Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

PJ Anders Linder: Timbro startades som en motståndsrörelse

TIMBRO 40 ÅR. Marknadsekonomin och företagandet står inför stora utmaningar, men de ser annorlunda ut i dag än för tjugo år sedan. Det menar PJ Anders Linder som var VD för Timbro 1996–2000, då antiglobaliseringsvänstern hade vind i seglen. PJ Anders Linder gav debattörer som Johan Norberg och Mauricio Rojas en plattform i offentligheten och gjorde om Smedjan till en webbtidning.

PJ Anders Linder, chefredaktör Axess Magasin. VD för Timbro 1996-2000.

Motståndsrörelsen

– I dag kan man se sig om i Sverige och fråga sig: behövs det mer kommersialism i detta samhälle? Det skulle jag inte säga att jag känner starkast för att engagera mig i: ännu fler reklamkampanjer och produktifieringar, mer managementteori, eller att offentlig sektor ska försöka härma den marknadsstyrda sektorn. Däremot känslan för det personliga initiativet, engagemanget och ansvaret, att ägandet finns utskiftat på många olika händer för att motverka maktkoncentration, det är lika angeläget i dag som någonsin.

PJ Anders Linder är en av tungviktarna inom svensk borgerlig opinionsbildning. I dag chefredaktör för samhällsmagasinet Axess, dessförinnan under mer än nio år politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet. När han kom till Timbro på hösten 1995, först som vice VD och sedan från årsskiftet som VD var det dock hans första chefsjobb. Han rekryterades av föregångaren på VD-posten, Odd Eiken. Men det var aldrig PJ:s tanke att han skulle ta över hela verksamheten.

– Nej, inte alls. Jag släpades skrikande och sparkande in i det där VD-rummet. Jag hade inte alls någon lust till det, men det var Sture [Eskilsson] som var styrelseordförande som tyckte att man skulle göra så.

När PJ Anders Linder började på Timbro hade organisationen redan funnits i sjutton år och verksamheten var etablerad. Timbro hade grundats 1978, som ett svar på Socialdemokraternas och LO:s strävan att socialisera det svenska näringslivet genom löntagarfonder. Under 80- och 90-talen hade näringslivsorganisationernas arbete burit frukt, i form av avregleringar och det närmande mellan de borgerliga partierna som utmynnade i den borgerliga valsegern -91.

–  En skillnad mellan nu och då är att Timbro startades och tog form i ett läge där marknadsekonomin i Sverige var ifrågasatt. Det stora statsbärande partiet, då för tillfället i opposition, och de stora fackföreningsrörelserna hade tillsammans lagt fram förslag som gick ut på att man skulle avskaffa fritt företagande i Sverige genom löntagarfonderna. Det fanns en känsla av vänsterdominans i svensk politik och offentlighet. Timbro startades som en motståndsrörelse och i likhet med alla motståndsrörelser är utmaningen och svårigheterna att hantera sina framgångar.

”I dag skäller många på kapitalismen, men det beror ju på att det är den enda showen i stan.”

PJ Anders Linder menar att dagens Sverige är diametralt annorlunda än det där Timbro skapades och formades. Många av dåtidens strider är i dag vunna. Skattetrycket är lägre och välfärdssektorn präglas av valfrihet, med kommersiella aktörer.

– Tunnelbanan och pendeltågen i Stockholm körs av ett Hong Kong-baserat företag. Det var ingen som föreställde sig att sådant kunde hända. Hela mediescenen har förändrats i grunden. Mycket av det som man som ung marknadsliberal tyckte var angeläget är förverkligat i dag på ett eller annat sätt. I dag skäller många på kapitalismen, men det beror ju på att det är den enda showen i stan.

Globaliseringsdebatten

På 1990-talet var kapitalismen desto mer ifrågasatt. En av utmaningarna för PJ Anders Linder som nytillträdd VD för Timbro var den framväxande antiglobaliseringsvänstern, som hämtade sin energi ur den pågående miljödebatten.

– Det fanns när jag började en allmän miljödebatt och en gryende globaliseringsdebatt med en väldig oro för att frihandel och teknisk utveckling skulle förstöra planeten, och en ganska fundamentalistisk miljörörelse som menade att miljön stod i absolut motsatsställning till ekonomisk utveckling och tillväxt.

