Regnet piskade små hål i marken mellan tågspåren. Vi stod gömda i skyddet av en hangar som separerade Nova Gorica från Gorizia, EU-kommissionens ordförande Romano Prodi såg man knappt, bara ett paraply som hölls ovanför ett huvud tillräckligt viktigt för att inte hålla det självt. Det var iskallt, regnet blev nästan till snö, som det kan vara i gränstrakterna mellan Slovenien och Italien även i slutet av april, och Prodis röst förkunnade i högtalarna att sedan uppdelningen av romerska imperiet har denna gräns närt sekler av intolerans, erövringar och krig men ikväll skulle det ta slut.

Vi frös, men kylan kunde ändå inte förstöra känslan av att hålen som regnet borrade i den leriga jorden fylldes med historia. Lite senare lyfte man rampen och vi promenerade fram och tillbaka, under de uppgivna gränsbommarna. Ett långsamt och ostrukturerat människotåg som mumlade, viskade och sakta passerade de gränspoliser som var så pass tagna av allvaret att de log lite fånigt. Den natten, 2004, blev sjuttiofem miljoner människor medlemmar av den europeiska unionen.  

Idag är mycket annorlunda. Torget bakom tågstationen där Prodi talade har blivit byggd med EU-pengar men har två namn, eftersom den italienska och den slovenska kommunfullmäktige inte kunde komma överens. Kommissionens nuvarande ordförande öppnar inga bommar längre; i stället ber hon Erdoğan att fälla ner dem och hålla flyktingarna borta.

Paranoian mot främlingar och nya länder är så stark att man lagt den påbörjade utvidgningen till Balkan på is. 

Paranoian mot främlingar och nya länder är så stark att man lagt den påbörjade utvidgningen till Balkan på is. Det talas om ”utvidgningströtthet”. Ett villkor för att öppna utvidgningsförhandlingar var bland annat att Makedonien och Grekland skulle lösa sin namnkonflikt. Efter 27 år lyckades de genom att makedonierna bytte namn på sitt land till Nordmakedonien. Svensk motsvarighet skulle vara att döpa om Sverige till Västra Sverige. Men det spelade ingen roll att makedonierna vände ut och in på sig själva. Vad som spelade roll var att Macron inför valet inte ville höra Marine Le Pen klaga på att presidenten återigen tar ”de fattiga, de korrumperade, muslimerna” in i EU.

Detta jäktade, försvagade, och populisträdda EU har nu påbörjat sitt ”framtidskonvent”, menat att diskutera unionens framtid efter Brexit. Rättare sagt – menat att låtsas diskutera den. Medlemsländerna vill nämligen inte att dessa diskussioner leder till ändringar i fördragen. Populisterna, som börjar bli allt mer omtyckta i EU-klubben, ska inte få en chans att förändra något. Nojan inför dessa högljudda populistbusar som drar allt grövre sexistiska och rasistiska skämt sent på natten på klubbens fest är så stor att medlemsländerna har börjat tro att detta är EU:s huvudproblem. Det är de inte. 

Problemet är att festen har förlorat sin dragningskraft. Den håller på att bli meningslös.

EU:s problem är ett annat, nämligen konsekvenserna av att den snyggaste, mest intressanta och skarpsinniga stjärnan har lämnat festen. Storbritannien reste sig plötsligt och sade: ”Tack gott folk, jag måste dra.” När något sådant händer brukar förvirring uppstå. Som övergår i ängslighet. De som stannat blickar oroligt omkring sig för att se om någon annan ska följa efter. Man vill ju inte vara den sista losern på ett misslyckat party. Problemet är därför inte att busar håller på att ta över festen, utan att festen har förlorat sin dragningskraft. Den håller på att bli meningslös.

I sådana situationer brukar värden, i det här fallet Tyskland, ta fram den godaste maten och höja musiken. Den förhöjda sjuårsbudget EU kom överens om var just detta: mer skaldjur, mer vin och högre volym på ABBA. Men lösningen är tveeggad. För hög volym kan avslöja desperationen. Vad man istället bör göra är att öppna dörren och visa att gatan är full av människor som vill komma in. ”Det är kö där ute till partyt”. En kö är säkraste sättet att bli uppfattad som eftertraktad och på nytt göra klubben önskvärd. Att fortsätta utvidgningsprocessen och visa att många länder söker sig till unionen är naturligtvis mycket mer än så, men just nu är det precis vad EU behöver. 

