Stig-Björn Ljunggren:
Om det inte blir Magda
Samhälle Essä
Finansminister Magdalena Andersson är favorit att ta över som S-ledare efter Stefan Löfven. Men i partiledarval kan det oväntade hända. Stig-Björn Ljunggren levererar några kvalificerade spekulationer och fantasier om nästa partiledare för Socialdemokraterna.
När Ingvar Carlsson avgick som partiledare visste vi med stor säkerhet att det skulle bli Mona Sahlin som efterträdde honom. Men hon föll ur, efter den så kallade ”Tobleroneskandalen”. Rätt snart började en tydlig bild tona fram med Göran Persson som den mest trolige efterträdaren. Och så blev det också.
Det liksom låg i korten. Det fanns en förutsägbarhet i socialdemokratins sätt att fungera. Trots att han var snubben utifrån, kommunalråd i Katrineholm, som inte tillhörde partiadeln, hade han visat sig ha de rätta nyporna. Först som skolminister, när han på kort tid genomförde kommunaliseringen av skolan som de andra partierna diskuterat i ett decennium men inte orkat med. Sedan som finansministerkandidat när den borgerliga regeringen havererat 1994.
Någon som levererar, som ser till att göra politik av frågor innan andra gör det, och dessutom en styv talare väl förankrad i rörelsen.
Han hade det rätta virket. Någon som levererar, som ser till att göra politik av frågor innan andra gör det, och dessutom en styv talare väl förankrad i rörelsen. Honom ska vi ha!
Och när Göran Persson avgick på valnatten 2006, för att slippa bli avsatt, var det också klart redan från början vem som skulle ta över: Mona Sahlin.
När hon sedan avlägsnades från partiledarskapet stod det klart att det antingen skulle bli Mikael Damberg eller Thomas Östros. Trodde vi, som hade förtroende för att det ”hårda” partiet skulle fortsätta fungera enligt sin traditionella modell.
Men icke. Håkan Juholt valdes efter vad som beskrivits som en valberedningskupp. Socialdemokraterna visade sig vara ett kaotiskt parti, mer ”poröst” än ”hårt”, som kom att tvingas leka ”Hela havet stormar” med Håkan Juholt.
Således. Fram till det partiledarvalet visste vi med ganska stor säkerhet vem som skulle ta över. ”Parti’t” var förutsägbart och ansvarsfullt, nästan lite tråkigt, disciplinerat.
***
Kanske är tumultet kring Juholt också skälet till att vi nu åter kommer att få se en ordnad övergång enligt protokoll 1A.
Således, om Magdalena Andersson tackar ja till partiledarskapet så blir det hon.
Eller?
Två alternativa scenarier framträder.
För det första, givetvis, att Andersson tackar nej. Det kan finnas många skäl till detta, exempelvis att det är rätt bra att vara finansminister för den som vill påverka Sveriges utveckling. Du kan koncentrera dig på sakfrågorna, påverka vem som får vad, och du slipper ”personalfrågor” och en massa ritualer.
Inget stort politiskt projekt slipper igenom med mer än att du ger det din välsignelse.
Kanske gör hon också en politisk kalkyl. Magdalena Andersson är i grunden ”vänster”, men som alla andra som får ansvar för statskassan, vet hon nödvändigheterna av att hålla i slantarna. Hon är dessutom vänster av det slag som inte tror att varje skattehöjning är ett steg mot socialism, utan vet värdet av ett väl fungerande näringsliv som klarar sig på den globala marknaden.
Skulle hon bli vald till partiledare så sker det troligtvis först efter att partivänstern tvingat fram en återgång till den socialdemokratiska sjuttiotalsmodellen.
Skulle hon bli vald till partiledare så sker det troligtvis först efter att partivänstern med fackföreningar och allmän debatt i ryggen, tvingat fram en återgång till den socialdemokratiska sjuttiotalsmodellen, ett parti som är Alla Goda Gåvors Givare, för att tala med Kjell-Olof Feldt.
Det är inte säkert att det är så frestande för den som fortfarande anser att snålheten är nödvändig för att kunna göra satsningar, enligt den gamla sosseregeln om att reformer kräver att inte en spänn ska slösas bort på annat.
