Ekonomi Essä
Nya subventionerade jobb löser inte arbetslösheten
Subventionerade jobb har blivit politikens favoritredskap för att bekämpa arbetslöshet, men frågan är om de verkligen tjänar sitt syfte. I själva verket skapar de både inlåsnings- och undanträngningseffekter på arbetsmarknaden, skriver Albin Zettervall.
Regeringen har än så länge inte visat några större ambitioner att bekämpa arbetslösheten som bitit sig fast på över 7 procent. Personer som är födda utanför EU saknar i mycket högre utsträckning gymnasial utbildning, och arbetslösheten är ungefär tre gånger högre för gruppen än för de som är födda i Sverige. Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) har nyligen aviserat att SFI ska stärkas, vilket säkert är nödvändigt, men långt ifrån tillräckligt.
Regeringar från höger och vänster har de senaste decennierna försvarat subventionerade jobb som oumbärliga för att få in svaga grupper på arbetsmarknaden. Subventionerade jobb var till en början riktade mot personer med funktionshinder, men har under decennierna utökats till att gälla ungdomar, nyanlända och långtidsarbetslösa. Arbetsförmedlingen har under åren haft en hel arsenal av olika jobbsubventioner, som ofta leder till såväl undanträngning av jobb som bygger på marknadsstyrd efterfrågan som inlåsningseffekter för deltagarna. Hur kommer det sig att det sällan pratas om subventionernas negativa effekter, och hur kommer det sig att det finns en så stark blocköverskridande samsyn på behovet av subventionerade jobb?
Arbetsmarknadens parter pratar mest om etableringsjobben, en anställningsform som innebär att staten står för ungefär hälften av lönekostnaden som betalas direkt till arbetstagaren medan arbetsgivaren står för resten. Förhoppningen är att etableringsjobben ska bli verklighet för 10 000 långtidsarbetslösa och nyanlända. Reformen presenterades redan 2018, men fem år senare har den fortfarande inte trätt i kraft. Även om den här regeringen lyckas få reformen på plats skulle det bara svälja drygt en tiondel av de långtidsarbetslösa.
***
I Tidöavtalet slås fast att programmen ska förenklas och bli färre, vilket är bättre än tidigare års lapptäcke av olika försök att uppfattas som handlingskraftiga. De olika subventionerade anställningarna har oftast så intetsägande namn att det är svårt att hålla dem åtskilda. Nystartsjobb, särskilda insatser, introduktionsjobb, trygghetsanställning, extratjänst, traineejobb, yrkesintroduktion och särskilt anställningsstöd är exempel på de senaste årens subventionerade anställningsformer.
Det finns mer och mindre dåliga subventioner, och ett exempel på en av de sämre var Socialdemokraternas stora arbetsmarknadspolitiska satsning: extratjänster. Modellen innebar en 100 procent subventionerad anställning i offentlig eller annan icke-kommersiell sektor under max två år. Som mest ingick 20 000 personer i programmet till en kostnad av cirka fyra miljarder kronor per år, enligt Riksdagens utredningstjänst (Dnr 2020:39).
Trots att regeringen avskaffat extratjänsterna vägrar Socialdemokraterna att släppa taget.
Reformen kantades av skandalrubriker. Socialdemokraterna hade svårt att få upp volymerna, och införde ett slags auktionstävling där kommuner tävlade mot varandra. De kommuner som skapade flest låtsasjobb fick dela på en bonus på en halv miljard kronor, vilket bland annat ledde till att endast en tredjedel av Gävle kommuns deltagare hade en meningsfull aktivitet, och att Malmö Stad startade en panikrekrytering med följden att 128 personer som fick sin lön betald av arbetsförmedlingen satt hemma utan en arbetsplats att gå till. Totalt gick knappt 6 procent av deltagarna till osubventionerade jobb efter avslutad extratjänst.
Trots att den nuvarande regeringen avskaffat extratjänster vägrar Socialdemokraterna att släppa taget. Magdalena Andersson lyfte insatsen i början av sommaren som en av de viktigaste åtgärderna för att bryta utanförskapet. Även om regeringen är idéfattig har den åtminstone haft tillräcklig handlingskraft att stoppa den överlägset sämst fungerande insatsen.
***
Enligt forskningen är det minst framgångsrika av alla arbetsmarknadspolitiska program subventionerade offentliga anställningar. Men även de subventionerade jobben som liknar vanliga jobb, och som kan ha positiva individeffekter, får negativa konsekvenser, då inlåsnings- och undanträngningseffekterna ökar. Inlåsningseffekten består av att risken för att en person fastnar i ett program även när det inte längre är nödvändigt, och med undanträngning menas att reguljära jobb trängs undan till förmån för subventionerade sådana. Tre subventionerade arbeten tränger undan två ordinarie jobb. En annan effekt att ta hänsyn till är konkurrensproblem som kan uppstå, genom att vissa företag antingen fuskar eller får konkurrensfördelar genom att bli väldigt duktiga på att anställa arbetskraft som staten betalar för.
