Svend Dahl: Paniken spred sig snabbare än viruset

Ställt inför ökad smittspridning och fler covid-patienter inlagda på sjukhus har Europa stängt ned för andra gången i år. Även om nedstängningarna inte är lika drakoniska som vårens – i många länder hålls exempelvis skolorna öppna – talar åtgärderna sitt tydliga språk: Stängda restauranger och hotell i Tyskland. Utegångsförbud efter 22 respektive 23 i Frankrike och Spanien. Stängda barer och restauranger efter klockan 18 i Italien. Och långtgående förbud mot att träffa människor utanför det egna hushållet i Storbritannien.

Samtidigt tycks Sverige alltmer överge den tidigare tanken att åtgärderna ska hålla över tid, och röra sig mot en de facto lockdown, genom en kombination av hårdare rekommendationer, förbud mot allmänna sammankomster med mer än åtta personer och stoppad alkoholservering efter klockan 22.

Flera av de länder som nu har stor smittspridning är de som tidigt hade mycket restriktiva lockdowns.

Att stänga in människor är givetvis effektiv smittbekämpning – kortsiktigt. Men inget tyder på att det är ett rimligt förhållningssätt långsiktigt. När det i den svenska debatten ropas efter ännu hårdare restriktioner, är det värt att dra sig till minnes att flera av de länder som nu har stor smittspridning tidigt hade mycket restriktiva lockdowns, och för all del även krav på munskydd i olika sammanhang. Det gäller exempelvis Belgien, Frankrike, Italien, Spanien och Storbritannien.

Varje nedstängning kommer med stora kostnader. Från konkurser till ökat våld i nära relationer och för sent upptäckt cancer. Samtidigt förefaller det osannolikt att de långsiktigt uppvägs av några väsentliga hälsovinster vad gäller coronaviruset i sig. Sannolikt har Anna Mia Ekström, professor i global infektionsepidemiologi på Karolinska institutet, rätt när hon i Dagens Nyheter tidigare i höstas varnade för att sjukdomar och dödsfall kopplade till pandemins effekter på samhället, genom nedstängningar och utebliven vård, kommer att ”vida överstiga dödsfallen i själva sjukdomen”.

Står åtgärderna i proportion till det hot som covid-19 utgör?

Frågan som så här långt inte ställts av särskilt många är om åtgärderna för att begränsa smittspridningen står i proportion till det hot som covid-19 utgör. Är hotet mot människors liv och hälsa så stort att det är motiverat att slå sönder människors tillvaro, ruinera småföretagare, tvinga folk att bära munskydd, förhindra människor från att röra sig fritt och umgås med andra? Att få politiker och debattörer klarat av att ställa dessa frågor, som berör grunderna för varje civiliserat och liberalt samhälle, är den kanske plågsammaste insikten under pandemiåret 2020.

I själva verket framstår hanteringen av coronapandemin alltmer som ett avskräckande exempel på när rädslan får styra det politiska beslutsfattandet.

Jag ringer upp överläkaren och barn- och ungdomspsykiatern Sven Román, en av de röster i debatten som sedan i våras manat till politisk besinning i reaktionerna på pandemin:

– Jag menar att det här kommer att visa sig vara ett av de största medicinska misstagen i världshistorien. Därför måste vi försöka förstå hur det kunde bli så, konstaterar han.

När det i januari började talas om ett utbrott av ett nytt coronavirus i kinesiska Wuhan, fanns det inte någonstans i Europa tankar på att av smittskyddskäl stänga ned samhällena på det sätt som kom att ske några månader senare. Det är värt att dra sig sig till minnes statsepidemiologen Anders Tegnells iakttagelse, i sommar i P1, om att det var ”som att världen blev galen” när regeringar och smittskyddsexperter i mars glömde bort de pandemistrategier de tidigare hade varit överens om. I stället kom världens liberala demokratier, paradoxalt nog samtidigt som Kinas roll i världspolitiken började ifrågasättas, att anamma den auktoritära statens metoder, med nedstängningar och utegångsförbud.

Bilderna från Italien satte skräck i både debattörer och politiska beslutsfattare, som trodde sig stå inför undergången.