Magdalena Andersson har dessutom fått bra uppdrag på internationell nivå. Så varför överge sin comfort zone för att löpa gatlopp av det slag som kvinnliga partiledare brukar få göra?
Läs också:
Det andra scenariot innebär att någon vågar utmana henne. Knappast offentligt, men genom mer eller mindre konspiratoriska insatser av den typ som fällde Mona Sahlins kandidatur. ”Någon” tipsade media för att få henne av brädet. Men att Magdalena Andersson skulle ha några försyndelser i bagaget är knappast troligt, så då återstår andra metoder, exempelvis ryktesspridning, något som alltid uppkommer kring kandidater för stora partier, och som går att ge näring för den som är strategisk.
Men mer troligt som metod är att knuffa fram någon annan kandidat för att få i gång en icke-ordinär debatt, rubba den i detta fall till synes oundvikliga processen fram till ledarskapet. Kan kandidat X komma i fråga i stället för Magdalena Andersson, så skulle vägen kunna öppnas också för kandidat Y. Eller Z.
***
Detta låter långsökt, men vi ska komma ihåg att de som nu har ansvaret inom socialdemokratin är skolade i maktkampen i SSU och under flera decennier har lärt sig tänka i dessa termer. Det kallas för ”SSU-sjukan” och har spritt sig till stora delar av partiet.
Vad som kommer att hända i detta scenario är att vi får i gång en kaskad av spekulationer om vem som kan ta över.
Vad som kommer att hända i detta scenario är att vi får i gång en kaskad av spekulationer om vem som kan ta över. Diverse förståsigpåare i kommentariatet lägger fram namn, mer eller mindre spektakulära, medan vanliga medlemmar börjat ge luft åt sina fantasier om någon frälsande figur utifrån. Allt blir möjligt.
Och en inventering av menageriet ger oss ett 25-tal namn som då kommer att dyka upp, om de inte redan gjort det:
Först har vi startfältet av sådana som uppenbarligen har kapaciteten att ta över redan i morgon: Morgan Johansson, Ardalan Shekarabi, Anders Ygeman, Lena Hallengren och framförallt Mikael Damberg.
Men om dessa huvudmisstänkta faller ur, exempelvis därför att de blockerar varandra, kan vi tänka oss en övergångsfigur, typ Peter Hultqvist eller Ylva Johansson. Även Tomas Eneroth eller Ibrahim Baylan skulle kunna vara sådana tillfälliga lösningar.
Under tiden får Jytte Guteland och Aida Hadzialic växa till sig, liksom Åsa Westerlund och Annika Strandhäll. Omöjlig är inte heller Eva Nordmark, som är den enda av alla dessa tänkbara kandidater som lett en större organisation (TCO) förutom ett annat namn som ibland nämns, Anna Ekström (SACO).
Andra som nämnts är Daniel Suhonen, den informelle ledaren för partifraktionen Reformisterna, men av allt att döma siktar den in sig på att först erövra partisekreterarposten.
***
Hur är det då, finns ingen ”Göran Persson-lösning”, alltså något dynamiskt kommunalråd att kasta in i leken? Kanske. Exempelvis Katrin Stjernfeldt Jammeh (Malmö) eller Boel Godner (Södertälje)? Eller Eskilstunas dynamiske Jimmy Jansson, Kalmars Johan Persson, kanske Örebros Kenneth Handberg. Även om dessa saknar riksdagserfarenhet så är de definitivt möjliga att plocka in åtminstone som minister för att så småningom axla ett större uppdrag.
Det finns några föredettingar också, för den som vill satsa på ett säkert kort, någon som har kapacitet men kanske behöver lite uppvärmning, som Pär Nuder, Thomas Östros, Margot Wallström och Thomas Bodström.
Karl-Petter Thorwaldsson går att argumentera för exempelvis genom att påpeka att han borde varit det naturliga alternativet som partiledare, medan Löfven borde ha fått leda LO.
Förre LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson går att argumentera för exempelvis genom att påpeka att han borde varit det naturliga alternativet som partiledare, medan Löfven borde ha fått leda LO. (Onekligen ett exempel på att vi har matchningsproblematik på den svenska arbetsmarknaden.)
