”Om det fanns en fri marknad skulle det byggas i klassisk stil”

Albert Svensson, 55, bosatt på Brännö utanför Göteborg är aktuell med boken Så blir du arkitekt på mindre än en timma. Han är en av Sveriges ytterst få klassiska arkitekter. I en tid när den modernistiska ideologin är fullkomligt dominerande inom arkitekturen innebär det en oppositionell position.

– Det rådande är ju modernism, som bygger på en helt annan uppfattning om tradition och kunskapsarv än den som präglade den klassiska arkitekturen. Modernismen bygger inte på ackumulerad kunskap, den bygger på att vi måste uppfinna nytt hela tiden. Det är den gängse bilden, och den gör arkitekturen fattigare eftersom vi hela tiden måste förkasta det som varit tidigare.

– Den klassiska arkitekturen bygger på det regelverk som växt fram genom historien, den praxis som växt fram kring hur man bygger vackra hus. Det handlar alltså om kunskap upphöjd till estetik. Att sedan lära sig den kunskapen, att rita hus utifrån den kunskapen, det är att vara klassisk arkitekt.

Avfärdar du historien har du ingen vägledning

Det paradoxala med den modernistiska arkitekturen är att trots att den bygger på en idé om ständig förnyelse så har den sett i stort sett likadan ut i över hundra år, menar Albert Svensson.

– Saken är den att alltihop bygger på en vanföreställning. Du kan inte uppfinna nytt hela tiden, avfärdar du historien kan du inte finna någon vägledning i den. Funktionen ger inte heller någon vägledning, moralen ger ingen vägledning. Enligt modernisterna har inte arkitekturen i sig något värde, utan värdet måste komma utifrån.

Hur menar du då?

– På 1800-talet i England menade man att gotiken var den bästa arkitekturen eftersom den ansågs vara den kristna arkitekturen, på motsvarande sätt menar funktionalisterna att funkisen får sitt värde för att det är den demokratiska arkitekturen.

”Det paradoxala med den modernistiska arkitekturen är att trots att den bygger på en idé om ständig förnyelse så har den sett i stort sett likadan ut i över hundra år”.

– Själv menar jag att arkitekturen har ett egenvärde, eget eget konstnärligt arv, ett kulturellt kapital. Den bygger på en kunskap om hur man ritar hus, hur man skapar vackra miljöer.

Du nämnde gotiken, men den var ju precis som modernismen i opposition gentemot den föregående epoken?

– Ja, men den byggde på alla de klassiska reglerna.

Vad går dessa klassiska regler ut på?

–  Det är väldigt enkla saker. Det allra viktigaste är symmetri. Delsymmetrier eller hela symmetrier. Sedan har du den hierarkiska typologin. Det är en hierarki av byggnadstyper och byggnadsfunktioner.

Det var inte självklart att Albert Svensson skulle bli arkitekt. Först i 30-årsåldern bestämde han sig för den yrkesbanan.

– Det tog jättelång tid innan jag ens trodde att jag kunde bli arkitekt. Mina föräldrar var otroligt fattiga. I min familj fanns inte det kulturella självförtroendet. Jag trodde inte att jag kunde bli något så fint.

Formades av rivningsvågen

Under uppväxten i Stenungsund omgavs han av modernistisk stadsplanering. Staden är helt funktionsseparerad, enligt modernismens ideal, med separata områden för arbetarna, tjänstemännen och förmännen och deras familjer. Ett brukssamhälle i sextiotalstappning.

– Men sedan kom jag till Göteborg 1976. Då hade de rivit stora delar av staden. Men då skulle de riva den andra delen av centrala Göteborg: Kungstorget och Magasinsgatan. Då var det en stor ockupation av Kungstorget. Jag åkte ned dit, var med och ockuperade.

De bodde på torget i en månad och fick med sig folkopinionen i staden. Det planerade parkeringshuset stoppades, liksom den fortsatta exploateringen av den delen av staden. Politiskt befann sig Albert Svensson som så många andra vid denna tid långt ute på vänsterkanten. Han var engagerad i Syndikalisternas fackförbund SAC, men han läste också Karl Popper.

– Det var Popper som fick mig att inse att det måste finnas en stat.

Arkitektutbildning blev arkitektvetarutbildning

Som 32-åring började han läsa arkitekturutbildningen vid Chalmers. Då, i början av 1990-talet, liksom nu var arkitekturutbildningen genommodernistisk.

– Jag skulle vilja påstå att det inte ens är en arkitektutbildning, det är en arkitektvetarutbildning. Du lär dig de rätta teorierna, du lär dig lite modernistisk arkitekturhistoria, du lär dig diskutera kring arkitektur, och att fundera över arkitektens roll i samhället. Men du lär dig absolut inte att rita hus.

Albert Svensson menar att arkitekt i grund och botten är ett väldigt enkelt yrke, som handlar just om att rita hus, men att de höga antagningskraven till arkitektutbildningen gör att det blir en annan typ av människor som kommer in, än de som vill rita hus.