– Det här var ju inte en diskussion för eller emot miljön, utan snarare om vilken typ av politik som är långsiktigt bra för ett civiliserat samhälle. Där hade en del av miljörörelsen mött väldigt lite motstånd och var ovan vid att få kritik. I sådana lägen rör sig spelplanen ganska fort när det dyker upp en ny aktör som har någorlunda genomarbetade argument. Vi översatte flera ganska stora böcker med gedigen argumentation som man inte bara kunde avfärda utan var tvungen att förhålla sig till.

En av de aktörer som PJ Anders Linder introducerade i globaliseringsdebatten var Johan Norberg. Denne hamnade på PJ Anders Linders radar efter att ha skrivit en kulturartikel i Dagens Nyheter som framhöll Vilhelm Moberg som en frihetskämpe.

– Många hade dittills uppfattat Moberg ganska slentrianmässigt som en av arbetarförfattarna. Men Moberg hade ju sina egna perspektiv. Jag tyckte att det var en intressant artikel och hörde av mig till Johan och frågade om inte han ville utveckla den. Så kom det sig att han skrev en bok om Mobergs liberalism.

PJ Anders Linder skulle sedermera komma att anställa Norberg som blev en av Timbros mest profilerade debattörer, framför allt i globaliseringsdebatten, och skrev boken Till världskapitalismens försvar skulle få spridning långt utanför Sveriges gränser. En annan profilerad rekrytering under PJ Anders Linders VD-tid var Mauricio Rojas, docent i ekonomisk historia vid Lunds universitet, som rekryterades för att driva ett projekt med förkortningen CVV – Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten.

– Han satte igång en väldig produktion med en massa idéer om olika välfärdsarrangemang, för att bredda den debatten så att den inte bara skulle handla om mer eller mindre pengar. Där tror jag att vi gjorde avtryck, dels genom det som han åstadkom, dels genom att han fick en nationell plattform, eller åtminstone en bättre plattform än vad han hade haft tidigare.

Mauricio Rojas skulle senare kandidera till riksdagen för Folkpartiet och göra sig ett namn som debattör i invandrings- och integrationsdebatten.

– Det är slående så här tjugo år senare hur oerhört liten roll invandring och integration spelade i debatten på den tiden.

PJ Anders Linder (i förgrunden) tillsammans med företrädarna Sture Eskilsson, Mats Svegfors, Mats Johansson och Kjell-Erik Sellin. Foto: Bertil Wöllner.

Kulturdebatten

Vid sidan om globaliserings- och välfärdsfrågorna sysslade Timbro också med kulturdebatt, inte minst genom Carl Rudbecks försorg och tidskriften Smedjan. Rudbeck hade rekryterats till Timbro från Svenska Dagbladets kulturredaktion där han verkat som redaktör för Under strecket, av PJ Anders Linders föregångare på VD-posten Mats Johansson.

– Ja, Carl hade ju på något sätt kvalificerat sig för detta genom att skriva en understreckare om Rambo och Rimbaud, där han menade att man kan tycka bättre om det ena eller det andra, men det kan inte vara statens uppgift att göra skillnad. Så det var en ganska radikal syn på kulturen som han gav uttryck för.

Understreckaren skulle sedermera utvecklas till en bok med samma titel, Rambo eller Rimbaud, utgiven på Timbro förlag. På Timbro verkade Rudbeck som chefredaktör för Smedjan, som startats redan 1986 av Janerik Larsson, då under namnet Marknadsekonomisk Tidskrift. Med Rudbeck som redaktör bytte den namn till Smedjan och fick en tydligare inriktning mot kulturdebatten. Under PJ Anders Linders tid på Timbro omvandlades pappersmagasinet till en nättidning, något som var ovanligt på den tiden.

– Det funkade inte så dåligt. En intressant sak var att det fanns ett större motstånd mot digitaliseringen bland yngre skribenter. Äldre skribenter tyckte att det var väl helt okej, bara de fick betalt, medan yngre skribenter tyckte att det där var väl inte så mycket att visa upp för släkten. Men det var ju också det som var poängen, att vara i framkant och testa nya kanaler.

Men även om Timbro var tidigt ute när det gällde digitaliseringen såg förutsättningarna annorlunda ut under andra halvan av 90-talet, jämfört med hur det ser ut i dag. Sociala medier existerade knappt och bokförlaget utgjorde ryggraden i verksamheten.

