Johanna Trapp: Pehrsons parti borde prova att vara liberala

Så var Almedalsveckans sista tal framfört. Liberalernas partiledare Johan Pehrson stod inför en publik i spöregn – det enda talet där det inte varit strålande sol. Kanske är det talande för Liberalernas situation i svensk politik.

Pehrsons tal skiljer sig också från alla andra partiledares Almedalstal. L-ledaren pratar varken om barndomsminnen, naturen eller sina ministrar. I stället lägger han stort fokus på vikten av föräldraansvar för att komma till bukt både med unga som dras in i gängkriminaliteten och skolans problem med stökiga elever. 

Vad har Liberalerna kvar?

Men det har L pratat om under ganska lång tid, utan att det gett några påtagliga resultat varken i EU-valet eller i riksdagsopinionen. Steg för steg går Liberalerna en allt osäkrare framtid till mötes. Frågan är hur länge de kan balansera på gränsen – och vad de har för roll och syfte i politiken. Vad har Liberalerna kvar nu när Sverigedemokraterna håller på att bli bättre folkpartister i skolpolitiken än Jan Björklunds gamla parti? Nu när moderaterna pratar om språkkrav och europeisk polis? När Centerpartiet tar ett starkare avstånd från SD än L gör? Och när moderater och socialdemokrater väl sätter ner foten i fråga om euromedlemskap lär ingen tacka Liberalerna för att de har haft rätt hela tiden, precis som de hade om Nato och kärnkraften. Liberalerna behöver kort sagt hitta sin nisch i svensk politik. 

En sådan nisch skulle kunna vara att flytta fram positionerna i den ekonomiska politiken och driva den övriga högerkoalitionen – som alltjämt har huvudena nedgrävda i migrations- och kriminalpolitiken – framför sig. L har möjligheten att vara en blåslampa, inte bara för skattesänkningar, utan mer generellt för sådant som är populärt bland borgerliga väljare men som Moderaterna inte vill driva. Sänkt (eller till och med avskaffad) statlig inkomstskatt uppskattas av många högerväljare, men föreslås inte av ett M som är rädd för bilden av ett parti som “sänker skatten för rika”. Liberalerna skulle kunna förespråka fler enkla jobb och sänkta arbetsgivaravgifter för att sänka trösklarna till arbetsmarknaden – reformer som M, KD och SD säkerligen kan tänka sig men inte prioriterar. En sådan inriktning skulle ge L ett existensberättigande gentemot de borgerliga väljarna, och på sikt ge fler röster än bara stödröster. Inför valet 2022 kom vissa förslag i den riktningen, men lite för halvhjärtat och för otydligt. 

Liberalerna behöver återupptäcka den egna historien av ekonomisk-politisk reformkraft.

Liberalerna behöver återupptäcka den egna historien av ekonomisk-politisk reformkraft. Bertil Ohlin ledde kampen mot Socialdemokraternas försök att införa planekonomi. Bengt Westerberg var avgörande när de marknadsliberala idéerna hittade tillbaka till Sverige i början av 1980-taket, och sänkte sedan marginalskatterna i “århundradets skattereform” tillsammans med Socialdemokraterna. Anne Wibble drev på för viktiga liberala reformer som finansminister i regeringen Bildt, och Bo Könberg var som socialförsäkringsminister central i utformningen av det nya pensionssystemet. 

Historien finns, liksom väljarna som skulle uppskatta positionen. Vilka grupper man hoppas vinna på att i stället ägna sig åt friskolemotstånd och kritik av privata företag som går med vinst är mer oklart. Liberalerna skulle kunna bli partiet som fångar upp besvikna moderater och allmänborgerliga väljare som saknar Alliansens fokus på arbetslinjen och en liberal vision. 

Johan Pehrson tog upp det själv i talet – regeringen ger kluvna signaler. De säger att de vill sänka skatten samtidigt som de inte sänker skatten. Han borde lyssna på sina egna ord och driva på för skattesänkningar. Det är Liberalernas möjlighet framåt.