– Jag tror att vi som kommer in där är övercerebrala, överkvalificerade helt enkelt. Arkitektyrket är ett konstnärligt teckningsyrke, men vi har gjort det till något slags teoretisk diskussionsklubb.

”Arkitektyrket är ett konstnärligt teckningsyrke, men vi har gjort det till något slags teoretisk diskussionsklubb.”

Att han skulle bli klassisk arkitekt visste han inte när han började, däremot var han redan då missnöjd med modernismen, och rivningsraseriet som då svepte över Göteborg. Men hur alternativet såg ut visste han inte. Den som satte honom på spåret var den luxemburgske arkitekten Leon Krier.

– Det fanns en lärare på Chalmers som uppmärksammade mig på honom. Det var väl något slags postmodernistisk rest som gjorde att Krier, Quinlan Terry och de andra blev poppis under åttiotalet. Läraren tyckte att jag borde läsa Krier, så jag gjorde det, och då insåg jag det som jag egentligen hade vetat hela tiden: att alternativet var klassisk arkitektur.

Ingen av hans kurskamrater delade hans intresse för den klassiska arkitekturen. Socialt fungerade det. Han hade många vänner på utbildningen, men någon återkoppling på sina projekt fick han inte.

– På Arkitekthögskolan går det till så här: man sitter i en ritsal och får en uppgift tilldelad. Sedan utför man den uppgiften och hänger upp planscher som kritiker kommer och tittar på och ger sitt omdöme. En gång hade jag gjort ett fönster med spröjs. Då var det spröjsade fönstret det enda som de såg. Varför har du gjort ett fönster med spröjs? För att jag tyckte att det passade! Men det var totalt tabu.

Kritikerna på Chalmers var nedgörande. Det enda som de bedömde var hans val av stil. Den konstruktiva kritiken lyste med sin frånvaro. För att försvara sitt stilval var han tvungen att läsa in sig på modernistisk ideologi.

– Inga av de andra studenterna behövde någonsin försvara sitt stilval, trots att alla väljer en stil. Det är själva utgångspunkten när man ritar, vad man har för regler att förhålla sig till.

Att lära sig rita hus på riktigt

Efter tre och ett halvt år på utbildningen var det dags för praktik. Albert Svensson praktiserade på Marstrands arkitektbyrå, hos arkitekten Bosse Sandgren, som ritade villor och sommarhus i traditionell stil. Framför allt på Marstrand, men också runt om i Bohuslän.

– Det var hos Bosse som jag lärde mig att rita hus. Det är ju otroligt pinsamt att komma från arkitektutbildningen ut på en arkitektbyrå. Du kan fråga vilken arkitekt som helst! De kan ju ingenting, det är genant. Det är som att komma från musikhögskolan utan att ha lärt sig läsa noter.

”De kan ju ingenting, det är genant. Det är som att komma från musikhögskolan utan att ha lärt sig läsa noter.”

– De flesta får jobb i alla fall. Det är ju deras mentorer och likar som är arbetsgivare och anställer dem.

Albert Svensson trodde att det skulle vara svårare för honom som klassisk arkitekt att få jobb i Sverige. En lärare på Chalmers sade rentav åt honom att han måste ändra stil.

– Jag fick visserligen jobb, men jag skulle aldrig ha fått det på ett vanligt arkitektkontor.

Marknaden efterfrågar klassisk arkitektur

Det var Marstrands arkitekter, där han gjort sin praktik, som anställde honom. Där blev han kvar i fyra år, tills han 2003 startade eget. Nu ritar han sommarhus och villor, eftersom det är där efterfrågan på klassisk arkitektur finns.

Finns det någon marknad för klassisk arkitektur när de gäller flerfamiljshus och kontor?

– Jag är övertygad om att det skulle finnas en sådan marknad, men vi har ju ingen marknad i Sverige när det gäller byggande. Vi har ett oligopol där vi har markanvisningar. Om det fanns en fri marknad skulle det garanterat byggas klassiska flerfamiljshus, det tror jag.

”Om det fanns en fri marknad skulle det garanterat byggas klassiska flerfamiljshus.”

Det har gått nästan tjugo år sedan du slutade på arkitektutbildningen. Vad har förändrats sedan dess?

– Vad som hade börjat hända redan då var att Leon Krier hade blivit rådgivare åt prins Charles i England och de började bygga stadsdelen Poundbury, i Dorset. I USA fanns liknande projekt. Det har lett till att det i dag i USA och England finns ett alternativ till modernismen i form av klassisk arkitektur. I Tyskland har en liknande utveckling tagit fart de senaste åren. I Östeuropa också. Men här i Sverige står vi kvar i 1970-talet och stampar.

Vad beror det på?

– Dels beror det säkert på konsensuskulturen, dels beror det på de modernistiska arkitektutbildningarna. Det finns både ekonomiska, kulturella och ideologiska orsaker. Det är ganska komplext.

I andra länder, framför allt USA och Storbritannien, finns utbildningar i klassisk arkitektur, också på universitetsnivå.

