Den socialdemokratiska partistyrelsen beslutade i förra veckan om en ”mellanvalsstrategi”. I en intervju i Dagens Nyheter meddelade Magdalena Andersson att partiet först och främst ska göra ”en helt ny samhällsanalys”. 

På en presskonferens i måndags presenterade Andersson och partisekreteraren Tobias Baudin en mer detaljerad inriktning på arbetet, men även teman och ledning för de elva arbetsgrupper som ska utveckla ny politik. 

Man gav också en hint om den helt nya samhällsanalysen, vilken i stora delar var förvillande lik den gamla. Ökade klyftor. ”Marknadisering”. En politisk motståndare som ställer människor och grupper mot varandra. De så kallade ingångsvärdena till det ”helt nya” verkade onekligen bekanta för den som följt de senaste decenniernas politiska debatt.

Magdalena Andersson leder partiet in i dess fjärde oppositionsperiod sedan 1976. Och är den sjätte socialdemokratiske oppositionsledaren (om man bortser från den avgående Göran Persson formella roll 2006-2007) under samma tid. 

Ingen period är den andra lik, men genomgående är att partiet inte direkt stormtrivs i opposition. Makten har alltmer kommit att definiera Socialdemokraterna och utan makt blir det lätt vilset och förvirrat. Det lät också en aning ansträngt när partiledningen på presskonferensen bedyrade att en fördel med att vara i opposition är att utrymmet för att utveckla ny politik är större än i regeringsställning.

Frågan är om elva grupper och en ”uppdaterad” samhällsanalys – även om den verkligen vore ”helt ny” – kommer att spela så stor roll för Socialdemokraternas framtid. Tidigare oppositionsperioder ger delvis olika svar.

***

Perioden 1976-1982 är intressant för att den faktiskt innebar en verklig politikomläggning, även om resan var krokig. Direkt efter valet 1976 deklarerade Olof Palme att den borgerliga trepartiregeringen kom till ”ett dukat bord”, vilket var en lika fräck som fantasifull beskrivning av det ekonomiska läget i landet. Men han skulle skickligt hålla fast vid den och tog i ett berömt tal 1979 metaforen till magnifika höjder:

De [de borgerliga partierna] har rensat det dukade bordet, de har tömt skafferi och visthusbodar, de har lagt åkern i träda och ätit sig igenom de internationella bankpalatsens matsalar på svenska folkets kontokort.

Fälldins första regering kom snabbt att plågas av en nästan olöslig intern splittring i kärnkraftsfrågan och sprack efter två år. Palme släppte – trots betydande internt motstånd, också från ledande krafter i partiet – då fram den mycket lilla folkpartistiska enpartiregeringen under Ola Ullsten. Det splittrade borgerligheten ytterligare och skapade djupa ärr i relationen mellan framför allt Folkpartiet och Moderaterna.

1979 hade Palme helt enkelt ett utomordentligt utgångsläge. Parlamentariskt och politiskt, även om han själv kraftigt bidragit till att ta kärnkraften från agendan efter Harrisburgolyckan och beslutet om folkomröstning i mars 1980. 

Men det räckte inte och det blev ändå en ny borgerlig trepartiregering. Vad som var tänkt som en treårig parentes, blev något betydligt längre.

Kjell-Olof Feldts politiska memoarbok Alla dessa dagar… (1991) tar sin början efter valnederlaget 1979. Han är inte särskilt överraskad över att det inte gick vägen i valet. Tiden från Fälldins makttillträde 1976 hade utnyttjats dåligt. Man hade inte tagit in att makten faktiskt förlorats. Borgarna var på tillfälligt besök, S skulle snart vara tillbaka i kanslihuset. Någon politisk förnyelse var inte nödvändig.

Feldt konstaterar att partiet endast hade en egen nyhet i valrörelsen 1979: ”en ny skatt, den sk promsen (en uppfinning som få begrep sig på men desto fler missförstod)”. Därutöver hade man att hantera ”ett förslag från 1978 om löntagarfonder. Om möjligt var det ännu krångligare än promsen. I varje fall gav det våra motståndare gott om utrymme för en känslomässigt laddad agitation med betydande skrämseleffekt.”

Feldt beskriver därefter hur man under den andra mandatperioden i opposition utvecklar ett nytt sammanhållet och trovärdigt ekonomisk-politiskt program, och i det omvandlar löntagarfondsförslaget till något ”politiskt och ekonomiskt hanterbart”. 

