Okunnigt om minimilöner

Vad EU ska och inte ska bestämma över är en grundläggande fråga som med rätta upptar en stor del av utrymmet i den svenska EU-debatten. Vissa frågor kan medlemsländerna sköta bättre på nationell nivå än på EU-nivå och de bör således fortsatt vara föremål för nationellt bestämmande. Tillsammans kan Europas länder lösa många problem, men det är inte samma sak som att säga att vi tillsammans kan lösa alla problem. 

När Carl-Vincent Reimers ger sig på att försöka tolka EU-kommissionens och Frankrikes intentioner med minimilöner, gör han det så välvilligt att han gör den svenska EU-debatten en otjänst. Absolut, ofta får ett odefinierat och abstrakt “EU” klä skott för problem och dåliga initiativ på ett sätt som ofta är oförtjänt. Det är emellertid varken seriöst eller bra för diskussionen att när ett initiativ faktiskt är dåligt för Sverige ge sig ut på ett uppdrag som går ut på att så okritiskt som möjligt tolka argumenten bakom minimilöner. 

Absolut, i det politiska arbetet måste vi alltid lyssna på vad människor som tycker annorlunda har att säga. Efter att ha arbetat med frågan om minimilöner i flera år kan vi konstatera att vi känner igen argumenten från Frankrikes arbetsmarknadsminister Élisabeth Borne. Det har låtit så sedan dag ett. Det står dock bortom allt rimligt tvivel att man misstar sig om man tror att det här inte kommer att påverka Sverige. 

Det rimliga hade varit om Reimers i sin artikel låtit arbetsmarknadsministrar från andra länder, låt säga Sverige och många av de skeptiska länderna i Central- och Östeuropa, komma till tals. Eftersom texten snarare är partsinlaga lyser rättvisa tolkningar av minimilöners motståndare med sin frånvaro. 

Än mer graverande blir det då motståndarsidan bara får representeras av LO. Det är, eller borde åtminstone vara, allmän kännedom att oron inför europeiska minimilöner delas av många, inte minst Svenskt Näringsliv. Varför Reimers väljer att inte nämna detta är minst sagt förvirrande. 

Låt oss därför upplysa om var diskussionen befinner sig just nu. Det är, precis som Reimers skriver, så att EU-kommissionen föreslagit en täckningsgrad på 70 procent för att ett medlemsland ska slippa införa minimilöner. Men Europaparlamentets huvudansvariga förhandlare föreslår 90 procent. Där faller ett av Reimers huvudargument för varför förslaget inte skulle utgöra någon risk för svensk arbetsmarknad. 

Även om vi bortser från den exakta siffran för täckningsgrad är förslaget om minimilöner fortfarande allvarligt. Det är fortsatt så att EU inte har kompetens att lagstifta om löneförhållanden, någonting som kommissionen fick kommentarer på från ministerrådets rättstjänst. Det faktum att vi nu har ett direktiv på bordet innebär att Sverige inte är undantaget från lagstiftningen – det innebär att tvister som rör svensk arbetsmarknad riskerar att bli föremål för beslut i EU-domstolen. 

Avslutningsvis är det med en anmärkningsvärd filosofisk flexibilitet som Reimers lyckas landa i slutsatsen att den franska modellen för lönesättning är mer ”liberal” än den svenska. Svensk arbetsmarknad är inte perfekt, det finns många områden där den kan förbättras och där vi kan lära av andra. Men att i ett försök att försvara ett skadligt initiativ hitta på en tolkning av liberalismen i vilken politiskt beslutade lönenivåer skulle vara liberalt är inte seriöst. 

Det är bra att Reimers försöker få till en riktig debatt om europeisk politik i Sverige, men då måste vi framöver höja nivån. Europa är större än Frankrike. 

Jessica Polfjärd, Europaparlamentariker (M) 

Mats Green, Arbetsmarknadspolitisk talesperson (M)

Svar direkt från Carl-Vincent Reimers:

Det som är intressant med Polfjärds och Greens replik är att de inte vid något tillfälle förklarar varför de tycker att den svenska arbetsmarknadsmodellen är värd att bevara. Detta antas bara vara av naturen givet. 

Skälet till detta är såklart att Moderaterna i hög grad accepterar en socialdemokratisk modell byggd på facklig korporativism. Men att säga det rakt ut och därmed visa att reformviljan i liberal riktning är ytterst begränsad inom M, vore lite för pinsamt. 

Polfjärd och Green påminner om att Europaparlamentets reviderade förslag föreslår 90 procents täckningsgrad i stället för 70 procent. Att rådet, och Sverige, i slutändan skulle tillåta en sådan hård linje är osannolikt. Men även om 90 procents täckningsgrad skulle vinna så når Sverige i dag upp till den nivån. 

Att Polfjärd och Green sedan med diverse retoriska grepp försöker göra mig till talesperson för den franska statens linje och kallar min artikel för ”partsinlaga” är lågt. Jag är varken statstjänsteman eller reporter i public service, utan ledarskribent och krönikör. Det kanske kommer som en överraskning för Polfjärd och Green men en sådan brukar ge uttryck för en åsikt. 

Jag har heller aldrig påstått att den franska arbetsmarknadsmodellen skulle vara ”mer liberal” än den svenska. Detta är en åsikt som Polfjärd och Green tillskriver mig för att förstärka deras nidbild att jag skulle gå en annan stats ärenden. Den franska modellen bygger nämligen på en omfattande lagstiftning på arbetsmarknaden som knappast kan beskrivas som liberal. 

Vad jag däremot hävdar är att en arbetsmarknadsmodell som enbart skulle bygga på lagstadgade minimikrav och frånvaro av tvångsbunden, facklig korporativism vore mer liberal än både dagens svenska och franska system.

Carl-Vincent Reimers, ledarskribent på Blekinge Läns Tidning.