Utblick Essä
På den nedgångna piazzan andas endast populisterna morgonluft
På söndag går Italien till val. Vinnaren, och ny premiärminister, ser ut att bli Giorgia Meloni från det högerpopulistiska partiet Fratelli d'Italia. Staffan Heimerson rapporterar från ett land som varvar ekonomiska problem med politiska kriser.
”Äsch”, säger vi och skakar av oss en obehaglig tanke, ”italienarna klarar sig alltid.”
Den obehagliga tanken är: Italien har länge varit den svagaste länken i den kedja som är EU. Går det åt helvete nu?
En ännu mer obehaglig tanke är: för många av oss är italienarna Folket med stort F – glada och sorglösa, högljudda men måttfulla, kreativa, en gnutta fifflande, familjebundna och livsnjutande. Det är sådana vi alla skulle vilja vara. Men tänk 1) att de alls inte är sådana, det bara verkar så och 2) att det bara är en synvilla att de alltid klarar sig.
Det är en synvilla. Sällan klarar italienarna sig. Ända fram till 1870 var Italien bara ett geografiskt begrepp, en pyttipanna av rivaliserande småstater. Allt måste skapas från grunden. Skillnaden mellan landsdelarna var nästan oöverstigliga – och är det på flera sätt än i denna dag. Nordens och söderns folk, piemontesare och sicilianare, stod för olika kulturer. Klyftan har inte gått att överbrygga.
Italienarna lät sig under en betydande del av 1900-talet styras av en fascistisk diktator, Benito Mussolini. Det är värt att notera, att Hitler bara styrde Tyskland i 12 år medan Mussolini ledde Italien i 22. Efter andra världskriget stod Italien på randen till att, likt Öst- och Centraleuropa, bli kommunistiskt. Men med amerikanskt stöd lyckades det vaga kristdemokratiska partiet hålla makten. Ett italienskt ekonomiskt under under femtiotalet stördes senare av ett Brigate rosse som i Italien bar sig mera mordiskt åt än Västtysklands Rote Armee Fraktion.
Det vore överord att säga, att ”italienarna klarar sig alltid”.
***
Italien går till val på söndag, den 25 september. Den vettiga, men bara 18 månader långa Draghi-epoken är över. Den partilöse gamle chefen för Europeiska centralbanken Mario Draghi lyckades bland annat häva förstoppningen i den ökända byråkratin. Draghi styrde över en bred koalition, som kollapsade när en av hans koalitionspartners, Femstjärnerörelsen, avsiktligt skolkade från en förtroendeomröstning.
I stället får Italien med stor sannolikhet en ny koalition av tre högerpartier. Premiärminister blir i så fall Giorgia Meloni från partiet Fratelli d’Italia (Italiens bröder), som har sina rötter i diktatorn Mussolinis gamla parti. Rubriken blir given: ”En blonderad fascist tar makten i Italien.”
”Ingenting är omöjligt längre”, skojade en kollega i Rom med mig. ”Inte när det mest förbjudna kan hända – att en fotbollsspelare går över från Roma till ärkerivalen Lazio.”
Sitt stöd får Meloni från Matteo Salvinis främlingsfientliga Lega, vars opinionssiffror sjunkit kraftigt det senaste året, samt från miljardären Silvio Berlusconi som 85 år gammal har ambitioner kvar, med sitt Forza Italia.
Det granna och trevliga Italien är inte i ett gott skick.
Inte bara Italien har anledning att frukta en svajig framtid. Värre är att man i Bryssel befarar att Meloni förstärker de krafter som med Viktor Orbán, Ungerns premiärminister, i spetsen urvattnar sammanhållningen i EU.
Detta skulle innebära att det europeiska stödet till Ukraina försvagas och att motståndet mot Putins Ryssland minskar.
En svenskfödd företagare som sedan 35 år bor i Italien sa till mig:
”Det är klart att italienarna vill ha den ryska gasen och att de familjeägda företagen vill sälja sina prylar till Moskva.”