Statsvetarna Henrik Malm Lindberg och Stig-Björn Ljunggren har i boken Från jämlikhet till effektivitet – om lärande socialdemokrati under 1980-talet (2014) på ett mer systematiskt sätt beskrivit politikutvecklingsarbetet under perioden – med fokus på fem områden: ekonomisk politik, skattereform, offentlig sektor, jordbruk och statligt företagande. Alla områden inom vilka en politikomläggning som fick stort genomslag under 1980-talet gjordes.

1982 hade man en politik och en ekonomisk-politisk idé, operationaliserad i krisprogrammet ”Framtid för Sverige” som presenterades 1981. Och man hade framför allt tonat ner – i många fall utrangerat – positioner som stötte bort väljare och som var ekonomiskt mer eller mindre fullständigt ohållbara.

Den aktiva industripolitik som tio år tidigare var juvelen i den folkhemska kronan och som till enorma kostnader närmast hade konkursförvaltats vidare av de borgerliga regeringarna, begravdes i tysthet.

Synen på de högsta marginalskatterna hade reviderats. Förslaget om löntagarfonder vattnats ur från ett storskaligt socialistiskt maktövertagande av näringslivet, till något som skulle föra en tämligen undanskymd tillvaro när de väl genomfördes.

Det vore överdrivet att hävda att partiet skaffade sig ”en helt ny samhällsanalys”, men 1982 hade man gjort sig av med en hel del gammalt idémässigt bråte och Kjell-Olof Feldt hade hyggligt fria händer att genomföra en ny ekonomisk politik. Genom en monsterdevalvering direkt efter valet skulle exportindustrin vara dragloket och den ekonomiska politikens huvuduppgift vara att hålla tillbaka finanspolitiken och löneökningarna nationellt. 

Det skulle bygga upp till nittiotalskrisen och den krasch som regeringen Bildt fick att hantera, men under många år var det en framgångsrik politik. Inte minst bland väljarna. Och det var en verklig politikomläggning.

En intressant detalj i framställningen från Malm Lindberg och Ljunggren är att de ger en delvis annan bild av Olof Palmes roll i processen än vad som kanske är gängse. När politiken läggs om så spelar Palme – som ju inte sällan beskrivits som ointresserad av ekonomisk politik – en drivande roll i att ta in nya perspektiv och möjligheter till positionsrevidering. Det är en generell lärdom att partiers omdanings- och förnyelseprocesser utan den högsta ledningens handgripliga engagemang sällan blir mer än promemorieskrivande för arkivet.

Oppositionsperioden 1991-1994 inleddes på ett liknande sätt som 1976. Finansminister Allan Larsson – som efterträtt Feldt efter dennes dramatiska sorti våren 1990 – hade fram till valet 1991 återkommit till att Sverige befann sig vid ”vändpunkten”. En retorik han vidhöll långt in i den borgerliga mandatperioden. Glappet mot verkligheten ökade hela tiden, men Larsson var i huvudsak oberörd. Till slut var det noga räknat bara Allan Larsson som såg ”vändpunkten”. 

Den nya Bildtregeringen förstod förvisso inte heller hur djup den ekonomiska krisen var och skulle bli, men Larsson och hans retorik var förbrukad när det var uppenbart att Sverige var på väg in i den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet. 

Under krisens djupaste år – 1993 – efterträddes Allan Larsson som ekonomisk-politisk talesperson av Göran Persson. I sina böcker ägnar sig Persson förvisso åt att ärerädda Larsson, som ”efter en framgångsrik period som generaldirektör på AMS” gjorde ”ett strålande arbete” som finansminister. Som olyckligt avbröts i förtid genom regeringsskiftet. Perssons främsta budskap är dock att han själv i praktiken blev Sveriges finansminister redan ett år före regeringsskiftet 1994. 

Den socialdemokratiska politiken läggs om i opposition, men på ett helt annat sätt än 1979-1982. Det är pressen från de internationella finansmarknaderna, inte en systematisk analytisk process eller partiledarens entusiastiska introduktion av nya idéer, som är drivkraften. 

Den ekonomisk-politiska omläggningen sker också stegvis och under vånda. Efter valsegern 1994 väljer Ingvar Carlsson att förankra sin regering vänsterut, vilket inte väcker förtroende på marknaderna. Våren 1995 inleds – åtminstone i hög grad på grund av omvärldens misstro mot Vänsterpartiets roll i regeringen – ett samarbete med Centerpartiet om den ekonomiska politiken.

