Per Brinkemo: ”Konsensusmentaliteten är destruktiv för journalistiken”

För sex år sedan publicerades Per Brinkemos bok Mellan klan och stat, som presenterade ny kunskap om somalisk kultur, med bäring på migration och integration i Sverige. Den möttes av total tystnad från flera ledande svenska nyhetsmedier som Sveriges Television, Dagens Nyheter och Sydsvenskan. Den senaste veckan har Per Brinkemo intervjuats av snart sagt alla svenska nyhetsmedier, inklusive de tre nämnda. Vad var det som hände?

– Jag är helt utmattad. Det känns som jag har pratat oavbrutet med journalister de senaste elva dagarna, säger Per Brinkemo.

Det som hände var att biträdande rikspolischefen Mats Löfving i en intervju öppnade pandoras ask genom att säga att polisens underrättelser visar att det finns minst 40 kriminella klaner i Sverige. Det ser ut som om många redaktioner yrvaket då ställde sig frågade: vad är en klan? Var finns någon som kan något om klaner?

Per Brinkemo har inte förekommit på nyhetsplats i Sydsvenskan på många år, fastän han gett ut två böcker om klaner, bland annat med utgångspunkt från erfarenheter från Malmö. Det kan man tycka borde vara superintressant för Sydsvenskans läsare. Han bor i Lund sedan många år och har debatterat integrationsfrågor en hel del. År 2009 blev han aktiv i den lokala somaliska föreningen som fått pris för sitt integrationsarbete. Han jobbade också som frilans på Sydsvenskan i början av 2000-talet. I någon mån är han en lokal kändis.

Tystnaden i Sydsvenskan bröts i måndags. Då kallades han i en stort uppslagen artikel om klaner plötsligt för ”Landets mest anlitade expert på området”.

Per Brinkemo arbetade som journalist på flera stora redaktioner, bland annat Uppdrag Granskning, i närmare tjugo år. Men i samband med att han engagerade sig på heltid för att jobba med integrationsfrågor i Somaliland förening i Malmö så valde han att hoppa av.

– Det var en förmån att få jobba med djuplodande reportage på Uppdrag granskning och Dokument inifrån. Men jag kunde inte ha dubbla roller.

Första boken om klaner kom 2014 och även om det varit tyst på nyhetsplats så har Per Brinkemos klanbudskap några gånger omnämnts på debatt- och ledarsidor. Innan den ens kommit ut publicerade Aftonbladet kultur en debattartikel om boken med rubriken ”rasistiska stereotyper om somalier”. Aftonbladet kultur publicerade 2018 en recension där den andra boken, antologin Klanen, omnämndes som ”en kulturrasistisk bok som kommer tjäna nationalistiska och främlingsfientliga krafter”.

– Att jag hade den vite mannens blick på somalier och invandrare. Att jag använder mig av koloniala stereotyper. Det var den typen av påståenden om mig.

Blev du förbannad?

– Nej, det värsta var att jag inte blev det, men jag tog väldig illa vid mig och mådde jättedåligt. Jag har aldrig varit särskilt hårdhudad. Jag fick från barnsben lära mig om att hjälpa utsatta människor och flyktingar. Jag har fått lära mig att möta alla med respekt. Att då bli utsatt för de här anklagelserna.

En sökning på svt.se på ordet ”klan” ger till ungefär 75 procent länkar till publiceringar om Klu Klux Klan. Näringslivets medieinstitut har tidigare visat hur public service-bolagen har ett närmast sjukligt intresse för att rapportera om USA, så det kanske inte ska förvåna.

Nu är mediebilden helt förändrad, och Per Brinkemo blev över en natt ett hett eftertraktat intervjuobjekt. I SVT:s morgonstudio den 9 september fick han frågan om vilka skillnader det finns mellan Sverige och Tyskland när det gäller att bekämpa klankriminalitet. Det som han först och främst lyfte fram i var att medier tar upp frågan i Tyskland men inte här i Sverige. Några följdfrågor på det temat blev det inte från studioreportern Karin Magnusson.

I Studio Ett den 7 september förde han ett liknande resonemang och menade att svenska myndigheter varit mycket intresserade av att lära sig mer om klanerna till skillnad mot journalisterna.

– Det smärtar mig eftersom jag är före detta journalist och värnar om journalistiken, men jag tycker inte att journalistkåren har fullgjort sin uppgift, sa Brinkemo. Men inte heller här följdes frågorna upp av studioreportrarna.

Det var hård kritik mot Sveriges Television och deras kollegor på de svenska nyhetsredaktionerna, kan du utveckla hur du tänker?

– Jag tror att de flesta känner att det här inte är rapporterat på ett rakt, ärligt och objektiv sätt. Man har gjort det till en värderingsfråga. Vissa saker ska man inte prata om.

– Själva uppdraget som journalist handlar om att ställa både de dumma och de lite farliga frågorna. Men om det finns ett moraliskt raster som definierar vad som anses vara korrekta frågor, då lägger det sig tungt över journalistkåren.

”Att inte intressera sig för klaner när man forskar om mellanöstern, det är som att vara bilmekaniker och inte öppna motorhuven.”

Även i utrikesrapporteringen har klan-begreppet varit en blind fläck.

– Vi har utrikeskorrespondenter som har ägnat sig åt mellanöstern i många år som aldrig har förklarat hur klanerna påverkar rättskipningen, och klanernas makt trumfar både sharia och statliga lagar. Magda Gad är ett undantag.

Per Brinkemo är också kritisk till att de forskare som borde vara intresserade av klanfrågorna, har blundat. Det kan vara en förmildrande omständighet för brister i journalistiken.

