inte kan finansieras på en fri marknad. Det antagandet utgår från att kostnaderna för forskning och utveckling (FoU) är höga och bärs av ett företag, medan det är lätt för andra företag att sedan åka snålskjuts genom att använda andras idéer för att ta fram egna produkter. Det gör att särskilt små företag utan egna tillgångar underinvesterar i innovation.

I Sverige har det tänkandet motiverat satsningar som ”Den nya näringspolitiken”, Socialdemokraternas offensiv för att ge staten en central roll i näringslivets utveckling på slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Som Anders Johnson tidigare skrivit på Smedjan ansåg ledande S-företrädare att privata företag var för små och konservativa för att kunna göra stora, banbrytande FoU-satsningar. Det tankegodset lever kvar än i dag, och präglar hur svenska politiker försöker skapa förutsättningar för innovation.

Men vad får vi egentligen för skattepengarna som läggs på innovationsstöd? Inte mycket, enligt studierna som ingått i forskningsinstitutet Ratios femåriga program Financing of Innovations. Statliga innovationsstöd till små och medelstora företag har inte någon effekt på antalet anställda, företagens produktivitet eller vinst. Positiva effekter från stöden är inte långsiktiga utan snarare kortsiktiga ”sockerchocker” som snabbt klingar av, enligt en delstudie av Anders Gustafsson. En annan delstudie visar att flera av stöden går till lågproduktiva bidragsentreprenörer som söker flera typer av företagsstöd. Den statliga innovationspolitiken innebär att flera miljarder kronor kastas i sjön varje år. Vad borde man göra i stället?

För att få svar på den frågan bjöd Ratio nyligen in Jason Potts, professor i nationalekonomi vid australiensiska RMIT University och en av världens främsta experter på innovationspolitik. När Smedjan träffar honom en tidig kväll i februari sitter Potts tillbakalutad i ett kontor på myndigheten Tillväxtanalys efter en dag fylld av möten och besök runtom i Stockholm.

Skulle du kunna börja med att berätta för Smedjans läsare varför innovationspolitik är så viktigt? Du har till exempel skrivit att innovationspolitik är den enda sortens ekonomiska politik som spelar roll på längre sikt.

– All ekonomisk politik kokar ner till innovationspolitik av väldigt ”Adam Smithska” anledningar. En befolknings välstånd beror på många saker, men till syvende och sist avgörs det av hur man tar till sig nya idéer. Innovation är det som skapar välstånd. Punkt. Därför är innovationspolitik den mest grundläggande ekonomiska politiken. Problemet är att vi fortfarande betraktar innovationspolitik som om vi levde i en planekonomi. Dagens innovationspolitik grundar sig i gammaldags industripolitik, som bygger på idén att framtagandet av ny kunskap är förknippat med marknadsmisslyckanden.

– Trots att vi har lärt oss så mycket genom historien om varför planekonomi är ett feltänkt ekonomiskt system präglar det tänkandet fortfarande det viktigaste ekonomiska politikområdet av alla. Det spelar inte så stor roll på kort sikt, men det gör en enorm skillnad på lång sikt. Skälet till att vi är här i dag och har diskussioner med tekniska hjälpmedel [Potts gestikulerar mot telefonen som jag spelar in vårt samtal på] är innovation och anammandet av ny teknik. Det är klart att det är svårt att utforma innovationspolitik, men vi ekonomer har helt misslyckats i vår analys av den. Vi har inte förstått var innovationer kommer ifrån.

”Problemet är att vi fortfarande betraktar innovationspolitik som om vi levde i en planekonomi.”

Potts menar att innovationspolitik börjar i fel del av innovationskedjan, inte innan innovationerna uppstår utan när företag redan har upptäckt att det finns ekonomiskt värde att hämta ur nya idéer och kunskap.

– Innovationspolitik börjar oftast ”halvvägs”, i ett läge när det redan finns några företag inom en viss bransch. Utgångspunkten för innovationspolitiken blir då: ”Hur ser vi till så att de företagen kan skala upp sin verksamhet och växa?”. Frågan som borde ställas är: ”Var kom de här företagen från till att börja med?”. Hur hittade de en ny, intressant idé och insåg att det fanns ett ekonomiskt värde i att förverkliga den idén? Politikens uppgift borde vara att underlätta den upptäcktsresan för entreprenörer genom att riva de hinder som står i vägen för innovationer, inte minst etablerade särintressen och deras lobbygrupper.

