Partiernas kris är inte demokratins kris

När man lyssnar på den politiska debatten i Sverige i dag får man stundtals nästan intrycket att demokratin håller på att gå under. Lyssnar man lite noggrannare blir det dock uppenbart att det egentligen inte är det politiska systemets undergång som man oroar sig för, utan de etablerade partiernas, om inte undergång så åtminstone slutet på deras förgivettagna abonnerande på den politiska makten.

Att de politiska partierna smält samman med det politiska systemet så till den milda grad att de för många, även sådana som arbetar med politik och opinionsbildning, är svåra att skilja åt är inte oproblematiskt. Partierna är egentligen inte en del av det politiska systemet, de är inga institutioner eller myndigheter. De är fria sammanslutningar och omfattas inte av offentlighetsprincipen. De är föreningar, ursprungligen från civilsamhället, som genom att under lång tid kunnat ta makten för given har beviljat sig själva privilegier som saknar motstycke i det övriga föreningslivet. Partistödet är den mest extrema yttringen.

Så viktig tycker partierna att deras egen verksamhet är att de anser att skattebetalarna ska betala för den. Så har antalet partianställda, vars löner betalas med skattemedel, ökat år för år samtidigt som partiernas medlemsantal sjunkit. Under perioden 1979–1991 halverades de politiska partiernas medlemsantal, och under perioden 1991–2009 halverades antalet ännu en gång.

I dag är färre än tre procent av svenskarna engagerade i ett politiskt parti. Det verkar rentav vara få som vill engagera sig i ett politiskt parti utan att få betalt för det. Över 70 procent av svenskarna uppger till råga på allt att de inte betraktar sig som anhängare av något politiskt parti. Föreställningen om partierna som kanal för folkviljan är med andra ord förlegad.

I dag är färre än tre procent av svenskarna engagerade i ett politiskt parti. Det verkar rentav vara få som vill engagera sig i ett politiskt parti utan att få betalt för det.

Genom partistödet har partierna gjorts ekonomiskt oberoende av sina medlemmar. Endast 2–3 procent av partiernas intäkter utgörs numera av medlemsavgifter. Den som är intresserad av hur detta system fungerar rekommenderas Timbrorapporten Det politiska bidragsberoendet av Oscar Hjertqvist, från 2013. Enligt rapporten, som baseras på 2010 års siffror, uppgår det sammantagna offentliga stödet till partierna till hisnande 1,2 miljarder per år. Under en normal fyraårig mandatperiod får skattebetalarna alltså pytsa in hela fem miljarder till partiernas verksamhet.

För dessa pengar betalar sedan partiföreträdarna ut löner till sig själva och bedriver opinionsbildning gentemot sina finansiärer: medborgarna. En gång i världen betraktades de politiska partierna som sina väljares, eller åtminstone sina medlemmars, företrädare. Numera resonerar man tvärtom. Det är partiernas uppgift att tala om för medborgarna vad de skall tycka. Som Per Schlingmann, tidigare partisekreterare för Moderaterna och en av arkitekterna bakom ”Nya Moderaterna”, uttryckte saken:

Moderaternas utveckling och förhållningssätt ska inte vara ett resultat av vilka medlemmar vi har, utan hur samhället ser ut, Det är ett fullständigt perspektivskifte.

Konsekvenserna av denna självrättfärdiga inställning ser vi i varenda opinionsmätning. De stora vinnarna i höstens val ser ut att bli Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Det har inte hjälpt att stämpla partierna med epitet som ”oanständiga” och ännu värre saker. Väljarna är trötta på att partierna agerat om en klubb för inbördes beundran, som kunnat ta väljarnas stöd för givet.

En av dem som mest pedagogiskt har förklarat mekanismerna är Markus Uvell som i sin bok Bakslaget beskriver ett partipolitiskt och medialt etablissemang som frikopplat sig från väljarnas uppfattningar och prioriteringar och drivit på för en radikal agenda som få har efterfrågat. Att detta skulle straffa sig för eller senare borde inte vara ägnat att förvåna. Tämligen extrema uppfattningar om normkritik, könsseparatism och identitetspolitik har fått stort utrymme, trots att de endast intresserar en mycket liten del av befolkningen. De som fört fram avvikande uppfattningar har stigmatiserats.

Mest häpnadsväckande är det genomslag som denna radikala agenda har haft inom de borgerliga partierna. När Rättviseförmedlingen, den identitetspolitiska spjutspetsen i svensk offentlighet, som i åratal drivit på för en människosyn där människor kategoriseras utifrån hudfärg och kön, fyllde fem år 2015 hyllades organisationen av de borgerliga partiledarna.

Att de borgerliga partierna misslyckats med att fånga upp de senaste decenniernas högervind i opinionen är med andra ord inte så konstigt. De har konsekvent ställt sig till vänster om sina väljare i kulturella och sociala frågor och sedan dumförklarat dem som opponerat sig.

Försöken att straffa väljarna har dock inte fallit särskilt väl ut. Som svar på Sverigedemokraternas framgångar i opinionen valde Fredrik Reinfeldt att ingå migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet, det i migrationsfrågor mest extrema riksdagspartiet vars agenda plötsligt blev normen i svensk politik. Det innebar i praktiken att väljare som sympatiserade med Moderaternas tidigare migrationspolitik drevs rakt i famnen på Sverigedemokraterna. Att dessa väljare sedan under flera år skälldes för rasister från samma parti som nu försöker vinna tillbaka dem gör förmodligen detta till ett komplicerat projekt.

Partierna har vid upprepade tillfällen försökt straffa väljarna in i fållan; nu tycks det bli väljarna som straffar partierna.

Ännu underligare var den så kallade decemberöverenskommelsen, som syftade till att bevara de gamla maktpartiernas ställning, trots att väljarna tyckt annorlunda. Med facit i hand tycks även detta försök att straffa väljarna ha fått rakt motsatt effekt än den avsedda.

Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas opinionsframgångar är ingenting för en borgerligt sinnad person att glädjas åt, men någon undergång för demokratin är det knappast frågan om. Tvärtom är det en nyttig påminnelse om att partierna inte kan distansera sig hur långt som helst från medborgarnas uppfattningar och bibehålla deras förtroende. Partierna har vid upprepade tillfällen försökt straffa väljarna in i fållan; nu tycks det bli väljarna som straffar partierna.

Allt ojande över regeringsfrågan och vem som skall regera med vem handlar inte heller om demokratin, utan är partiernas huvudbry. Det är trots allt inte regeringen som företräder folket, utan riksdagen. Under lång tid har politisk makt i Sverige förskjutits från riksdagen till regeringen. Det är hög tid att makten återbördas dit där den hör hemma, hos folkets främsta företrädare, som det heter i regeringsformen. Det vore bra för demokratin.