– Att inte intressera sig för klaner när man forskar om mellanöstern, det är som att vara bilmekaniker och inte öppna motorhuven.

Delar av Sveriges Radio avviker från mönstret, menar han:

– Studio Ett har förmågan att gå ut och in i frågeställningar. De kan först belysa en fråga från ett håll, och sedan ta det från ett helt annat håll.

Och han lyfter även P4 Radio Malmöhus som ett bra exempel. De senaste åren har Per Brinkemo medverkat i Sveriges Radio ett antal gånger.

Men helhetsbilden är att Per Brinkemos klanbudskap inte annat än undantagsvis finns med på nyhetsplats under många år i exempelvis Sveriges Televisions nationella nyheter, Dagens Nyheter och Sydsvenskan. Dagens Nyheter publicerade en artikel i januari i år av Marina Ferhatovic som på djupet beskriver klanrelaterad problematik i Borås. Klanbegreppet finns med i en rad andra artiklar, men då handlar det om länder långt bort.

Vad säger det här om den svenska journalistiken?

– Generellt sett mår den uselt. Journalister går i flock. Men det finns ingen konspiration där man från redaktionsledningarna säger att vi inte ska skriva om det här för det gynnar de främlingsfientliga. Det är snarare en omedveten självcensur, där journalister, var och en, är förskräckligt rädda för Sverigedemokraterna.

Varför självcensur?

– Journalistkåren är otroligt homogen. Jag kan ta mig själv som exempel, jag levde i en journalistvärld. När jag kom till en källare i Rosengård så insåg jag hur lite jag förstod om migration och de grupper som kommer hit. Det är en sak att springa in en halvtimme i Rinkeby och göra en snabb intervju, men ska du förstå lite djupare måste du vara påläst eller ha erfarit att världen inte ser ut som Sverige.

Det handlar alltså enligt Per Brinkemo inte om att redaktionerna medvetet fattar beslut om att inte ta upp vissa frågor. Samtidigt finns det vissa viktiga ämnen som uppenbarligen försvinner. Hur hänger det här ihop? Det Per Brinkemo beskriver är att kåren agerar som en flock, ”det är en enorm flockmentalitet”, snarare än styrs av en formulerad agenda.

Arbetsförmedlingen har infiltrerats av kriminella nätverk, och det finns uppgifter från polisen om att politiker har samröre med kriminella klaner. Är det möjligt att medlemmar i kirminella klaner arbetar på
svenska redaktioner?

– Klart att det är möjligt, men jag har svårt att tro att det skulle vara så, säger Per Brinkemo.

Frågan är vad en kriminell klan skulle kunna vinna ekonomiskt på att infiltrera journalistiken, det är svårt att se. Samtidigt kan all form av makt vara intressant för kriminella att kontrollera.

Medievalsundersökningarna har visat att svenska medier genom åren i allt högre grad rapporterar likartat. En förklaring som forskarna ger är journalistikens professionalisering, som innehåller en slags inlärt värderings- och kodsystem, där nyhetsbedömningar sker efter likartade mallar på alla de stora nyhetsredaktionerna. En sådan typisk kod är frågan om vem som är utsatt och vem som är makthavare, och där kan förekomsten av klaner i Sverige ställa till det.

Frågan är om professionaliseringen också innebär en likartad syn på vad man inte ska rapportera om, exempelvis sådant som kan kallas för illegitima konflikter. Det skulle kunna göra det svårt för journalister som vill gå mot strömmen, och vända på perspektiven, att få igenom sina förslag till bevakningar och vinklar.

Per Brinkemo konstaterar att den svenska konsensusmentaliteten är destruktiv för journalistiken, som lett till att visa ämnen inte får nämnas. Det kan också förklara varför det kan gå så snabbt från att närmast ingen alls rapporterar om ett ämne, till att alla gör det. Det sker utan att något dramatiskt nytt har hänt. Det som utlöste den dramatiska förändringen i det här fallet var alltså en intervju med en hög polischef.

– Ja det är klart, när en av de tyngsta tjänstemännen går ut så tydligt, då lyssnar man.

Han är glad över den senaste tidens förändrade intresse för klanperspektivet, även om han menar att det är typiskt att så mycket har handlat om olika definitioner av orden. De senaste dagarnas rapportering innehåller en hel del kritik av polischefens uttalande, men knappt ingen diskussion journalistkårens tillkortakommanden.

Saknas det självkritik?

– Den som kommit till insikt om att ”jag har banne mig blundat för det här i många år” hamnar lätt i en försvarsställning, det är djupt mänskligt. Jag tycker inte att man ska klandra enskilda för att de har simmat i ett stim, och så har stimmet bytt riktning. Man ska vara tacksam för att det nu har skett, men man måste också kräva svar på vad det var som hände inom journalistiken, det är en jättefråga.

Samtidigt finns det enskilda journalister som är undantag och som har gått sin egen väg, menar Per Brinkemo, och han nämner som exempel Janne Josefsson, Johanna Bäckström Lerneby och Jörgen Huitfeldt. Och Johanna Bäckström Lernebys bok Familjen, om en kriminell Göteborgsbaserad klan, har betytt mycket för vändningen.

– Till och med Ingrid Elam och Maria Schottenius har tokhyllat hennes bok. Plötsligt så har det bara hänt.

Stimmet har uppenbarligen vänt. Frågan är om det också kan splittras och ersättas av mer självständighet.

Läs också:

Familjen håller förorten i skräck

Per Brinkemo: Snart kan det vara för sent att stoppa klankriminaliteten