Hur löser vi då det här innovationsproblemet?

– Nya industrier uppstår inte genom att staten lägger pengar på existerande företag. Staten borde snarare ta ett steg tillbaka. Fast det innebär inte att företagen ska lämnas åt sitt öde. Staten bör göra det tydligt vilka regler som gäller, vilka kostnader som påverkar företagen, skapa utrymme för privata investeringar och så vidare. Det är därför som relativt platta, låga skatter är positiva: de gör det mycket lättare att få reda på det ekonomiska värdet du får behålla av att förverkliga dina idéer. Det är också därför som effektiva rättsstater är värdefulla: de gör det tydligt var de juridiska gränserna för ekonomisk verksamhet går.

Potts menar att det är just marknadsekonomi och en stark rättsstat som är grunden för att entreprenörer ska kunna navigera enkelt i vardagen och kunna fokusera på att utveckla sina idéer i stället för att stoppas av administrativa hinder.

– En välfungerande marknadsekonomi är en förutsättning för innovation. Det är inte så de flesta brukar tänka på marknadsekonomier. Vi tänker oftast att det marknadsekonomiska systemet är bra ur effektivitetssynpunkt. Men det underlättar också innovation och upptäckter av nya ekonomiska värden. Att upprätthålla en välfungerande marknadsekonomi är alltså sund innovationspolitik.

Politiker upprättar ofta nya myndigheter och delar ut statliga stöd för att visa handlingskraft, och för att de trycks på av branschorganisationer och andra särintressen. Går det att komma runt den politiska logiken?

– De politiska incitamenten är snedvridna för att vi ska få en bättre innovationspolitik. Det har inte bara med särintressens inflytande över politiken att göra. Det större problemet är vad ekonomer brukar kalla alternativkostnad.

–  Det är svårt att bedöma värdet av de ekonomiska upptäckter vi aldrig gör. Det gör att vi inte känner av att något går förlorat. Ett nutida exempel på det skulle vara om vi förbjuder drönare från att leverera saker direkt hem till folk. Du skulle kunna berätta för mig hur fantastiskt det skulle vara att få mat levererad via drönare, men jag kommer inte att kunna känna någon sorg över en tjänst jag aldrig provat på. Däremot känner du av en ekonomisk fördel som försvinner. Därför finns det starka drivkrafter för politiker att försvara de företag som finns i dag, men inte dem som kan finnas i morgon.

Potts påpekar att den juridiska och politiska spelplanen är upplagd för att försvara status quo. Nya, innovativa företag måste kämpa i ständig uppförsbacke.

– Företag som Uber, som utmanar en etablerad bransch som taxitjänster, är ett klockrent exempel. De blir stämda i domstol och hårt reglerade av lagstiftare för att de som digitalt företag har en annan affärsmodell än traditionella företag. Eftersom det är en helt ny affärsmodell som inte passar in i de befintliga ramarna kan deras motståndare enkelt gå till attack genom att anklaga Ubers verksamhet för att vara olaglig. Få företag har resurserna att stå emot sådana attacker och lägga pengar på jurister för att försvara sig.

– Innovativa företag behöver inte stöd i form av pengar, de behöver snarare hjälp att hantera innovationens fiender. Det är ett svårt jobb. Det innebär att man måste säga svåra saker till mäktiga människor. Som politiker måste man förhandla med de etablerade aktörer och hitta sätt att få dem att acceptera förändring. Belöningen för det är att man på sikt får nya, blomstrande industrier.

Du har tidigare nämnt att det finns två sätt att bedriva innovationspolitik: att ”stödja hönor” eller ”bekämpa rävar”. Kan du förklara vad du menar med det?

– Jag använder den metaforen för att beskriva att innovationspolitik sällan handlar om innovationer i sig, utan vad som pågår runtomkring innovationerna.

– Låt oss säga att du gillar ägg. Då kan du antingen stödja det som producerar ägg – hönor – genom att bygga ett fint hönshus, ge dem foder och så vidare. Eller så kan du vara emot det som skadar hönor, som rävar. Båda de strategierna kommer att leda till att du får fler ägg, men vilken av dem fungerar bäst?