Det finns likheter mellan 1991 och 2022. Men också skillnader. Den här gången försöker Magdalena Andersson och andra ledande socialdemokrater trovärdiggöra att det egna inflytandet över samhällsutvecklingen varit högst begränsat under det senaste decenniet. Man har ingen anledning att ta ansvar, eftersom man regerat utan ett fungerande parlamentariskt underlag. Regerandet har inneburit att det inte har blivit värre än vad det är.

Vi hör inte Mikael Damberg tala om den vändpunkt som vi har att vänta oss som resultat av Socialdemokraternas framsynta ekonomiska politik.

Den stora likheten är hur ekonomin växer på den politiska agendan. Som nämnts underskattade även den nytillträdda Bildtregeringen magnituden av problemen när den tillträdde 1991 och i dag är det tydligt att ekonomin är en större fråga än vad regeringen nog hade räknat med. 

Socialdemokraterna kommer att behöva förhålla sig till det. Även om helt andra statsfinansiella förutsättningar gör att kopplingen mellan den inrikespolitiska situationen och räntor är svagare än för trettio år sedan.

Det sena åttio- och det tidiga nittiotalet är intressant också mot bakgrund av att Magdalena Andersson på presskonferensen i måndags återkom flera gånger till det 90-talsprogram som presenterades på 1990 års partikongress. Det var resultatet av en kombination av genuina ambitioner för politikutveckling och försök att gjuta olja på de vågor som härjade internt i partiet. Genom att stänga in de olika falangerna i rosornas krig – främst Kjell-Olof Feldt och LO-ordföranden Stig Malm – i ett gemensamt programprojekt skulle enighet tvingas fram. Arbetet leddes av Anna-Greta Leijon, som efter Ebbe Carlsson-skandalen inte kunde komma tillbaka som minister efter valet 1988.

I hennes memoarer Alla rosor ska inte tuktas! (1991) beskrivs resonemang som både var omprövande för S och tydliga tecken i tiden:

Innebär samhällets välvilliga omtanke att livet blir opersonligt och ansvarslöst och vi själva hjälplösa? Vad gör vi i så fall, vi som ändå tror att välfärdspolitiken och den offentliga sektorn är nödvändig?

I slutet av 1980-talet var det djärva tankar in Socialdemokraterna.

Klas Eklund, som var en av gruppens sekreterare, ger i en längre bloggtext från 1999 – då han sedan länge var bankekonom i det privata näringslivet – en självkritisk och öppen bild av programarbetet:

90-talsprogrammet ger så här i efterhand ett märkligt intryck. Det visar en rörelse som något yrvaket letar efter ett nytt uppdrag, efter att plötsligt ha insett att det gamla – bygget av välfärdsstaten – inte längre representerar framtiden. Denna sökande – för att inte säga famlande – inställning går igenom hela programmet. Det svagaste avsnittet är det om ekonomisk politik; vi förutsåg inte alls den djupa kris som väntade eller de utmaningar som förestod. 

Däremot är avsnitten om offentlig sektor och miljö relativt framåtblickande (för sin tid). Det bästa i rapporten är det inledande kapitlet, som ställer stora och relevanta frågor om politikens roll och avgränsning gentemot den privata sfären. (…)  helt i motsättning till socialdemokratins vanliga självsäkerhet. Carl Bildt har kallat detta kapitel för ”Klas Eklunds 40-årskris” och det ser jag faktiskt som stort beröm…

Man kan diskutera hur förnyelsearbetet går till och vilken roll programmet egentligen har, men under ett antal år förändras Socialdemokraternas syn på just politikens avgränsningar gentemot den privata sfären. Det sker inte minst som en reaktion på en växande folklig känsla av maktlöshet inför de stora monolitiska välfärdssystemet (avspeglat i citaten ovan från Leijon). En maktlöshet som inte minst kom till pregnant uttryck i 1990 års Maktutredning, som visade på ett enorm uppdämd medborgerlig efterfrågan på valfrihet.

Partiet förnyar sin ekonomiska politik och sin syn på mångfald i offentlig sektor. Men det är mer en kontinuerlig anpassning i tysthet, än en genomgripande öppen omgörning. Det är också värt att notera att de som önskade gå längre för att öka självbestämmande och egenmakt gick på betydande bakslag under åren i opposition. Politik och retorik drog inte sällan åt olika håll.

