Nyanlända behöver kunna bli självförsörjande

Miljöpartiets ledning vill nu att studier och subventionerade anställningar ska ge rätt till permanent uppehållstillstånd. Det går stick i stäv med migrationsöverenskommelsen, där tillfälliga uppehållstillstånd blev huvudregel, och endast självförsörjning kan ge rätt till permanent uppehållstillstånd när skyddsskälen upphört. Med MP:s nya förslag skulle förvisso färre behöva bära den av partiet föreslagna fotbojan för personer som fått avslag på sin asylansökan.

Samtidigt kommer Miljöpartiet aldrig få igenom förslaget i en förhandling med Socialdemokraterna. S har vart tydligt med att Sverige är helt fullt; vi har inte ens råd att låta barn förenas med sina föräldrar.

MP greppar efter halmstrån för att få tillbaka sin fri-rörlighets-image. Och visst är migrationssystemet ruttet, men partiet angriper orättvisan från helt fel håll. Staten kan inte ålägga skattebetalarna att finansiera migrationen. För att fler ska få stanna krävs helt enkelt att fler kan bli självförsörjande.

Ett problem i dagens system är att en migrant måste ha ett jobb med villkor i nivå med kollektivavtal för att räknas som självförsörjande. Reglerna är alltså desamma som vid arbetskraftsinvandring, som i hög grad visat sig rättsosäkra. Många arbetskraftsinvandrare utvisas för att de tjänat några kronor under kollektivavtalet eller efter att arbetsgivaren tecknat en förment sämre försäkring än facket önskar.

Sverige har världens högsta ingångslöner, vilket gör det oerhört svårt för nyanlända personer – där den största gruppen har en låg utbildningsnivå – att hinna få en osubventionerad anställning under sitt tillfälliga uppehållstillstånd. Därmed är de flesta dömda till utvisning.

För att förvara de lågutbildade migranterna har staten utformat det skattefinansierade ”etableringsuppdraget”. Där sysselsätts de nyanlända, men ingen av aktiviteterna kvalificerar till permanent uppehållstillstånd. Många hinner utvisas innan etableringsprogrammet är färdigt, men även de som blir klara har små chanser att få ett jobb. Bara fem procent av de nyanlända har ett osubventionerat arbete tre månader efter att etableringsprogrammet avslutats.

Vad beror det på? Arbetsförmedlare vittnar om bristen på verktyg för att hjälpa lågutbildade över de höga trösklarna in på arbetsmarknaden. För att kvalificera sig för bidrag harvar de runt i dyra utbildningsprogram, utformade för svenska ungdomar som hoppat av gymnasiet, inte för analfabeter från Somalia.

Arbetsförmedlingen skriver själv att flera av insatserna minskar deltagarnas chanser till jobb, just eftersom de allt eftersom tiden går hamnar längre och längre från arbetsmarknaden. I sin utvärdering av etableringsprogrammet skriver myndigheten att enkla jobb skulle hjälpa framför allt äldre personer med låg utbildning in på arbetsmarknaden.

Statens egna etableringsprogram är alltså det säkraste sättet att bli utvisad när man inte längre har skyddsskäl. Många som utvisas hade nog velat använda tiden i Sverige på ett annat sätt.

Miljöpartiets förslag innebär att delar av aktiviteterna i etableringsuppdraget skulle kvalificera till permanent uppehållstillstånd, och med bakgrund i ovan beskrivna situation kan det verka rättvist. Enligt Maria Ferm (MP) handlar det också om att människor i dag tar första bästa jobb för att få den trygghet som ett permanent uppehållstillstånd innebär.

Men det är dels omoraliskt att ålägga skattebetalarna att finansiera migranters utbildning och subventionerade jobb. Det finns en rimlighet i att permanent uppehållstillstånd ges till den som kan försörja sig själv när skyddsskälen upphör. Dels riktar sig Miljöpartiets förslag mot en grupp som redan har goda utsikter att få stanna i Sverige. Högutbildade som tar ett taxijobb för att få uppehållstillstånd är inte de som primärt drabbas av orättvisorna i systemet.

Statens och fackförbundens arbetsmarknadsprotektionism förvägrar lågutbildade migranter chansen till självförsörjning och ett bättre liv. I stället för att skapa ytterligare skattefinansierade särlösningar på arbetsmarknaden, bör politikerna ägna sig åt att sänka kostnaden för arbetskraft och reformera arbetsrättsliga lagar.