– Dagens innovationspolitik handlar nästan till hundra procent om att stödja hönor. Det beror på att hönor (läs: företagare som får stöden) får rösta, och du får tydliga resultat som du som politiker kan peka på. ”Titta, jag byggde hönshuset, det ledde till att hönorna producerade fler ägg.” (”Titta, det här företaget lyckades.”)

Potts menar att problemet är att regeringar samtidigt som man stödjer innovatörer också backar upp de särintressen som motsätter sig innovation.

– Samtidigt som regeringar ger stöd till hönor (små och medelstora forskningsintensiva företag) säger man att man ska skydda rävar (till exempel företag som drabbas av ett teknikskifte).

Även inom regeringar och myndigheter kan olika departement eller enheter ha en mer eller mindre välvillig inställning till innovation, säger Potts.

– Problemet med en stor del av dagens innovationspolitik är att olika departement och myndigheter har olika agendor. Å ena sidan kan Näringsdepartementet sitta och säga att man stödjer innovation, å andra sidan kan Socialstyrelsen bekämpa den. De flesta departement och myndigheter är inte emot innovation i sig, men det ironiska är att att regeringar ofta befinner sig på båda sidor av innovationskampen. Många kostnader och hinder för innovation kommer från samma regeringar som säger sig stödja innovation. Det är ett politikmisslyckande, inte ett marknadsmisslyckande.

”Många kostnader och hinder för innovation kommer från samma regeringar som säger sig stödja innovation.”

Så innebär det att vi i Sverige skulle kunna sluta spendera 30 miljarder kronor per år på företagsstöd med gott samvete?

– Ja, men det innebär inte att man ”slutar” med innovationspolitik. Det innebär snarare att din innovationspolitik fokuserar på att skapa en fungerande marknadsekonomi. Regeringar har länge förväxlat innovationspolitik med industripolitik.

Man brukar ibland tala om ”den svenska paradoxen”, som består i att Sverige lägger stora resurser på forskning och innovationsstöd, men att det inte ger särskilt goda resultat i form av nya företag och tillväxt. I stället lämnar många snabbväxande, innovativa företag Sverige för att expandera utomlands. Tror du att det är en oundviklig konsekvens av globaliseringen? Letar de företagen efter mer kvalificerad personal, mer finansiering och fler kunder? Eller finns det något den svenska regeringen skulle kunna göra för att fler idéer och företag skulle kunna blomstra här?

– Det är ett svårt problem. För det första borde den svenska regeringen fokusera på hur man ska utveckla medborgarnas välstånd, inte de enskilda företagens. Det kan vara så att det bästa för svenskars välstånd är att de bästa svenska idéerna förverkligas i USA eller Kina och att de kommer tillbaka till Sverige i form av färdiga produkter. Det finns en hel del merkantilistiskt tänkande inbakat i idén att svenska medborgare bara kan dra nytta av svenska idéer från svenska företag. Det är så klart nonsens.

– Men å andra sidan, varför skulle drivna entreprenörer inte kunna förverkliga sina idéer i Sverige? Då skulle jag till exempel fokusera på att ha låga kapitalinkomstskatter och se över patenträtten och optionsbeskattningen.

Potts understryker också något som exempelvis Svenskt Näringsliv i flera år lyft som en avgörande fråga för företagen: kompetensförsörjningen.

– Staten måste göra vad den kan för att underlätta tillgången på kvalificerad personal, inte minst för tekniska arbeten som programmerare. IT-företag behöver inte vara nära en geotermisk källa för att ha tillgång till energi eller ens nödvändigtvis vara nära sina kunder, men de behöver humankapital.

”IT-företag behöver inte ens nödvändigtvis vara nära sina kunder, men de behöver humankapital.”

Hur påverkar kompetensutvisningarna av kvalificerade arbetskraftsinvandrare i Sverige i det sammanhanget?

– Det är en katastrof ur det perspektivet. Att underlätta arbetskraftsinvandring och kompetensförsörjning handlar inte heller om politik som är inriktad på specifika företag eller intressegrupper, det är inte ”innovationspolitik” i den bemärkelsen. Om rörligheten för kvalificerad arbetskraft begränsas riskerar det att sabotera förutsättningarna för att bedriva innovativt entreprenörskap i Sverige överhuvudtaget.