Det Europeiska framtidskonventet bör därför inte bli en uppvisning i konsten att spela död utan användas för att återställa unionens trovärdighet. Istället för att förvirrat försöka ta över allt fler politikområden som EU inte ska syssla med – som exempelvis minimilönerna – borde man påminnas om unionens raison d’etre. För under den polerade Bryssel-ytan puttrar insikten att EU:s ideologiska bränsle håller på att ta slut. Monnets vision om en ”allt närmare union” har spruckit i och med Brexit, och de senaste åren har vi snarare sett en process av av-europeisering och återkomst av nationalstaten ledd av viljan att tillfredsställa de kränkta majoriteterna. Freden och hänvisningar till Europas blodiga historia räckte inte som anledning att hålla ihop unionen. Det Fukuyamska hoppet att murens fall skulle innebära inte bara kommunismens, utan också nationalismens slut, visade sig vara en illusion. 

Kommunismen föll för att den var konträr till den mänskliga naturen. Så fort förtrycket lättade imploderade den. Nationalismen däremot ligger närmare den mänskliga naturen, närmare den allmänmänskliga viljan att tillhöra en grupp och därmed distansera oss från andra. Nationalismen ligger nära den djupt mänskliga omsorgen om nära och kära. Demokratin leder därför inte till att nationalismen upplöses. Demokratin kan endast göra att nationalistiska känslor omvandlas till opinionssiffror och platser i parlamentet, och på så sätt räddar oss från konflikter och krig. Men den kan endast tämja nationalismen, inte förinta den.  

Varje tidigare utvidgning har löst de stora problem Europa vid olika tider ställts inför. 

Varje tidigare utvidgning har löst de stora problem Europa vid olika tider ställts inför. I dag har unionen paralyserats av populister i så hög grad att EU knappast kan svara på vår tids stora problem. Därför bör man söka sig till de långa linjernas historia, till Fernand Braudels longue durée. Stirrar man endast på olycksplatsen förstår man kanske varför unionen tappade riktningen och gick vilse till denna nationalistiska sylta. Men det kommer inte hjälpa oss förstå varför unionen blev vad den blev. Vill man förstå det bör perspektivet sträcka sig längre bakåt i tiden, för att på så vis synliggöra de långsamt föränderliga strukturerna som omärkligt och långsamt har förändrat relationen mellan européer. 

Fredens union 

I början var inte enighet, som det ibland påstås i Frankrike. Inte heller kampen för att behålla kolonierna, som vissa vänsteranhängare i Sverige hävdar. Det som dominerade det europeiska tänkandet åren efter 1945 var domen som kriget fällde. Unionen och dess institutioner skapades för att hantera minnet av liken som låg på gatorna i många europeiska städer och av ruinerna som fortfarande dominerade stadsbilder, och det gjordes utifrån en nästan overklig önskan att aldrig mer behöva uppleva det.

Europarådet (1949), Europeiska kol- och stålgemenskapen (1951), det misslyckade försöket till Europeiska försvarsgemenskapen (1952) samt Europeiska ekonomiska gemenskapen (1958) skapades för att hantera förstörelsen vars minne vägrade låta sig förpassas till det förgångna. Insikten att Europa var militärt beroende av sina två befriare, förståelsen att världen snart kommer att delas upp i två blivande supermakter, upptäckten att Östeuropa inte kommer kunna välja sin politiska framtid, och en vilja att en gång för alla lösa ”det tyska problemet” gjorde de ursprungliga sex länderna fast beslutna att: 

[e]rsätta historiska rivaliteter med en sammansmältning av deras väsentliga intressen; att skapa, genom att skapa en ekonomisk gemenskap, grunden för ett brett och oberoende samhälle bland folk som länge delats av blodiga konflikter; och att lägga grunden för institutioner som kan ge vägledning till deras framtida gemensamma öde