– Det kan ha med den anglosaxiska mentaliteten att göra. Det är bra att vara excentrisk där. Det är ett plus. Man byggde klassiska slott så sent som på 50- och 60-talen i Storbritannien. Och i USA byggde man klassiskt väldigt länge också, långt efter att funkisen hade slagit igenom i Sverige.

Bortom höger och vänster

Kampen mellan den klassiska arkitekturen och modernismen skär tvärs igenom de politiska konfliktlinjerna. Under det kalla kriget byggdes samma typ av modernistiska skapelser på båda sidorna om Järnridån. Trots att vi i dag förknippar mycket av den funktionalistiska arkitekturen med det kommunistiska Östtyskland så byggdes det i samma stil i det marknadsekonomiska väst. Också Sovjetunionen skiftade sympatierna från klassicism under Stalin till modernism under hans efterträdare.

– Det har ingenting med ekonomisk politisk ideologi att göra. Modernismen är en ideologi som skär igenom och går över de gränserna. Det är en oerhört stark idé som driver modernismen: idén om att vi är historiens medhjälpare, en del av historiens framåtskridande. Att det är vi som driver historien framåt. Det är ett försök att hitta ett slags mening i historiens meningslöshet. Det är förstås väldigt lockande.

”Det är en oerhört stark idé som driver modernismen: idén om att vi är historiens medhjälpare, en del av historiens framåtskridande.”

Att en rådande arkitekturstil tar bryter med och tar spjärn mot sina föregångare är förstås ingenting nytt. Den som är intresserad av arkitekturhistoria kan se skiftningarna och trendbrotten mellan de olika epokerna som föregick modernismen. Skillnaden mellan dåtidens svängningar och modernismens är dock att modernisterna vill bryta med hela historien (fram till modernismens genombrott), medan de historiska stilarna ofta letade sin inspiration längre bak i historien.

– Jag tror att det handlar om att modernisterna missförstått begreppet tradition. För dem är tradition någonting som fanns förr, någonting musealt. Men tradition är ju framåtskridande. Det är att överta existerande kunskap och bygga vidare på den. Modernismen är tvärtom, den övertar ingen kunskap, utan förnekar hela historien.

Sekterism i arkitekturetablissemanget

I dagens Sverige är det framför allt småhus som fortfarande byggs i klassisk stil, eftersom det är där som den som skall bo i huset har någon möjlighet att påverka hur det skall se ut. Där finns det med andra ord en fungerande marknad. Utfallet överensstämmer också med de undersökningar som gjorts på flera håll i världen ochs om visar att människor i allmänhet föredrar traditionell arkitektur. På de områden där det inte är de som skall använda husen som beslutar om utformningen är emellertid modernismen fortfarande helt dominerande.

– Byggindustrin är inkörd på sina produktionsmetoder. Men framför allt handlar det om att i den svenska arkitektkåren är arkitekt liktydigt med att vara modernist. Är du inte modernist så är du inte arkitekt. Då är du någonting annat. Det finns en enorm lojalitet inom arkitektkåren. Man skyddar varandra. Det finns inga utomstående recensenter inom arkitekturen. Det är arkitekter som skriver om varandra. Alla känner varandra, delar ut priser till varandra och klappar varandra i ryggen.

”Men framför allt handlar det om att i den svenska arkitektkåren är arkitekt liktydigt med att vara modernist. Är du inte modernist så är du inte arkitekt.”

– Men framför allt är det ideologin som är så stark. Det är ett så stängt tankesystem, ett sekteristiskt tankesystem, där allt inom systemet bevisas inom systemet.

Så vad kan man göra för att bryta den här sekterismen?

– Jag tror att man måste göra precis som modernisterna gjorde. De gjorde ju inte uppror inom systemet, inom den traditionella arkitekturen. De bildade en ny skola, och nya tidningar. Så det måste till en alternativ arkitekturskola. Det andra är att det måste komma till positiva förebilder. Det måste byggas något större klassiskt projekt någonstans i Sverige.

Just nu pågår en infekterad konflikt om just ett sådant projekt i Växjö, där en privat byggherre vill uppföra ett större palats i sekelskiftesstil, något som har väckt starkt motstånd inom arkitektkåren.

– Om det blir byggt, då har vi slagit in en bräsch. Jag hoppas på det, men jag vet inte. Reaktionen från arkitektkåren var minst sagt kritisk. Det skrevs öppna brev om hur hemskt det var. Ledare i tidskriften Arkitekten skrev att det här var farligt, och misstänkt. Eftersom det är samtida med Sverigedemokraternas frammarsch måste det vara lite misstänkt politiskt, menade man. Det är den attityden som präglar arkitektkåren överhuvudtaget.

Det är också den attityden som Albert Svensson driver med i boken Så blir du arkitekt på mindre än en timma. Det är en satirisk ordbok över arkitekturens språk.

– Du lär dig två saker på arkitekthögskolan: det ena är att älska modernism, det andra är att uttrycka dig på ett sätt som döljer vad du egentligen säger. Den här boken handlar om sättet på vilket arkitekter pratar.

Om arkitekturens språk?

–  Den handlar om vilken rappakalja det är.