På partikongressen 1993 fick Göran Greider – då kongressombud – stående ovationer för följande bastanta bredsida (citat ur Aip 2/4 2013):

Ta en sådan som Karl-Petter Thorwaldsson, denna vandrande katastrof, som tror sig vara ung rebell fast han låter som en gammal borgerlig moraltant från sekelskiftet.

Förnyelsen skedde inte öppet. Den var inte populär. Den förändrade inte partiet på djupet. Och den gynnade inte dem som hade tagit 90-talsprogrammet på allt för stort allvar. Men den inträffade. På samma sätt som S hade förändrats 1982 jämfört med 1976, var man förändrade i mitten av 1990-talet.

Den tredje oppositionsperioden – 2006-2014 – kännetecknades inledningsvis av Mona Sahlins vilja att modernisera partiet. Mycket handlade naturligen om att man var sönderregerade efter 12 år vid regeringsmakten, varav tio under Göran Perssons dominerande ledarskap. Det mötte starkt motstånd och visade att en engagerad partiledare är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för förnyelse.

I självbiografiska Makt-Lös (2020) beskriver Sahlin hur hon 2010 inte lyckades stå emot kraven på att inkludera Vänsterpartiet i samarbetet inför valet. Och hur denna vänstersväng skadade hennes möjligheter att vinna 2010. Hon beskriver hur partiets stöd minskade från 47 procent i opinionsundersökningarna i april 2009 till drygt trettio procent i valet ett drygt år senare.

Sahlins projekt var att forma ett samarbete med Miljöpartiet och bygga en ny modernare socialdemokrati. I hög grad var det projektet färgat av hennes egen positionering längs den så kallade GAL-TAN-skalan, men också av insikten om att Socialdemokraterna måste vara ett parti som är attraktivt för människor som arbetar. Det var i sak kanske inte det mest ambitiösa, men det mest öppna och ärliga förnyelseprojekt som en socialdemokratisk partiledare försökt sig på, åtminstone i modern tid och åtminstone i opposition. 

Vänsterkrafterna i partiet kunde inte tillåta det och när hon lämnade efter förlustvalet 2010 var projektet i princip stendött. När Mona Sahlin som avgående partiordförande stod på ett partiråd i förstakammarsalen i Riksdagen i december 2010 och förklarade att partiet måste förändras och att det var politiken det var fel på, så bemöttes hon av kompakt iskyla.

Sahlin analys beskrev grundläggande strukturella problem för S. 

Vi ska ha en politik för hela folket – och för hela livet. Inte bara i stunder av oro, utan också när man har jobb och känner framtidstro. När livet funkar och man känner sig stark. Bara 22 procent av dem som har ett jobb röstade på det socialdemokratiska arbetarepartiet. 32 procent valde Moderaterna.

Om Moderaterna kallade sig för ”Det nya arbetarpartiet” höll Socialdemokraterna på att bli bidragspartiet.

Vår jobbpolitik måste från och med nu vara helt utan reservationer:

Målet är att alla som kan jobba ska jobba.

Det ska alltid löna sig att arbeta.

A-kassan ska vara en omställningsförsäkring från ett jobb till ett annat – inget annat.

Fler jobb går före större ersättningar.

En isande tystnad.

Vi ska ha en politik som stödjer företagen att vara framgångsrika, göra vinst och anställa fler. Konkurrenskraftiga villkor för företagen är en helt central del av en framtidsinriktad näringspolitik. 

Hon talade för döva öron. Att anpassa sig för en bredare arbetande medelklass var inte aktuellt. Någon förnyelse utifrån Sahlins analys kom inte på fråga. I stället riktades blickarna åt vänster.

Sahlin konstaterar själv att hon inte hade nämnt Håkan Juholts namn om någon frågade henne efter hundra potentiella efterträdare. Ändå blev det Juholt. En man vars inställning till Mona Sahlins analys sammanfattades med att ”Jag är så satans trött på dessa närmast religiösa utropen på förnyelse. De som med sådan kraft kräver förnyelse har sällan förmåga att beskriva vad denna förnyelse innebär.”

Valet av Håkan Juholt har beskrivits som resultatet av en djupt dysfunktionell process och av en rad på varandra staplade omständigheter. En annan tolkning är att han var vad partiet ville ha. Inte exakt, men hyggligt nära.