Det kan finnas motiverade program för att få in funktionshindrade i arbete, där subventionen kan tänkas motsvara det beräknade bortfallet som arbetstagarens funktionshinder innebär. Den stora statliga aktören, Samhall, har emellertid uppmärksammats för att anställa personer som tidigare har haft vanliga anställningar men som plötsligt blivit klassificerade som så pass funktionsnedsatta att de är i behov av ett skyddad arbete för att kunna bli anställda av Samhall. Enligt vittnesmål sker det på bekostnad av svagare arbetstagare. De har även anklagats för att bedriva osund konkurrens genom underprissättning finansierat med skattepengar, och Konkurrensverket har konstaterat att Samhall ägnar sig åt underprissättning. Det är uppenbart att styrningen av bolaget borde ses över.
Det politiska försvaret för jobbsubventioner är fortfarande starkt.
Antalet platser på arbetsmarknadspolitiska program har minskat kraftigt sedan 2018, från 135 000 personer till knappt 100 000 idag. Det ska tolkas som en positiv utveckling, eftersom det beror på avskaffandet av de misslyckade extratjänsterna. Det politiska försvaret av andra jobbsubventioner är dock fortfarande starkt.
Subventionerade jobb är den enda möjligheten för många personer att ta sig in på arbetsmarknaden i dagens Sverige, vilket beror på att de har, eller uppfattas ha, för låg produktivitet för att en anställning ska vara lönsam. Höga ingångslöner och arbetsgivaravgifter har inneburit att enkla jobb har prisats bort i så hög utsträckning att vi har minst andel enkla jobb i EU. Fackförbunden förvärrar situationen genom att i varje avtalsrörelse framställa krav om höjda ingångslöner så att lönestrukturen blir än mer sammanpressad. De enkla jobbens relativt höga löner har också lett till att 70 procent av de med enkla jobb är överkvalificerade, vilket innebär att de med lägre utbildningsnivå blir utkonkurrerade.
***
När fackförbunden inte behöver ta hänsyn till arbetslösheten som skapas av deras lönekrav kan de ställa högre krav. Om en person inte är tillräckligt produktiv för att behålla jobbet blir det ju statens ansvar, antingen genom ekonomiskt bistånd eller arbetsmarknadspolitiska program.
Lägre ingångslöner skulle innebära att man tillgängliggör arbetsmarknaden för fler människor som i dag står långt ifrån den. Om det är något subventionerade anställningar har visat är det att företagens kostnader är centralt. Fackförbunden har inte visat någon vilja till att släppa in fler på arbetsmarknaden, och en sådan reform skulle till största sannolikhet behöva genomföras av riksdagen. För att kompensera för sänkta löner skulle man kunna höja grundavdraget till 120 000 kronor årligen eller mer. Ett höjd grundavdrag hade inneburit en skattesänkning för alla som arbetar, men hade gjort störst skillnad för låginkomsttagare. En sänkning av ingångslönerna skulle också kräva en reformering av bidrag- och socialförsäkringssystem utöver ett eventuellt bidragstak så att incitamenten till arbete ökar.
En borgerlig regering ska inte nöja sig med att avskaffa extratjänsterna. De arbetsmarknadspolitiska programmen kan och bör bli mer effektiva än i dag genom att närma sig arbetsmarknadens och företagens realiteter. I slutändan är det endast näringslivet som kan stå för försörjningsmöjligheter för fler, annars väntar skattehöjningar och en ökad försörjningskvot. De svaga på arbetsmarknaden behöver inte fler subventioner: de behöver få tillgång till en arbetsmarknad som inte är omringad av en mur bestående av skatter och höga ingångslöner.
I de fall som offentliga program är nödvändiga för personer utan funktionshinder bör de inriktas på marknadsanpassade yrkesutbildningar och stöd med jobbsökande, där man inte kan se undanträngningseffekter. Det skulle samtidigt kunna lindra Sveriges akuta kompetensbrist. I en sammanställning av internationell forskning är stöd med jobbsökande den mest effektiva metoden, något som de nordiska länderna har haft minst andel av i jämförelse med andra länder. Dock lanserades 2020 tjänsten ”Rusta och Matcha”, där fristående leverantörer hjälper arbetssökanden med sådant stöd, som bland annat består av kontakter med arbetsgivare, vägledning och information om utbildning. Av deltagarna som varit utan arbete i mer än 24 månader fick 37 procent ett arbete efter tjänsten. Arbetsförmedlingen har fått kritik för att de anvisar färre än de själva har prognostiserat till tjänsten, trots det goda resultatet.
Regeringen bör överväga om andra subventionerade anställningar ska finnas över huvud taget. Två riktiga jobb är bättre än tre subventionerade, och det behövs fler riktiga enkla jobb för att alla som kan ska få arbeta. Borgerligheten bör därför arbeta för lägre anställningskostnader i stället för att uppfinna nya subventionsprogram.