Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Öppenhjärtig eller bara skådis?

Är det så stor skillnad på skådespelare och prostituterade egentligen? Smedjans krönikör Bengt Olsson har funderat över öppenhjärtliga skådisar och varför teatervärldens hackordning skapar ett överflöd av fejkad intimitet.

Bild: Anna Sulencka

Det finns en scen i ”Notting Hill” där några lågpannade försäljartyper på en restaurang fördjupar sig i likheterna mellan skådespelare och prostituerade. Det killgissas förstås friskt, men jag har just läst Stella Laines examensarbete ”Kvinnornas teaterhistoria” och där bland annat snappat upp att i det viktorianska England var det nästan bättre om ens dotter blev prostituerad än skådespelare: ”En prostituerad kunde åtminstone vara ’död’ för sin familj, medan en skådespelerska hela tiden var synlig för allmänheten och väckte vänners och bekantas uppmärksamhet.”

Jag har umgåtts en del med skådespelare, professionellt och privat, och får lust att vara lite generaliserande och svepande såhär i högsommarhuttrandet. Många av dem är extroverta. På hugget. Goda iakttagare av mänskliga beteenden. Många är också frikostiga med förtroenden. Stöt ihop med en skådespelare på en fest, och det dröjer inte länge innan du får veta allt om skådespelarens terapibesök, klasshat och bildningskomplex, och en lådvinstryckning senare får du en gripande redogörelse för skådespelarens skilsmässor och stämningen vid faderns dödsbädd för tre veckor sen.

Tänk om dina andra kompisar kunde vara såhär hudlösa, transparenta och prestigelösa.

När ni skiljs åt konstaterar du, lätt omtumlad, att vad nära vi kom varandra på så pass kort tid! Kanske är du smickrad också, kanske var skådespelaren namnkunnig och omsvärmad och kanske har du själv suttit i biomörkret och hänförts av skådespelarens förvandlingsnummer. Och nu har ni blivit riktigt goda vänner! Tänk om dina andra kompisar kunde vara såhär hudlösa, transparenta och prestigelösa.

Kommen så långt i funderingarna inser jag olustigt nog att i det här avseendet påminner skådespelare en hel del om just prostituerade.

Inte för att jag är någon expert i ämnet, men jag inbillar mig att det är en fördel för den prostituerade om han eller hon lyckas fejka ett slags intimitet – att sexköparen går därifrån och är övertygad om att vi har allt något särskilt ihop, hon och jag. Ja, kanske hon rentav tyckte om det? Och vilken tur hon har som fick just mig som kund, och slapp inlåta sig med alla andra äckel och losers som stryker omkring där ute.

Skådespelarens fallenhet för att fejka intimitet har flera orsaker. Det är inte så enkelt som att de är duktiga på att ”låtsas”. Det lyckliga fåtal som över huvud taget har jobb kastas regelbundet in i ett sammanhang där de ska arbeta tätt tillsammans i en ensemble under sisådär ett halvår – två månaders repetitioner, under ledning av en mer eller mindre begåvad regissör, och sen en spelperiod som är avhängig publiktillströmningen.

Det är inte så enkelt som att de är duktiga på att ”låtsas”.

Något som man lätt glömmer om man tillhör den överväldigande majoritet av befolkningen som inte är skådespelare är elementet av fånighet som är en oupplöslig del av yrket. Oavsett hur skicklig och välrenommerad du är, oavsett hur många och långa stående ovationer du möts av, sitter du förr eller senare i en loge och sminkar av dig och känner dig bottenlöst löjlig.

Du har stått på en scen i ett par timmar och apat dig inför i bästa fall ett par hundra vilt främmande människor. Du har förställt dig. Lånat ut din kropp och själ i någon annans tjänst. Och gjort det för pengar och bekräftelse. Inte olikt utövarna av världens äldsta yrke.

Det är fullt förståeligt att skådespelaren behöver ett slags pansar när han eller hon infinner sig på kollationeringen för att möta kollegerna, och repetitionsperioden inleds. Det är viktigt att sätta sig i respekt, som på fängelsegården, och hamna så högt upp i hackordningen som möjligt. Och hur lyckas man med det? Ofta genom att visa prov på en viss gränslöshet. Att man inte är rädd om sig. Och detta gör man i sin tur genom att vara lättsinnig och frikostig, för att inte säga slösaktig med intimiteter, själsliga såväl som kroppsliga.

Få egenskaper väcker så starkt förakt i skådespelaryrket som fegheten. Att man smusslar och knusslar, är hämmad och försiktig. Det dröjer inte länge innan repetitionerna präglas av en accelererande pitt- och fittmätning mellan skådespelare som vill visa att de vågar mest, att ”kasta sig ut” som det heter.

Få egenskaper väcker så starkt förakt i skådespelaryrket som fegheten.

Detta underlättas av att alla vet att intimiteten har en tidsgräns. Om ett halvår skingras ensemblen för vinden. Kanske kommer man att träffas igen, i något framtida projekt, kanske träffas man aldrig mer. Det här är en lättnad och skänker en viss frihet, men det är förstås också plågsamt och slitigt. Om ett halvår väntar en ny repetitionsperiod – om man har tur – och en ny kollationering, och en ny fängelsegård där man snabbt måste sätta sig i respekt.

Tänk på det här nästa gång du träffar en skådespelare. Yrket tvingar dem till en viss slösaktighet med intimiteter. Jag föreställer mig att det enda sättet att stå ut med det är att intala sig att det inte är någon riktig, genuin intimitet, utan en yrkesroll man tar på sig och hänger av sig efter behag, som en hatt på en spik. Den riktiga, genuina intimiteten sparar man till de nära och kära där hemma.

En balansräkning som även den leder tankarna till en annan yrkesgrupp. Inte minst min egen. Kanske är det delvis därför många av mina närmaste vänner är skådespelare.