Freden blev med tiden undanskymd. Delvis för att tiden gjorde sitt: många överlevande från kriget blev gamla och dog. Delvis för att uppfattningar om vad freden skulle kräva skiljde sig åt mellan länder. För flertalet av de ursprungliga sex länderna hade andra världskriget formen av inbördeskrig: Vichy-regimen mot de fria franska trupperna i Frankrike, fascisterna mot italienska partisaner i Italien, och så vidare. Fienden fanns på hemmaplan, nationalstaten var själva problemet och överstatlighet därför lösningen, skrev den italienske kommunisten Altiero Spinelli, när han under kriget satt i fascisternas fängelse och drömde om ett federalt Europa. 

Men åsikten att man på ett eller annat sätt måste bygga en federalistisk ”allt närmare union” förstod aldrig britterna (som senare kom att ansluta sig) och inte heller svenskarna, danskarna eller balterna. Deras historiska erfarenheter var annorlunda. De såg inte nationalstaten som ett problem, utan snarare som en förutsättning för demokratin. 

Kalla krigets union  

Den första EU-utvidgningen (1973) stavades ”de Gaulle är borta” och hanterade problem knutna till kalla kriget. Frankrikes president Charles de Gaulle dominerade unionen, vilket resulterade inte bara i att franska bönder fick subventioner genom gemensamma jordbrukspolitiken utan också i en genuin osäkerhet hos andra medlemsstater och dess allierade om vart unionen var på väg. Tyskarna och holländarna var oroliga att de skulle drivas till att välja den franska vägen, och ville ha med britterna för att balansera fransk protektionism med brittisk frihandelsvänlighet. Amerikanerna å sin sida oroade sig för västs enighet inför det mäktiga och till tänderna beväpnade Sovjet; De Gaulle kände nämligen avsmak inför amerikanerna och drömde om en tredje stormakt, Europa, frikopplad från USA och Sovjetunionen. 

När de Gaulle avgick gick en lättnadens suck genom unionen. 

Han lämnade det militära samarbetet inom Nato, stängde alla amerikanska baser i Frankrike och blockerade fram till slutet av sin politiska karriär Storbritanniens inträde. När han avgick gick en lättnadens suck genom unionen. Amerikanerna behövde inte länge övertala medlemsländerna om behovet av Storbritannien och andra samtida kandidatländer. Denna utvidgning bringade frihandel till EU och löste kalla krigets stora dilemma: väst stod enat inför Sovjetunionen.  

Demokratins Europa

Grekland (1981), Portugal och Spanien (1986) togs in av demokratiska, inte ekonomiska, skäl. Alla tre länderna hade nyligen blivit av med sina envåldshärskare, och den dåvarande unionen var intresserad av att säkra demokratin för dessa länder och förhindra en återgång till diktatur i unionens grannskap. Deras inträde förändrade unionen lika mycket som den första utvidgningen. Ljuset riktades nu mot syd. Nya strukturfonder uppfanns som ett sätt att hjälpa länderna ur ekonomiska eftersläpning och unionens politik fick en tydligare karaktär av fördelning. De rikare länder som ville minska dessa transfereringar kallade politiken för ”bidrag till ineffektiva bönder i Sydeuropa”, men så pratar ofta de rika om de fattiga, särskilt när de fattiga lever i andra länder. 

De sydeuropeiska ländernas största bidrag har varit att etablera demokratikriteriet.

De sydeuropeiska ländernas största bidrag har varit att etablera demokratikriteriet. Deras inträde fastställde att unionen bygger på vissa demokratikriterier som måste uppfyllas, och omvandlade dessa länder till stabila demokratier, och i dag även utvecklade ekonomier. Att unionen nu låter Ungern, Polen och andra medlemsländer rubba på det kriteriet avslöjar en amnesi av historiska mått.  

Tillväxtens union 

Finland, Sverige, Norge och Österrike gjorde förfrågningar om att bli medlemmar i unionen när den relativa kostnaden för att vara medlem i den europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) ökade, efter att Storbritannien, Danmark och senare Portugal blivit EU-medlemmar. Den nyss etablerade inre marknaden lockade företag, människor och kapital i så pass stor mån att tidningen The Economist hade på omslaget ett stort vikingaskepp som lastat med företag seglade från Sverige mot Europa.

