Sensommaren 1974 hölls ett par utskottsförhör i den amerikanska senaten som har uppmärksammats på nytt de senaste åren. Orsaken är att de handlade om hur några av de viktigaste grundstenarna för den kommande globaliseringsvågen skapades. Det var finansminister William Simon som kommit tillbaka efter en resa till Europa och Mellanöstern, och den stora betydelsen av de uppgörelser han gjort med saudiaraberna om hur de skulle hantera sina enorma överskott från oljan stod redan klar för flera senatorer.

Året innan hade makten över oljan förskjutits på ett sådant sätt att senator Howard Metzenbaum menade att ”en sådan koncentration av rikedom har aldrig tidigare existerat i världshistorien”. Det Metzenbaum konstaterade var den andra sidan av globaliseringen. När Nordamerika och Västeuropa under 1950-talet bröt sig ut ur sin långa tid av världskrig och stagnation skapade det utrymme för jättelika yttre marknader. Det handlade framförallt om de arbetskraftsreserver som frigjordes i Östasien och de råvaror som skakade loss i Mellanöstern och Australien. 

Sannolikt kan vi bara förstå 2020-talets omställning genom att se det som hände under de kritiska 70- och 80-talen i ett annat ljus än det vi brukar. Under de decennierna ställdes den tilltagande internationaliseringen mot nationella regleringar som hade rötter i mellankrigstiden. Det var den brytningen som skapade 70-talskrisen, paradoxalt nog för att det gjorde slut på de ständiga bristtillstånd som berodde på regleringarna: varvs-, textil- och stålkriserna berodde minst av allt på att det rådde brist på någon av de produkterna. Tvärtom svämmade världen över av billiga skjortor, båtar och bilar. Kapital fanns i samma överflöd i de nyrika oljeländerna. 70-talskrisen var i hög grad en fråga om hur det nya överflödet kunde integreras i det internationella institutionella systemet.

  Det behovet hade blivit akut sensommaren 1971 när president Nixon gjorde slut på Bretton Woods-överenskommelsen. Hörnstenen i systemet hade varit den amerikanska industriella överlägsenheten, som under ett par decennier gjorde USA till nyckelaktören för att skapa den stabilitet och likviditet som behövdes för att återskapa den internationella handeln. Men redan under 60-talet eroderade den amerikanska styrkan, samtidigt som nya aktörer visade sig. För att återskapa någon form av stabilitet och förtroende i det internationella valutasystemet var det nödvändigt att erkänna de förändrade styrkeförhållanden och integrera de nya aktörerna i en kraftigt förändrat valuta- och kapitalmarknadsstruktur.

Det fanns en typ av råvaruproducenter som stod i särklass i det sammanhanget. Fram till andra världskriget var de industrialiserade delarna av världen nästan självförsörjande på energi, men under 50- och 60-talen förändrades det totalt. Framförallt var det oljehandeln som fullständigt exploderade. Importen till Västeuropa mer än tiodubblades mellan 1950 och 1970, men även USA blev allt mer importberoende. Det hade visat sig att stora delar av Mellanöstern och Nordafrika svämmade över av olja, som behövdes överallt för den nya värld som skapades av bilism, plast och den rekordsnabba industrialiseringen. På ett par decennier försköt de nya upptäckterna hela den globala maktbalansen, men samtidigt balanserade situationen i den oljeproducerande delen av världen på gränsen till det kaotiska.

När oljan hittades på 50-talet var länder som Saudiarabien och Libyen oklart definierade beduinkungadömen, med några enstaka miljoner invånare. När det visade sig att deras öknar flöt på hav av olja blev den politiska situationen ännu mer instabil. Att få kontroll över de oljerika områdena var framförallt målet för Gamal Abdel Nasser, som var den första arabnationalistiska ledaren som gjorde slut på en monarki. Det folkrika Egypten blev sedan under flera decennier det utåt sett dominerande landet i arabvärlden. Under tiden fortsatte monarkierna i området att falla, samtidigt som Nasser stödde alla tänkbara destabiliserande rörelser.

Motsättningarna minskade inte förrän Egypten förlorat sexdagarskriget mot Israel, men under de sista åren av 60-talet lämnade i stället britterna alla sina gamla positioner på den arabiska halvön. Det gjorde omedelbart Sydjemen till en sovjetisk satellit samtidigt som oron ökade kraftigt kring Persiska viken. Stormaktsmässigt höll det på att skapas ett vakuumliknande tillstånd runt den arabiska halvön. Oron blev ännu större när monarkin i Libyen störtades av den unge och ambitiöse översten Muammar Gadaffi. Han skruvade omedelbart upp kraven på de internationella oljebolagen. 