Vänstersvängen sattes på turbo. I alla fall i de förväntningar som partiet hade. I ett ambitiöst språk utvecklat tillsammans med Daniel Suhonen – hämtad från en position långt ute på partiets vänsterflygel – beskrevs ett sorts evigt 1983 då det rådde nationell harmoni och socialdemokrati (eller ”social demokrati” som Juholt betonade det för att understryka sin poäng). Domus skulle heta Domus. 

När Juholt installationstalade var hans budskap att väljarna inte tyckte att man varit tillräckligt socialdemokratiska.

2006 röstades vi bort för att vi brast i vår förmåga att förverkliga jämlikhet och solidaritet efter ett långt och på många sätt framgångsrikt regeringsinnehav. 

2010 lämnade ännu fler oss för att vi inte kunde erbjuda en trovärdig samhällsanalys och en politik med socialdemokratiska förtecken.

Juholt skulle snabbt komma att förångas i en process lika spektakulär som den som fick honom vald. In klev Stefan Löfven och gjorde dygd av att sitta så still i båten som möjligt och vänta på Fredrik Reinfeldts regeringströtthet. Juholt och hans i hög grad personliga tillkortakommanden räddade Socialdemokraterna från partiets egna instinkter att gå till val på en radikal vänsteragenda 2014. 

Den centrala erfarenheten från perioden är ändå vad som händer när makten inte längre ligger inom räckhåll. Det var läget efter nederlaget 2010. Och då var inte svaret Mona Sahlins förnyelse, utan att låta de grundläggande ideologiska instinkterna få maximalt spelrum. Håkan Juholt var inte svaret på vem som kunde bli svensk statsminister, han var svaret på drömmen om en förlorad värld. Om att 1983 återigen var möjligt.

Kanske skulle man hört varningsklockornas dån när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg entusiastiskt skrev att:

När Juholt pratar lyssnar man. Talet innehöll inget konkret, men tonen, anslaget, var lika oemotståndligt som råttfångarens flöjtspel i Hameln. (…) Om jag var Fredrik Reinfeldt skulle jag vara vettskrämd; Juholt är den förste partiledaren på tjugo år som kommer presidera ett 45-procentsparti.

Det var inte Fredrik Reinfeldt som blev vettskrämd, utan de socialdemokrater som förstod att ett tredje förlorat val låg i korten. Juholts privata affärer och allmänna gränslöshet gav partiet en gratischans. 

***

Vilken förnyelseväg väljer då Magdalena Andersson och Socialdemokraterna 2023? Mycket talar för att hon inte väljer någon alls. Antingen väljer samhällsutvecklingen åt henne, eller så händer det inte så mycket. 

Att hävda ”ett dukat bord” eller en snar ”vändpunkt” 2023 skulle utmana löjet. I stället är argumentet – som noterats ovan – att man inte alls har regerat. Eller i alla fall haft något större inflytande de senaste decennierna. Landet har förvisso formellt regerats av Socialdemokraterna under 2014-2022, men majoriteten i riksdagen har varit borgerlig. Eventuella klagomål ska därför med fördel tas med någon annan. Regeringsmakten har varit en formalitet. Partiet har tvingats genomföra en politik som man varit emot och som skadat Sverige.

Därför finns det heller inget beprövat sakpolitiskt innehåll som behöver förnyas. Problemet är inte politiken, utan att den inte kunnat genomföras. På presskonferensen talade Magdalena Andersson snarare om grupper som man inte lyckats nå eller ingjuta förtroende hos. Socialdemokraterna har inte fel politik, man har för få väljare.

Det är aversionen mot SD som drivit väljare till S, inte den socialdemokratiska politiken.

En av Anderssons utmaningar är ironiskt nog att hon nu har en större del av den väljargrupp som Mona Sahlin ville nå för snart femton år sedan. Men som har hamnat där av andra skäl än de som Sahlin nog förespeglade sig. Det är inte en fördjupad förståelse för den svenska medelklassens vedermödor som drivit dessa väljare till S, utan en aversion mot Sverigedemokraterna. 

Det finns skäl för Magdalena Andersson att hoppas – och för borgerligheten att frukta – att detta är väljargrupper som långsiktigt kan komma att anpassa sig till att också mer strukturellt bli socialdemokrater. En statsvetenskaplig grundregel i Sverige är att alla frågor förr eller senare blir vänster-höger-frågor och att väljare som byter parti av de skälen också närmar sig sin nya hemvist på vänster-högerskalan. 