Ofrånkomligt förvandlas det lättsinniga, kreativa Italien till ett sämre land, när – och om – en allians av tre radikala högerpartier, anförda av ett öppet fascistiskt, vinner parlamentsvalet.
Det granna och trevliga Italien är inte i ett gott skick.
Statsskulden. Italiens ekonomi är sedan länge stagnerad. EU:s medlemsländer har ett regelverk som säger att ett lands statsskuld inte bör överstiga 60 procent av BNP. Många länder bryter den regeln. Grekland, Italien och Belgien är värst.
Inget år sedan 1999 har Italien varit i närheten av att hålla sig till regeln. Sedan elva år tillbaka har Italien tillsammans med Portugal varje år haft en statsskuld på över 100 procent. Italiens är nu över 150 procent.
Demografin. Italienarna har nästan helt upphört att föda barn. Scenen på piazzan i en italiensk stad får mig att mumla för mig själv: ”Mama Mia! Vad har hänt?”
Den nedärvda bilden av en italiensk piazza är ju tre generationer i närkontakt och samverkan: Lekande, busande barn. Mormödrar hyttande med handen åt pojkar som med sina fotbollar riskerar att krossa skyltfönster. Gamla farbröder på en bänk kramar småflickor som snubblat och skrapat knäna.
Mellangenerationen, mammor och pappor var på sina arbetsplatser – eller, än hellre på sina vänsterknäck i den grå ekonomin.
I skymningen promenerade tonårsflickor med sina mammor som chaperones på en paseo och flirtade i smyg med jämnåriga, visslande pojkar. På piazzan fanns alltid vuxna till hands för att ge barnen en kram och tusen pussar – och till den som misskötte sig en dask i rumpan. Vår samlade bild av Italien var: Mama Mia, spaghetti, bambini. Över piazzan kunde ha lyst orden: regi Federico Fellini.
Men nu?! Det är som om ett hjul har fallit av vagnen. För att ett befolkningstal ska hållas intakt behöver varje kvinna föda 2,1 barn. I Italien har födelsetalet länge legat under 1,5. Italien är ett de länder i världens länder som har lägst fertilitet. Nu har det sjunkit ytterligare, till 1,1. Folkmängden som varit 60 miljoner sjunker raskt. Medelåldern på en italienare har stigit till 46 år. Han lever till drygt 80.
Det finns inga barn längre. En ny generation är borta. Inga småflickor hoppar längre rep. Ingen tonårspojke tänker bli Zlatan. Piazzan är död.
Det är sött men patetiskt att överallt i Italien se äldre herrar inte promenera med sitt barnbarn i handen, utan i stället bära en knähund i famnen. Ingen syn berättar bättre hur Italien förvandlats.
Italien är drabbat av en brain drain av nästan katastrofala mått.
Flykten från landet. Med denna fras kan man rikta uppmärksamheten åt två håll. Italien är för det första ett av få länder i vilket man inte kan göra sig förstådd på engelska. Men välutbildade unga italienare (uttytt: de som kan engelska) har i stora skaror flyttat ut i Europa, främst till London. Italien är drabbat av en brain drain av nästan katastrofala mått.
En annan flykt är den som sker från landsbygden till städerna. Få platser på jorden har så många övergivna byar och städer. I många regioner, främst Basilicata, finns samhällen där alla du möter är åttio plus.
Detta gäller inte bara den outvecklade södern. I det industriella Piemonte i norr ligger ödestäderna tätt. Det är dit företagsamma borgmästare försöker locka den europeiska medelklassen att köpa hus och lägenheter för att blåsa liv i bygden. Köpesumman: 1 euro.
Köparen tar över objektet för en enda Euro, en svensk tia, men förbinder sig att renovera för 50 000 euro och vara bosatt på orten minst tre månader per år.
Programmet är på sina håll framgångsrikt och nyligen har det kommit ett överbud: Sardinien, ön i Medelhavet, erbjuder hugade 15 000 euro om du flyttar till ett sardinskt samhälle med färre än 3 000 invånare. Pengarna måste användas till att köpa eller renovera en bostad. Mottagaren av pengarna måste bosätta sig på platsen permanent.
