Om våldet fortsätter blir 2026 ett Gated Community-val

Vågen av gängvåld som just nu drabbar Stockholm påminner oss återigen om att situationen är akut. Nya sprängningar och skjutningar sker dagligen och Polismyndigheten har beslutat att inleda en så kallad särskild händelse på grund av den våldsamma utvecklingen i huvudstaden. 

Även om man som boende i Sverige motvilligt har börjat vänja sig vid gängvåldet är de senaste veckornas händelser i Stockholm på en helt ny nivå. Frekvensen och brutaliteten påminner mer om ett lågintensivt inbördeskrig än den relativt trygga huvudstad jag växte upp i. 

Våldsvågen kommer dock inte som en överraskning för oss som har följt gängproblematiken under en längre tid. Bara under fjolåret inträffade över 60 dödsskjutningar i Sverige. Ett blodigt rekordår som blir än mer anmärkningsvärt i jämförelse med våra nordiska grannländer. 

Polisen har varnat för utvecklingen samt krävt mer resurser och nya verktyg. Samtidigt har myndigheten behövt hantera följderna av en illa genomförd omorganisation som har inverkat negativt på resultaten. 

Det går dock inte att enbart skylla dagens katastrofala läge på Polismyndighetens ineffektivitet eller kriminalpolitiska brister. Även om Sverige hade haft en snut i varje knut och låst in varenda aktiv gängmedlem på livstid skulle vi sannolikt inte komma åt det grundläggande problemet: att det ständigt tillkommer nya unga män som är beredda att både dö och döda för pengar, status och heder i stället för att välja ett hederligt liv.

Det vore olyckligt om regeringen, i avsaknad av en genomtänkt framtidsvision, enbart förlitar sig på repression i kampen mot gängen.

Trots att Tidöpartierna har en gedigen och välkommen reformagenda för att trycka tillbaka den skenande gängbrottsligheten frågar jag mig om det är tillräckligt? Det vore olyckligt om nuvarande regering, i avsaknad av en genomtänkt framtidsvision, enbart förlitar sig på repression i kampen mot gängen.

***

I mitt tidigare arbete hade jag förmånen att få besöka en rad polisstationer runt om i landet. Ofta gick besöken till något av de områden som Polisen själva klassat som utsatta. 

Jag minns framför allt ett besök där vi fick åka med en polispatrull i ett utanförskapsområde. I piketbussen, där varken myndighetens pressekreterare eller högt uppsatta chefer satt med, redogjorde de två områdespoliserna rakt och ärligt för situationen i det område som de var satta att verka i.

De beskrev en mörk vardag. Som jag minns det pekade en av poliserna upp mot ett klassiskt miljonprogramshus med flagnande färg på fasaden och paraboler på balkongerna. Han berättade att de just hade gripit en svensk-somalisk man i 20-årsåldern boendes i huset och att mannen, som ingick i ett kriminellt nätverk, nu satt häktad. 

För en kort sekund hann jag tänka att det var skönt att deras tålmodiga polisarbete trots allt givit resultat och att området kanske skulle blir lite tryggare nu när ännu en gangster var borta från gatan. Men min hoppfullhet kom snabbt på skam när samma polisman berättade att de nu bara väntade på att mannens yngre bror, som hade gått i sin storebrors fotspår, skulle fylla 18 så att de kunde låsa in honom också. Dessutom hade de veckan innan tvingats hantera en av hans ännu yngre bröder när denne hade ingått i en mobb som attackerat deras piketbuss med stenar och gasflaskor under ett nattpass.

Enligt poliserna bodde syskonskaran ensamma med sin mamma eftersom pappan hade flyttat hem till Somalia. Familjen var trångbodd och dialogen med mamman beskrevs som svår eftersom hon inte kunde svenska och hade svårt att lita på myndigheterna. De yngre bröderna såg upp till den äldre brodern som hade gjort kriminell karriär och i praktiken fungerat som familjens överhuvud innan gripandet. 

Poliserna försäkrade oss visserligen om att de hade ganska bra koll på just den här syskonskaran och att brödernas kriminella karriärer inte skulle bli långvariga. Men trots denna försäkran minns jag att det var svårt att inte reflektera över att exemplet rörde sig om en familj, i en lägenhet, i ett hyreshus beläget i ett av landets alla utsatta områden.

Frågan hur poliserna skulle hinna med att hantera andra brott i området om bara en enskild syskonskara orsakade så stora problem blev hängande i luften. Alla förstod nog att det inte fanns något tillfredsställande svar att ge. 

***

Tidöavtalet innebär en betydande omläggning av svensk kriminalpolitik. Likt kollegorna på andra sidan sundet ska den svenska regeringen bland annat införa dubbla straff för gängkriminella och visitationszoner.

Både ur en moralisk och praktisk synvinkel är straffskärpningar riktade mot gängbrottsligheten nödvändiga. Att därtill öka antalet poliser är avgörande för att upprätthålla våldsmonopolet. 

Självfallet är det välkommet om den grovt kriminelle storebrodern i mitt anekdotiska exempel får ett längre fängelsestraff. Lika välkommet är det om poliserna som jag besökte får fler kollegor så att de har möjlighet att hålla koll på fler potentiellt kriminella syskonskaror. 

Däremot är det svårt att se hur skärpta straff och fler poliser kommer lösa den underliggande problematiken. 

För utanförskapet, segregationen och utsattheten finns kvar. Så länge dessa faktorer växer i snabbare takt än fängelseplatserna, poliserna och de utdömda straffen riskerar regeringen bara att jaga sin egen skugga. 

Så länge dessa faktorer växer i snabbare takt än fängelseplatserna, poliserna och de utdömda straffen riskerar regeringen bara att jaga sin egen skugga. 