För att förstå hur vi hamnade där går Sven Román tillbaka till början av mars i år, när bilderna från överfulla sjukhuskorridorer i Italien spreds tillsammans med rykten, som snabbt skulle visa sig felaktiga, om hur unga och friska dukade under i den nya sjukdomen. Det satte skräck i både debattörer och politiska beslutsfattare, som trodde sig stå inför undergången:

– När vi blir rädda är det den känslomässiga, mest grundläggande delen av hjärnan, som reagerar. I det limbiska systemet finns det en del som heter amygdala, som är den del av hjärnan som aktiveras om vi möter en sabeltandad tiger eller en björn. Då finns inte utrymmet för förnuft och förmågan till riskbedömning, för det handlar om överlevnad. Hade vi inte haft amygdala hade människosläktet varit utdött, men i det här läget ledde det till att vi fattade dåliga politiska beslut, konstaterar Román.

Konsekvensen blev att politiska beslutsfattare drabbades av panik, och målade in sig i ett hörn. Samtidigt är få saker lika smittsamma som panik, säger Román:

– När några stängde ner samhällena, fick andra ångest och gjorde samma sak. Vetenskapen blev tagen på sängen, och drogs till stor del med i den politiska och mediala berättelsen om viruset, och förmådde inte att utgöra en balanserade motvikt.

Denna iakttagelse ligger även i linje med den studie Karl Wennberg, som är professor vid institutet för analytisk sociologi vid Linköpings universitet, gjort om det politiska beslutsfattandet under coronakrisen. För att från politiskt håll visa att man hade situationen under kontroll blev det enklaste att imitera andra länder, menar han. I en intervju med Altinget beskriver Wennberg det som en, jämfört med normalt politiskt beslutsfattande, extremt snabb och allt annat än rationell process präglad av stor nervositet:

”Psykologiskt är det ju så att om man har fel så är det otäckt att vara ensam. Man vill helst ha rätt men det är bättre att ha fel tillsammans med andra än att vara ensam och ha fel.”

En anledning till paniken var att felaktiga uppfattningar om dödligheten i covid-19 fick stort genomslag

En viktig anledning till paniken bland politiska beslutsfattare var sannolikt att felaktiga uppfattningar om dödligheten i covid-19 fick så pass stort genomslag. Det gällde inte minst den så kallade Imperial College-modellen, som i mars varnade för 80 000 döda fram till sommaren bara i Sverige. Trots att forskaren bakom datamodellen, Neil Ferguson, tidigare hade haft ordentligt fel i sina alarmistiska modelleringar av dödligheten i både fågel- och svininfluensan, fick dessa och andra apokalyptiska scenarier styra policyprocesserna, och sätta den mediala bilden av pandemin.

– Det är svårt att uppskatta hur många som är smittade och därmed svårt att se dödligheten i covid-19. Men utifrån det vi vet är den exempelvis oerhört låg jämfört med spanska sjukan. Skillnaden i förlorade levnadsår är dessutom enorm med tanke på att de som dör i covid-19 framförallt är äldre. Sannolikt är det värt att jämföra covid-19 med en svår influensa, där dödligheten bland dem som smittas är 0,2-0,3 procent, säger Sven Román.

Mot bakgrund av den typen av beräkningar ställde läkaren Sebastian Rushworth, som arbetar inom sjukvården i Stockholm, nyligen frågan i ett blogginlägg varför vi är beredda att stänga ner hela samhällen som svar på en sjukdom som är långtifrån unik och sett till dödlighet och riskgrupper påminner både om andra influensavirus och de rhinovirus som ligger bakom vanliga förkylningar.

– På individnivå är varje dödsfall förstås tragiskt. Men faktum kvarstår. Det här handlar inte om en särskilt dödlig sjukdom, men politiken agerar som om man stod inför ett ebolautbrott. Det gör att boten blir värre än soten, konstaterar Sven Román.

Mot bakgrund av att vi i dag vet betydligt mer om viruset, är det märkligt att bilden av covid-19 som ett överhängande hot mot mänskligheten lever vidare.

Ur ett mänskligt perspektiv är det, precis som både Sven Román och Karl Wennberg är inne på, lätt att förstå de politiker som i mars valde att stänga ned sina länder, även om det redan då fanns underlag som pekade i riktning mot att covid-19 inte var det undergångsvirus det framställdes som. Men mot bakgrund av att vi i dag vet betydligt mer om viruset, är det märkligt att bilden av covid-19 som ett överhängande hot mot mänskligheten lever vidare och tillåts styra det politiska beslutsfattandet.

– Ett problem är det ensidiga fokuset på antalet smittade. Det har sannolikt bidragit till att spä på rädslan. Fler politiker, men också journalister, borde i stället intressera sig för dödligheten, vilka som dör i covid-19 och om de dör med eller av viruset. Det skulle bidra till rimligare riskbedömningar och politiska avvägningar, säger Sven Román.

