Samhälle Krönika
Pandemin gjorde oss alla till fönstergluttare
Privatlivets helgd behövde sättas på paus, menade politiker under pandemin. Gränsen fortsätter att flyttas för hur mycket insyn som andra tillåts ha i våra privata angelägenheter, och vi verkar dessutom ha vant oss, skriver Johanna Grönbäck.
Juridikprofessorn Kate Klonick, vid amerikanska St. John’s University, gav häromåret sina studenter i uppdrag att under en lovvecka observera främlingar i sin närhet och se hur många de kunde identifiera. Resultatet blev det väntande. Genom att snappa upp delar av en konversation eller se en bagagelapp fanns det snart tillräckligt för att göra en framgångsrik googling.
Informationen finns där ute och är ofta något man själv har delat med sig av. Distinktionen mellan vad som finns på nätet och vad som finns i världen utanför, låter sig inte riktigt längre göras.
Så när pandemin slog till, gjorde den det i en tid då ett värderingsskifte kanske redan var på gång. Gränsen för vad som är en personlig sfär dit andra inte har tillträde, var redan under uppluckring, eller åtminstone ompositionering.
Smittan ökade det fysiska avståndet mellan oss, men skärpte blickarna. Nicklas Berild Lundblad formulerade det träffsäkert som att våra anspråk på varandra förändrades. Vi började iaktta varandra för att läsa av den andres hälsotillstånd och vi började söka bekräftelse på att bli sedda så att avståndet skulle hållas. Och vi dömde varandra, eftersom smittan innebar att de individuella valen sällan var att betrakta som något som stod utan kollektiva konsekvenser.
Vi har fallit tillbaka i byns blick.
Vi har fallit tillbaka i byns blick, konstaterade Lundblad, och beskrev den samvaro där alla vet allt om alla och där individen är ett verktyg för samfundet, vilket ger rätt att döma. Det ska kontrasteras mot den anonyma storstaden med lösa kontakter och individens egna ambitioner som mål över andra.
Förr var det den geografiska byn som övervakade. I dag sträcker sig byn även in till sociala mediers följare och andra betraktare online.
De förändrade anspråken är inte bara mellanmänskliga utan har även synts i de politiska åtgärder som har hört till pandemin. På sina håll spårades smittan genom bankkortsköp och rörelsemönster från mobiltelefoner, och idén om vaccinpass som ska innehålla känsliga uppgifter är fortfarande aktuell. Privatlivets helgd har behövt sättas på undantag, igen.
Kanske är det inte så mycket ett ”igen” som en pågående förändring i vilken vi har vant oss vid att privatlivet och övrig integritet inskränks för ett högre syfte, oaktat om det är hälsan eller tryggheten. Politiska förslag som för bara några år sedan var radikala och gav upphov till stora proteströrelser ger i dag mest några rynkade pannor och pliktskyldiga bisatser. FRA-lagen är förmodligen det tydligaste exemplet på en lag som i ett inte så avlägset förr skapade något så tidstypiskt som bloggbävning och 13 år senare, när motståndarna efter rättslig prövning ges rätt, knappt diskuteras.
Det är samma argument och mekanismer för hälsan som för tryggheten: Den privata sfären behöver ge plats för mer övervakning.
Läs också:
Att värderingsskiftet har ägt rum är inte uppseendeväckande i sig själv. I tider av kriser eller stora förändringar är vi särskilt mottagliga för att ändra värderingar, preferenser och andra delar av tillvaron. Pandemin är en sådan omständighet, brottslighet och terrorhot andra. Mekanismen densamma, en rädsla som kan få oss att acceptera förändringar av vår tidigare sociala ordning.
Det betyder inte att perspektivskiftet är givet eller opolitiskt.
Bara under de senaste veckorna har regeringen flaggat för att man ska utreda ”preventiv avlyssning”, med vilket man menar statlig tjuvlyssning av människor som inte är misstänkta för brott; Liberalerna har föreslagit att det ska bli lättare att komma åt meddelanden som släktingar skickat till varandra och irriterats över hur nuvarande bestämmelser kräver brottsmisstanke innan man får snoka; och stora delar av Stockholms innerstad – med dess advokatkontor, läkarmottagningar och kyrkor – har övervakats av kameror på drönare.
Det är tydliga avvägningar i vilka privatliv, och bitvis rättssäkerhet, har fått stå tillbaka.
Det är tydliga avvägningar i vilka privatliv, och bitvis rättssäkerhet, har fått stå tillbaka. Förslagen och åtgärderna står inte över värderingar eller ideologi. Däremot föreslås de i en tid då ökande övervakning har normaliserats.
”Du har ändå noll integritet. Släpp det”, sade Sun Microsystems dåvarande vd Scott McNealy 1999 i ett försök att säga att det bara finns ett begränsat antal uppgifter om oss själva som vi vill hålla hemliga och att de redan är exponerade och således inget att längre bry sig om. Men det stämmer inte – det finns alltid mer att avslöja och alltid mer att förstå om varför vi beter oss som vi gör. Uppgifter om och beteenden en människa har på en plats kan användas för att informera en annan.
Det är därför ett övervakningssamhälle aldrig blir mätt: för att det alltid finns mer att förstå.
Kanske bidrog pandemin till att fortsätta flytta gränsen för hur mycket insyn som andra tillåts, kanske rentav uppmuntras, ha i människors privatliv. Det är en stor bys blick, rakt in i det privata.
Och vi verkar ha vant oss.