För att på allvar komma åt gängkriminaliteten måste grogrunden för brottslighetens framväxt adresseras. Och då går det inte att komma runt just segregationen och att den förda invandrings- och integrationspolitiken har banat väg för utvecklingen vi ser i dag.

Sedan millennieskiftet har antalet utrikes födda i Sverige ungefär fördubblats. En stor del av ökningen består av personer som är födda utanför EU. Sverige var år 2020 det land i EU som hade den största andelen av befolkningen som var född utanför unionen.

Visserligen går det inte att dra en rät linje mellan hög invandring och brottslighet. Mycket avgörs av samspelet mellan invandring och integration fungerar. 

I det svenska fallet är det dock svårt att ignorera hur den förda politiken har skapat ett enormt utanförskap som främst illustreras av de segregerade miljonprogramsområdena och den problematik som just nu grasserar där. 

Därför är sannolikt Tidöpartiernas löfte om ett paradigmskifte i invandringspolitiken minst lika viktigt som straffskärpningarna för att inte antalet utsatta områden ska öka. Tyvärr saknar regeringen än så länge ett samlat paket för hur antalet utsatta områden ska minska framöver. 

Innan valet presenterade visserligen både Liberalerna och Sverigedemokraterna konkreta förslag som syftade till att minska antalet utsatta områden. Framför allt var Liberalernas ”Förortslyftet” en ambitiös reformagenda som lades fram under Nyamko Sabunis tid som partiledare. Partiet vågade verkligen vända på många stenar och tog bland annat upp frågan om ”strategiska rivningar” i miljonprogrammen. Målet om att Sverige inte ska ha några utsatta områden år 2030 är dock alltjämt orealistiskt, men många av förslagen gick i rätt riktning och ett liknande program hade behövts som komplement till Tidöavtalet.

***

Om våldsutvecklingen fortsätter är risken stor att många väljare snart ger upp tanken att segregationen och gängbrottsligheten kan lösas på övergripande samhällsnivå och att man i stället ser om sitt eget hus och säkerheten för sin familj. Att valet om fyra år kan komma att bli ett Gated community-val är därför ingen orealistisk tanke.

Ett Gated community-Sverige är knappast önskvärt. Grindarna, murarna och staketen signalerar en misstro som varken gynnar sammanhållningen eller välståndsutvecklingen i ett land. De för snarare tankarna till dysfunktionella stater i tredje världen än till skandinaviska högtillitssamhällen. 

För att undvika en sådan framtid krävs att den nuvarande regeringen uppvisar samma politiska handlingskraft och förståelse för behovet av genomgripande reformer som det socialdemokratiska partiet uppvisade när man systematiskt byggde upp välfärdsstaten. Att enbart justera några straffskalor inom nuvarande system kommer inte att räcka. 

En lågt hängande frukt är att fortsätta snegla på Danmark. Givet att regeringen är beredd att införa danska straff för svenska brott bör man även vara öppen för att överväga andra danska åtgärder. 

Ekonomhistorikern Jan Jörnmark har i fler artiklar i Smedjan och Dagens Industri beskrivit hur överskottet på bostäder som miljonprogrammet skapade har lagt grunden för segregationen och utanförskapet. För att komma till rätta med denna problematik bör det så omtalade danska ”Ghettopakken”, där bostäder i utsatta områden byggs om eller rivs övervägas även här i Sverige. Många av miljonprogrammets områden är i dag utdömda och nedgångna samtidigt som stadsplaneringen är både otrygg och ogästvänlig. 

För att komma till rätta med denna problematik bör det så omtalade danska ”Ghettopakken”, där bostäder i utsatta områden byggs om eller rivs övervägas även här i Sverige.

Det går också att hitta inspiration från den danska inriktningen i dess uppvärdering av det egna ägandet. ”Ghettopakkens” mål att högst 40 procent av bostadsbestånden i de berörda områdena ska vara allmännyttiga till 2030 är intressant. Omfattande ombildningar och ökad blandning av ägandeformer i de utsatta områdena är nödvändigt eftersom egenägda bostäder inte bara är bra för individen utan också för områdena i stort.

Lika viktigt som att förändra de utsatta områdena rent fysiskt är det att även genomföra reformer som ger invånarna i dessa områden större egenmakt och möjligheter att stå på egna ben. Regeringen bör redan nu börja snickra på ett slags frihetligt folkhem byggt på klassiskt borgerliga ideal som ökar drivkrafterna till jobb, företagande och studier. Ett bygge som tar sikte på att öka självförsörjningsgraden bland utrikes födda genom åtstramade bidrag och betydligt lägre skatter på arbetsinkomster. 

Genom att komplettera förslagen om skärpta straff, fler poliser och en stram migrationspolitik med en förstärkt arbetslinje och en svenskt ”Ghettopakke” kan regeringen komma åt både gängvåldet och grogrunden för nyrekryteringen. Det övergripande målet måste vara att polisen inte ska behöva hålla koll på hela syskonskaror i varje miljonprogramshus eftersom drivkraften att följa storebroderns kriminella bana har konkurrerats ut av viljan till en hederlig karriär.

Dit är det en lång väg. Sannolikt kommer vi heller aldrig nå ända fram. Men alternativet till att inte försöka innebär att dagens extrema våldsnivåer normaliseras, segregationen fördjupas och tilliten urholkas. 

Ännu är det inte för sent att undvika ett Gated community-Sverige. Det finns fortfarande en chans att vända utvecklingen. Frågan är om den nuvarande regeringen har insikt om vad som krävs för att lyckas? 

Vill du ha fler fördjupande artiklar om aktuella frågor direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!