– Kultursidorna skrev en del om böckerna som vi gav ut. Det skrevs ju mer om facklitteratur i tidningarna på den tiden. Så då och då blev en Timbrobok anmäld på kultursidorna. Vi strävade ju efter att det som producerades skulle väcka intresse hos medierna och att vi skulle bli omnämnda i hygglig omfattning. Däremot gjorde inte Timbro något i eget namn. Hela idén var att Timbro skulle vara en plattform för individer.

– Jag har en känsla av att Timbro i dag är mer av en aktör som organisation. Som det där programmet med femtio punkter inför valet som presenterades i Visby i somras. Det är lite annorlunda.

Långsiktigt idéarbete

Även om det fanns personliga band mellan Timbro och de politiska partierna – till exempel arbetade både Ulf Kristersson och Gunnar Hökmark på Timbro i olika roller samtidigt som de var riksdagsledamöter – låg Timbros fokus inte på dagspolitiken.

– Där skulle jag säga att det är en skillnad mot hur jag uppfattar Timbros verksamhet i dag. Vi sysslade mycket mer med det långsiktiga. Sedan kunde det leda till idédebatt och att man fick mothugg i kortare format, men det vi gjorde gjordes sällan med blicken på partipolitiken och det dagsaktuella. Vi bedrev långsiktig, idéburen verksamhet.

”Det vi gjorde gjordes sällan med blicken på partipolitiken och det dagsaktuella. Vi bedrev långsiktig, idéburen verksamhet.”

PJ Anders Linder understryker att den långtgående friheten som huvudmännen gav Timbro var en viktig förutsättning för organisationens framgångar i debatten. Banden till SAF upplevde han som vänskapliga men mycket sparsamma.

– Jag var där någon gång ibland, vid ett fåtal tillfällen och berättade vad vi höll på med. Men det var aldrig så att någon ringde och domderade och berättade vad vi skulle göra.

PJ Anders Linder tror att arbetarrörelsens företrädare länge hade svårt att få grepp om vad Timbro var för typ av organisation.

– Under lång tid hade man inom SAP och LO-systemet en rätt felaktig bild av hur det här fungerade. Man uppfattade det som ett organ underställt SAF som SAF bussade i den ena eller andra riktningen i syfte att uppnå maximal profit. Det var en ganska yxig syn på vad Timbro var för något. Jag tror inte att det förstod hur mycket frihet och självständighet som Timbro fick och i hur hög grad som styrkan låg i det.

”Ska vi leva i ett civiliserat samhälle så måste ekonomin och politiken få hjälp av andra sektorer.”

En sak som PJ Anders Linder menar att man ofta missar när man ska beskriva organisationer som Timbro är deras funktion som mötesplats.

– Man tittar bara på produktionen, vad det skrevs för rapporter och trycktes för böcker. Men Timbro fyllde också en funktion som en plats där likasinnade kunde träffas och diskutera, home away from home. Det där tror jag att man underskattar: individernas betydelse.

PJ Anders Linder menar att det inte finns någon brist på arbetsuppgifter för en organisation som Timbro i dagens Sverige, men att utmaningarna för marknadsekonomin och företagandet ser annorlunda ut i dag än för tjugo år sedan.

– Visst önskar jag mig fortfarande en bättre näringspolitik, men om man ser till det svenska samhällets kvalitet och attraktivitet som plats att driva företag på så är det frågor som upprätthållandet av lag och ordning, av en skola som förmår rusta medborgare för både arbetslivet och ett demokratiskt deltagande, som borde prioriteras. Där finns det stora utmaningar. Vi har ju inte heller lyckats ta vara på högkonjunkturen för att se till att BNP per capita får upp farten ordentligt. Ändå råder det någon slags känsla av att det är goda tider, för många i alla fall. Det finns ett slags aningslöshet kring de ekonomiska frågorna och näringslivets villkor, som kommer att bli mycket mer angelägna framöver.

PJ Anders Linder tycker att den som ska främja marknadsekonomi och fri företagsamhet måste tänka bredare i dag.

– Hur är marknadsekonomin inskruvad i det stora samhället, hur samspelar den med andra sektorer? Är det någon tänkare som verkligen har stått sig över tid i det här sammanhanget så är det Hans Zetterberg. Han betonade att det inte räcker med att ekonomin fungerar, att politiken fungerar. Ska vi leva i ett civiliserat samhälle så måste ekonomin och politiken få hjälp av andra sektorer.