Gadaffis krav blev den tändande gnistan i det kritiska läge som rådde i början av 70-talet. Råvaruproducenterna såg överallt att deras intäkter blev alltmer osäkra i spåren av Bretton Woods kollaps. Samtidigt hade ledarna över hela Mellanöstern ambitionen att skruva upp takten på både vapenköp och industrialisering. Det kunde man göra både genom att höja skatterna för de internationella oljebolagen och genom att öka sina ägarandelar i dem. Den dramatiska utvecklingen mellan 1972 och 1974 blev avgörande för den nya värld som sedan skapades mellan västvärlden och oljestaterna. 

Prishöjningar och omförhandlingar av avtalen med de internationella bolagen pågick oavbrutet efter det att Gadaffi tagit över. Samtidigt var spänningen lika stark som vanligt mellan Israel och Egypten och i oktober 1973 bröt Yom Kippur-kriget ut. Det var det fjärde storkriget mellan de båda länderna på tjugofem år, men den här följdes det också av neddragningar av oljeleveranserna till väst. Den ledde till panikköp för att bygga upp lager, vilket fick priserna att skena under vintern 1973/74. I USA, som samtidigt hade priskontroller på bensinen, ledde det till de berömda bilderna på bilar som köade i timmar för att fylla tankarna.

Saudiarabien var det land som gynnades överlägset mest av prishöjningarna, och intäkterna från oljan ökade från 4 till 22 miljarder dollar på ett enda år. Men militärt sett var saudierna fortfarande dvärgar, som knappt kunde samla ihop hundra stridsvagnar mot Iran och Iraks dryga 1 000.  De enorma mängder pengar som flödade in i Mellanöstern hotade därför att ytterligare destabilisera området, samtidigt som väst verkade hotas av en kombination av inflation och kapitalbrist. Ett nytt samförstånd var nödvändigt, och det kunde bara skapas mellan amerikanerna och saudierna, som var de två centrala aktörerna i den nya situationen.

Henry Kissinger och andra har beskrivit hur en intensiv skytteldiplomati utvecklades på absolut högsta nivå mellan de båda länderna under våren och sommaren 1974. I april slöts ett avtal mellan USA och Saudiarabien om ett oerhört omfattande och fast samarbete. Det innebar att kunskap om modernisering av allt från offentliga förvaltningar till industrialisering systematiskt överfördes till Saudiarabien, självklart under ledning av amerikaner. Det följdes sedan snabbt av motsvarande avtal om militär utrustning och teknologi. I juli genomförde slutligen finansministern William Simon sin resa till Mellanöstern där planen drogs upp för hur saudierna skulle kunna köpa stora mängder amerikanska statsobligationer utanför det öppna offentliga systemet. I tidningarna skrev man om hur Simon hade med sig ”shoppinglistor” som saudierna kunde välja från.

Satt i perspektiv var överenskommelserna lika viktiga som samförståndet mellan USA och Västeuropa i slutet av 40-talet. Det saudiska samförståndet innebar att det dollarbaserade internationella valutasystemet levde vidare, när Bretton Woods byttes mot en petrodollarförankring. Dessutom betydde det att de recyclade oljedollarna skulle fylla den internationella kapitalmarknaden med så mycket pengar att de nationella regleringarna inom några år var meningslösa. Den internationella valuta- och kapitalmarknaden hade fått en ny förankring som dessutom ständigt kunde hitta annorlunda centrum i hundratals nya och gamla suveräna stater som Luxemburg, Panama, Dubai och mängder av andra platser. Konkurrensmedlet var exakt det mått av transparens som klienten önskade.

Misstaget många sedan gjorde var att tro att det lett till att den västliga marknadsekonomin hade ”vunnit”. Det gjorde den egentligen aldrig. Snarare handlade det om att den allt kraftfullare digitala tekniken gjorde det möjligt för flera parallella system att existera bredvid varandra. Den statskapitalistiska varianten har där alltid haft den fördel som Metzenbaum uttryckte: den gör en enorm koncentration av makt och pengar möjlig. Men det blev också grunden för den nya internationella kapitalmarknad som sedan växte fram, tillsammans med en snabbväxande vapenmarknad och en mycket omfattande korruption. 

1970- och 80-talen var centrala för att skapa de sammanhang som förvandlade internationaliseringen till en verklig globalisering. Men ju närmare de olika systemen sedan kom varandra, desto större blev också smittan mellan dem. Inte minst har den digitala tekniken under det senaste årtiondet gjort att informationen om de dolda delarna av den nya ekonomin läckt ut i allt större grad. Missnöjet med dessa läckor och frysningarna av kapital man betraktat som säkert gör nu att den totalitära delen av världen aktivt söker efter alternativ till det dollarbaserade västliga systemet. Men under 2010-talet blev det också uppenbart att en avgörande fråga kommer att bli om de västliga demokratierna klarar att hantera de impulser som kommer från de totalitära och ofattbart rika diktaturerna. Paradoxalt nog lever vi därför idag i en ofattbart rik värld som nästan ingen är nöjd med.

Foton. Jan Jörnmark