Lättsamt tillägger en politiker inblandad i projektet: ”… och slår ni till kommer ni att stanna här länge, länge. Ty det är ett faktum att på Sardinien blir människor mera långlivade än på de flesta andra platser på jorden. Det finns på ön fler än 500 personer mer än 100 år gamla.”
***
Nyhetsmässigt tas i omvärlden Italien med en axelryckning, trots att landet har EU:s tredje största ekonomi och är som en magnet för nordeuropeiska turister.
Så har det alltid varit. Anders Ehnmark, journalisten och tänkaren, har berättat hur han 31 år gammal 1962 blev Expressens korrespondent i Rom. Han träffade sin företrädare, en rödhårig utrikesveteran, Gunnar Nilsson, och frågade: ”Har du något arkiv?”
”Ja”, svarade veteranen och pekade mot ett plåtskåp. I detta fanns hundratals hängmappar. Tomma. Det fanns bara tre mappar som innehöll klipp. 1) Påven. 2) Maffian. 3) Sophia Loren.
”Är det allt?”
”Det räcker.”
(Idag skulle mapparnas etiketter i huvudsak vara de samma. Påven. Maffian. Zlatan).
Men det är det orapporterade Italien som snart har en ny regering och en ny premiärminister.
Den troliga vinnaren är Giorgia Meloni, en 45-årig enbarnsmamma och journalist som suttit i Italiens deputeradekammare (underhuset i landets parlamentet) sedan 2006. Hon har hållit ministerposter ända sedan 2008; bara 31 år gammal blev hon den yngsta ministern någonsin i en italiensk regering.
Redan som tonåring anslöt hon sig till MSI, efterföljaren till Mussolinis fascistparti. Hon leder nu partiet Italiens bröder, som grundades för bara tio år sedan. Det högernationella partiet leder i opinionsundersökningarna – och Meloni är alltså brödernas storasyster.
I sin storsäljande självbiografi Jag är Giorgia beskriver Meloni sina rötter och sina idéer. Men bara ytligt tangerar hon sin syn på Mussolini och fascismen.
I stället ger hon en berättelse med doft av ett svenskt Sommar-program. Hon föddes i Rom men var bara ett år gammal när pappan Francesco övergav familjen och flyttade till Kanarieöarna. Pappan var vänster, mamma Anna var höger och det ger Italiens medier – inte bara flamstidningarna – skäl att spekulera i att Giorgia Melonis politiska preferenser dikteras av hämndbegär gentemot fadern.
Familjen flyttade till Garbatella, en arbetarstadsdel i södra Rom, nära morföräldrarna. Giorgia var 15 när hon anslöt sig till MSI:s ungdomsförbund. Hon var småvuxen men allvarlig och målinriktad. Hon läste på innan hon gav sig in i en debatt.
Hennes övergripande mål nu är: ”Italien ska ha en annan attityd på den internationella scenen. Det betyder inte att vi vill förstöra Europa, att vi vill lämna Europa, att vi vill göra tokiga saker.”
Meloni vet att Italien är beroende av penningflödet från Bryssel. Hon måste därför respektera det reformprogram EU kräver. Men hon är kritisk till det. De som granskat hennes politiska program säger att hon är en fara för EU.
”Hon är i samma klass som Le Pen i Frankrike och Orban i Ungern”, säger en italiensk statsvetare. Han tillägger: ”Hon är en trojansk häst för Putin i att splittra den europeiska enigheten.”
Meloni har också sagt att hon ”säger ja till naturliga familjer och inte vill se LGBT-lobbyister”. Hon vill ha en blockad i Medelhavet mot Libyen för att stoppa båtflyktingar. Italienarna bär sig övervägande vänligt åt mot flyktingar och invandrare. Men det har förekommit incidenter med våld mot svarta. Meloni har ogenerat använt en svart invandrares våldtäkt, fångad på video, i sin valpropaganda.
I valrörelsen nu ses det som en tillgång att hennes parti, Italiens bröder var det enda i den italienska partifloran som inte anslöt sig till Draghis koalition.