I alla dessa länder fanns en önskan att bryta en ekonomisk stagnation, och näringslivet gav medlemskapet starkt stöd. Problemet var att dessa länder, Norge undantaget, var politiskt neutrala. Att ansluta sig till unionen skulle tolkas som att de hade valt sida. 

Det var därför först med murens fall som möjligheten att ansöka om medlemskap öppnades. Det dröjde ändå innan de blev medlemmar, och först blev de inte erbjudna fullt medlemskap utan i dess ställe en form av ekonomisk sammanslutning. Anledningen var att unionen var tvungen att hantera en ”intern” utvidgning mellan Öst- och Västtyskland.

Dessa länder gjorde unionen mer effektiv, mer tillväxtvänlig och mer klimatvänlig. 

Men trots att länderna pushades in i unionen av sitt näringsliv har de bidragit med en hel del, och dess medborgare har till största delen stött medlemskapet. (Med undantag för Norge, som efter två negativa folkomröstningar beslutade att inte fullfölja anslutningsprocessen, och senare anslöt sig till det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet). 

Dessa länder gjorde unionen mer effektiv, mer tillväxtvänlig och mer klimatvänlig. De var nettobidragare, vilket gav dem rätt att kräva reformer av budgeten och etablerade dem som reformernas motor. De förde också unionen i en allt mer klimatvänlig riktning i försöket att skydda sina marknader från billigare sydeuropeiska och utomeuropeiska produkter med sämre miljöstandard. Incitamentet gjorde EU till den globala klimatledare som den är idag. 

Kommunismen bor inte längre här 

Murens fall öppnade dammluckorna för desperationen som fanns hos människor som levde i det som varit Sovjet. Den europeiska unionen var deras chans att fly misären och gav dem en möjlighet att erövra en europeisk identitet. Det skulle göra dem jämlika med västeuropéer och få dem att inte längre tillhöra B-laget. Medlemsländerna var å sin sida intresserade av att förhindra en återgång till kommunism och att de tidigare Sovjetrepublikerna och satellitstaterna skulle hamna inom Rysslands intressesfär.

Misslyckandet att åstadkomma jämlikhet mellan öst och väst har skapat unionen stora problem och lett till ressentiment. Frågan om exempelvis ”dubbel kvalitetsstandard för mat” var för östeuropéer en av de mest laddade frågorna under min tid i Europaparlamentet. Att Toblerone köpt i Tyskland hade högre kakaoprocent, sötades med socker av bättre kvalitet och smakade annorlunda, var för östeuropéerna bevis för att de fortfarande var andra klassens medborgare. De kämpade furiöst för att ändra på detta.

Det hopp om jämlikhet som östutvidgningen väckte blev aldrig verklighet.

Oviljan att ta frågan om ett A- och ett B-lag på allvar triggade gamla nedärvda reflexer och gav näring åt populismen i öst. När Viktor Orbán säger att ungrare inte är européer och att de har sitt eget ungerska sätt, då säger han egentligen ”vi vill inte vara som ni, för då kommer vi alltid att förbli B-laget”. 

Att sådana utsagor får så stark resonans hos östeuropéer beror på att dessa människor är utleda på att höra att polska migrationen till Storbritannien anses ha orsakat Brexit eller höra Byggnads ropa go home, samtidigt som de själva äter sämre Toblerone och köper tvättmedel i Italien för att kunna tvätta kläder ordentligt. Det hopp om jämlikhet som östutvidgningen väckte blev aldrig verklighet. Dessvärre förstod de flesta västeuropéer inte heller problemet med det ouppfyllda löftet.  

Det oavslutade projektet 

Enandet av Europa är ett historiskt uppdrag. Det är unionens inre väsen i en aristotelisk mening, dess inneboende riktning som ges av Europas longue durée. Utvidgning till Balkan kommer att bli en nödvändig påminnelse om det uppdraget och därmed också om unionens raison d’etre. 