I takt med ett stigande välstånd har politikens anspråk på att kunna eliminera otryggheter i det mänskliga livet tilltagit.

Enligt Socialstyrelsens statistik hade 6 274 avlidit i covid-19 den 16 november. Av dessa har 89 procent varit 70 år eller äldre. De flesta som dör har också underliggande sjukdomar. Mer än hälften led dessutom av två eller flera av de sjukdomar som kan bidra till svårare symptom vid en covid-19-infektion.

Det innebär med andra ord att det är långtifrån säkert att personerna avled av covid-19. Men det innebär också att många av dem som nu avlidit i covid hade haft kort tid kvar i livet helt oavsett pandemin. Några kanske skulle ha dött i år, eller kanske nästa år, till följd av säsongsinfluensa, förkylningar eller på grund av någon av de underliggande sjukdomarna.

Detta understryks i den studie som Region Östergötland presenterade i början av hösten. Där analyserades de dödsfall i covid som registrerats bland äldre som avlidit hemma eller på särskilda boenden i regionen. Slutsatsen i studien var att andra sjukdomar, exempelvis demens eller hjärt- och lungsjukdomar, i de allra flesta fall bidragit eller varit den avgörande dödsorsaken.

I 70 procent av fallen var covid-19 endast en bidragande faktor, snarare än den direkta orsaken, till dödsfallet. I 15 procent av fallen bedömdes covid-19 vara den direkta orsaken till dödsfallet, och hos lika många bedömdes dödsorsaken vara andra sjukdomar. I samtliga fall är det dock covid-19 som angetts på dödsorsaksintyget.

Denna typ av statistik sätter uttalanden som det statsminister Stefan Löfven gjorde i söndagens tal till nationen i perspektiv. För att inskärpa vikten av att följa de nya restriktionerna underströk han att ”kring varje avliden finns det människor som berövats en älskad förälder, ett älskat barn eller en älskad vän.”

Det är förstås sant. Men det gäller alla dödsfall som varje år inträffar i Sverige. Ett vanligt år dör cirka 90 000 svenskar. Enbart 2019 dog 23 000 svenskar i cancer och 28 000 av hjärt- och kärlsjukdomar.

Med rätta skulle det ses som ett oproportionerligt ingrepp i människors frihet att förbjuda friterad potatis.

Många av dessa dödsfall hade kunnat undvikas genom att vardagliga aktiviteter, från privatbilism till ätandet av friterad potatis, förbjudits eller belagts med kraftfulla restriktioner. Ändå sker det inte. Med rätta skulle det ses som oproportionerliga ingrepp i människors frihet. I det långa loppet är vi ändå alla döda.

Det är denna typ av avvägningar som saknats i både medias och politikers förhållningssätt till coronapandemin.

Att garantera medborgarnas säkerhet är politikens mest grundläggande uppgift. Den kommer med ett stort mått av ansvar för att säkra balansen mellan trygghet och frihet. Varje avvägning mellan trygghet och frihet rymmer dessutom målkonflikter som ansvarstagande politiker måste klara av att förhålla sig till. Det gäller även i fråga om åtgärder för att begränsa spridningen av covid-19, och det gäller även för politiker som säger sig vilja ta det ”säkra före det osäkra”.

I takt med ett stigande välstånd har politikens ambition att kunna eliminera otryggheter i det mänskliga livet tilltagit – det är så man ska se nollvisioner för självmord och döda i trafiken. Men det är också, som historikern Robert Crowcroft nyligen konstaterade i en essä i magasinet Axess, så man ska förstå de politiska reaktionerna på coronaviruset. Ställda inför en ny risk, utan ett enkelt svar, valde politiska ledare  att chansa, visa handlingskraft och bege sig ut på för liberala demokratier outforskat territorium. Och när man väl börjat bygga sin politik på vad Crowcroft beskriver som ”säkerhetens psykologiska valuta” är det oändligt svårt att erkänna misstag.

Så blev 2020 året då en betydande del världens politiska beslutsfattare bestämde sig för att basera sin politik på hjälterollen i en zombiefilm, snarare än på de värderingar de vanligtvis säger sig försvara. Nu borde det politiska samtalet handla om rimligheten i riskbedömningarna och proportionaliteten i de långtgående frihetsinskränkningar som genomförts med hänvisning till coronapandemin.