För sina sympatisörer är Meloni ett genialt val:
”Med vårt sätt att se är hon macho. Våra familjeliv är dominerade av mamma. Mamma har kontrollen över köket!”
I sin självbiografi skriver Meloni att hon alltid varit medveten om att hon som kortväxt och blond ”skulle kunna uppfattas som svag. Därför har jag känt behov av att visa mod. Jag vill inte bli behandlad som en liten panda.”
Hon säger att hon står för en konservativ patriotisk högerlinje. ”Jag är kvinna, moder och kristen. Detta kan ingen ta ifrån mig.”
I valrörelsen ses det som en tillgång att hennes parti, Italiens bröder, var det enda i den italienska partifloran som inte anslöt sig till Draghis koalition. Meloni var oppositionsledaren.
Politikernas privilegier finns kvar och hennes allierade, Legas Matteo Salvini och Forza Italia under Silvio Berlusconi, längtar efter makt. Salvini vill ha tillbaka sin gamla post som inrikesminister. Berlusconi, 85, är mest intresserad av att bli talman i senaten sedan han i våras misslyckades med att bli republikens president. I teve ser han alltid ut som att han tycker livet är kul och att han minns åren med bunga-bunga.
***
Med första blicken uppfattar du, vart än du reser i landet, ett nytt, gråare, långsammare Italien. Det börjar bli ett land av tappade sugar.
Glädjen, energin och uppfinningsrikedomen är väck. (Vill du se den ska du åka till Polen.)
Den grannaste av städer, Rom, gör sig till en skamfläck med alla fasader förstörda av klotter. Trottoarkanterna är fyllda med ohämtade sopor.
På ett till det yttre respektabelt medelklasshotell i Toscana frågar receptionisten ogenerat: ”Kan vi göra denna affär i kontanter?” Räkningen skrevs ut för hand, på ett lösryckt blad ur en anteckningsbok. Den aningslöse turisten sugs in i kriminell ekonomi.
Italien har till stor del tappat sin snits. Alla är tatuerade. Tatueringarna känns som dödsfläckar. Alla människor fotograferar oavbrutet varandra med sina mobiltelefoner.
Och det händer att kvällens digestivo, en grappa, serveras i plastmugg.
Utan att det talas högt om det skäms landet över sina byggskandaler på linbanor och vägar. Värst var viadukten i Genua som rasade och tog tiotals liv. På två år återuppbyggdes den och när jag nu körde över den gav det samma hisnande känsla som en skräckfylld färd med berg-och-dal-banan på Liseberg.
Landets nationella flygbolag, Alitalia, kånkade för ett år sedan, saknat av ingen, nu återuppstått som ITA, statsägt och drivet av Ferrovie dello Stato Italiane (det är som om SJ skulle ta hand om SAS).
En italiensk vän sa uppgivet: ”Det räcker inte att vinna i fotboll och Eurovisionsschlagern.”
En gnutta optimism om Italiens framtid återvände, när jag på en motorväg med det härliga namnet Autostrada del Sole bilade söderut. Gång på gång blev jag omkörd av italienarens drömbil, en Jeep i nytolkning sedan Fiat tagit kommandot över amerikanska Chrysler.
Jag körde av autostradan och sökte mig österut. Jag stannade för lunch i Ascoli Piceno. På Caffè Melletti vid Piazza del Popolo fick jag näring för både kropp och själ. Denna stad med 50 000 invånare hade sina rötter längre bak i tiden än det klassiska romerska riket (grundat 753 före Kristus, upplöst 476 efter Kristus). Snacka om historia.
Det är en stad med tinnar och torn och marmorpalats i en bygd av berg och skogar. Jag valde mellan att sitta inomhus i art nouveau-miljön eller utomhus i valv med de vackraste fresker. Kaféet var tillhåll för den lokala eliten. Min bordsgranne, en herre i den mest eleganta gula sidenslips, undervisade mig:
”Vi ska veta, att inget är evigt. Inte ens Ascoli Piceno. Romarriket slutade i kaos…” Konstpaus. ”Kanske ser vi nu en ny början. Och kaos kan råda både i en epoks slut och i dess början.”