Och det händer, inte minst bland desillusionerade borgare i näringslivet att Göran Persson framhålls som en räddning för ett land som saknar en vuxen i rummet.
***
Där har ni namnen. Alla kan bemötas med goda motargument som har att göra med deras image, ålder, tidigare försyndelser, hemort eller för den delen att de är helt omöjliga för någon ledande grupp inom arbetarrörelsen. Men om inte Magdalena Andersson vill, eller på något sätt kan kollras bort, så kan vad som helst hända.
Och den som säger att listan är totalt vansinnig vill jag påminna om att när Mona Sahlins efterträdare skulle utses så gjorde jag ett skojfriskt inlägg där jag på samma sätt som nu listade ett stort antal namn för att visa hur absurd diskussionen blivit. För att understryka detta hade jag Håkan Juholt som nummer tre på min fantasifyllda sammanställning.
***
Men efter alla dessa spekulationer förtjänar det att påminnas om vad som nu händer i ”rörelsen”. Under en månads tid ska partimedlemmarna diskutera lämpliga namn. Det görs i partiets olika föreningar. Diskussioner som sedan förmedlas uppåt i organisationen, där varje partidistrikt så småningom låter meddela vad de tycker vara lämpligast. Varefter valberedningen får vaska fram ett förslag, brett förankrat i hela partiet.
Således. Vi kan säga att det är två olika valprocedurer. Dels den traditionella folkrörelselunken, där partiet i en lågfrekvent malande procedur värker fram ett namn. Dels den medialt inducerade valprocessen, som kan ske utan alltför mycket betungande verklighetsförankring.
Det är också ur det perspektivet vi ska se kraven på en ”öppen process”. Tanken är att ett antal kandidater ska träda fram och berätta vad de vill åstadkomma, så att medlemmarna får insyn. Och så småningom kanske kan partiet mogna tillräckligt för att kunna ha medlemsomröstningar i frågan.
Vad föreställningen om ”öppen process” egentligen handlar om – förutom att de som föreslår detta tror sig själva gynnas av den – är att gifta samman den traditionella folkrörelseprocessen med den medialiserade. Ordförandevalet ska ske på mediearenan.
Stora partier är en enhetsfront skapad av många små grupperingar med varierande intressen.
Förslaget är också ett önsketänkande baserat på föreställningen att partier hålls samman enbart av partimedlemmar. Men vi bör notera att i synnerhet stora partier är en enhetsfront skapad av många små grupperingar med varierande intressen, geografiskt och strukturellt utspridda, med olika ideologiska drivkrafter och målsättningar.
Dessa olika grupperingar står så att säga under samma paraply och kommer att fortsätta att göra så förutsatt att de skyddas mot regnet lika mycket som alla andra. Annars kommer de att söka sig någon annanstans.
En liknelse med idrottsrörelsen kanske säger vad det handlar om. I många idrottsföreningar samsas exempelvis fotboll med innebandy, skidor och bordtennis. Dessa samverkar under samma föreningsparaply och är garanterade en släng av sleven enligt ett sedan länge inarbetat rättvisesystem. Skulle föreningsmedlemmarna få bestämma skulle fotbollen i kraft av fler röster kunna tränga ut de andra. Vilket gjorde att de rätt snart kom sig för att bilda egen förening. Vilket alla skulle förlora på.
Partier som Socialdemokraterna är således en slags koalition mellan särintressen, som slagit sig samman för att erövra ett politiskt byte, som sedan ska fördelas mellan ”andelsägarna” på ett sätt som är förutsägbart, där ingen får allt, men alla något.
En partilednings uppgifter är att se till att denna fördelningsmodell är över tid hållbar, att de olika fraktionerna känner sig mer eller mindre bekväma med samverkan. Annars kollapsar koalitionen – eller partiledningen byts ut.
Låt oss utifrån detta gissa att vem som än blir partiledare för Socialdemokraterna så kommer det att vara någon som garanterar partikoalitionens stabilitet.
Omslagsfoto: Johan Nilsson/TT