Samtidigt är kropps- och signalspråk från Magdalena Andersson och Tobias Baudin tydligt, Sveriges samhällsproblem hänger samman med att politiken ligger för långt till höger och att Socialdemokraterna inte fått genomslag för sina förslag. Partiet måste snarast gå till vänster.

Möjligheterna att göra det och fortsätta inbrytningarna bland storstädernas kvinnor eller i medelklassen i allmänhet får nog sägas vara begränsade. Den svenska medelklassen är inte socialister.

Magdalena Anderssons egna erfarenheter av vänstersvängar får också beskrivas som skräckblandade. I samband med att hon skulle lanseras som Stefan Löfvens efterträdare ledde hon ett politikutvecklingsarbete i en jämlikhetsgrupp partiet. Tanken var att internt bredda bilden av Andersson och visa att hon inte väjde för mer radikala vänsterförslag.

Bekymret var att projektet tvingade henne från ord till handling.

Varje konkret förslag som lades fram innebar en mer eller mindre panikartad krishantering. Hur var det nu med fastighetsskatten? Varför utredde man ett tak för Investeringssparkonton (ISK) på 100 000 kronor? Konkretion ledde till panik. 

Rapporten begravdes. Andersson återgick till vag retorik om kapitalskatter.

På presskonferensen i måndags avbröt Magdalena Andersson till och med en journalist för att understryka att partiet inte stod bakom gruppens rapport. Åtminstone inte i dess helhet. 

Vart politiken tar vägen kommer vara en taktisk frågan. Retoriken kommer däremot att driva åt vänster. Och bakåt i tiden.

Andersson talade nostalgiskt om tiden ”runt åttiotalet”, då vi var ”ett land som vi ofta skröt om när vi åkte utomlands.” Tobias Baudin, som precis fyllt fem år när åttiotalet inleddes och femton när vi lämnade det, såg onekligen en aning orolig ut för eventuella frågor kring hans egna internationella skrävlande om Sverige under 1980-talet.

Och vad är det man egentligen längtar tillbaka till? Ett åttiotal präglat av stagnerande reallöner och medborgerlig maktlöshet? Vad är Anderssons och Baudins svar på de frågor som Anna-Greta Leijon ställde på det åttiotal som man nu romantiserar?

Historien lär oss att socialdemokratisk förändring kräver krisinsikt och att den sällan sker öppet. 

2023 liknar 1976 i svårigheten att acceptera maktskiftet. Skillnaden ligger i beskrivningen av den nya regeringens läge. Socialdemokraterna går från att ha varit i opposition i regeringsställning, till att nu driva opposition i opposition. 

2023 liknar 1991 i hur den ekonomiska krisen ger fond till maktskiftet. Skillnaden ligger i bristen på internt nytänkande och i den nostalgi som präglar partiet. 1991 låg 1980-talet för nära för att kunna vara föremål för allt för vidlyftigt romantiserande.

2023 liknar 2006 i att socialdemokratin är regeringstrött. Skillnaden ligger i att partiledaren egentligen inte har en förnyelseagenda. Socialdemokraternas problem är inte den egna politiken, utan att man har för få väljare. 

Magdalena Anderssons parlamentariska utgångsläge är sämre nu än när hon var statsminister.

Den stora frågan är om 2026 blir ett nytt 1979 eller 2010, eller om det blir ett 1994. Det vill säga om Socialdemokraterna förlorar ett andra val eller inte. Sanningen är att det finns en del som talar för det. Regeringens resa kommer ingalunda vara enkel, men håller man samman finns förutsättningar att få igenom det man vill i riksdagen. Magdalena Anderssons parlamentariska utgångsläge är snarare sämre nu än när hon vara statsminister. 

Ska man lägga Andersson närmast någon av sina företrädare så får det väl ändå bli Olof Palme 1976. Minus det dukade bordet. Möjligen kommer förnyelsearbetet inte att landa i förslag om proms och löntagarfonder. Men frågan är om ambitionen i praktiken är så mycket större. Det är inte politiken det är fel på, det är de parlamentariska förutsättningarna.

Palme hade kraft att växla spår 1979. Vi får väl se om Magdalena Andersson kommer att ha det – om 2026 blir hennes 1979. 

Omslagsfoto föreställande Magdalena Andersson på pressträffen om förnyelse av partiet. Foto: Caisa Rasmussen/TT