För människorna på Balkan innebär en utvidgning ett löfte om att Europa inte kommer att svika igen. Oavsett om man vill erkänna det eller inte finns en specifik europaskuld kopplad till Balkan. Under kriget på 1990-talen blev människorna på Balkan lämnade åt sitt öde. Etniska rensningar, systematiska massvåldtäkter och slutligen folkmord var delvis ett resultat av västs passivitet. Även när FN, som i Srebrenica, uttryckligen lovade skydda människorna, lät man dödandet fortgå och bosniakerna där utrotas. Om detta inte har skapat en skuld, då vet jag inte vad historisk skuld är för något.

För västeuropéerna kommer utvidgningen skapa större säkerhet. Européerna gillar inte att tänka på konflikter och krig, och det hör ihop med att Europa har väldigt små möjligheter att försvara sig på egen hand. Vi måste lita på USA och Nato, som tyvärr har flyttat sitt fokus till Asien och Kina. Men att låtsas att aggressiva ledare inte finns, kommer inte att lösa säkerhetsproblemet. Fråga balterna. 

Putin eldar på osäkerheten och skapar oenighet i unionen genom att finansiera populistiska och nationalistiska partier. Han känner att EU tvekar om Balkan och har därför börjat dra in regionen i sin maktsfär. Kina investerar stort i regionen utifrån det politiska syftet att göra regionen beroende av sin vilja. Unionen måste lära sig att exportera säkerhet, annars kommer den att importera osäkerhet. Balkan är EU:s mjuka mellangärde och att låta Putin eller Kina slå där skulle vara oklokt.

Utvidgningar kan inte förklaras från ett ekonomiskt perspektiv. Inget ekonomiskt intresse låg till grund för att Grekland, Spanien, Portugal, Estland, Malta, Litauen, Rumänien, Polen, och så vidare, togs in. Eller om man vill driva argumentet till sin spets: varför vilket land som helst förutom Tyskland borde tas in. 

Men på Balkan finns under dessa ”deglobaliserings-tider” goda ekonomiska skäl för den som vill komma åt nya europeiska marknader med högt utbildad befolkning. Näringslivet har förstått det. Många västerländska företag som drar tillbaka sina fabriker från Asien placerar dem i de östra och sydeuropeiska delarna av Europa. Tyskland är regionens största export- och importland, vilket gör att bosnierna, kosovoalbanerna, serberna och makedonierna handlar mer med Tyskland och Österrike än med varandra. Också inom politiken måste man förstå detta. 

Utvidgningar ger kampen mot populister det som den saknar, en mening och en konkretion. 

Slutligen, eftersom frågan om främlingsfientlighet är så aktuell, kan man tillägga att utvidgningar ger kampen mot populister det som den saknar, en mening och en konkretion. Hittills har man fört kampen mot främlingsfientlighetens konkreta symboler, som nationalstaten, flaggan och nationalstatens historia, med en abstrakt bild av världskosmopolitism utan hemvist, utan traditioner, utan känslor och symboler. För det misstaget har européer redan betalat dyrt. Mot konkreta symboler, laddade med nationell historia och inbäddade i en mening, kan man inte ställa Bryssels polerade och intetsägande ytor.

Kampen kan bara föras genom att erbjuda andra, lika meningsfulla berättelser. I EU:s fall handlar det om att erbjuda en mängd konkreta, mindre och blandade identiteter, som är en del av något större. Sarajevos religiösa byggnader som nästan lutar sig mot varandra, Thessalonikis sekellånga historia av olika minoriteter, Antwerpens basarkvarter, alla formade av olika etniciteter som smält samman, är mycket mer effektiva bilder i kampen mot populismen än Bryssels sterila EU-bilder.

Europa har en historia av att försöka utrota istället för att omfamna olikheter. Populister fortsätter på den vägen, om än endast i symbolisk bemärkelse. Men svaret till dem som säger att islam inte är en del av Europa är varken att tillåta endast böneutrop som är under 20 decibel eller att omfamna en berättelse om ett Europa utan historia. Det rimliga svaret är att framhålla Europas kyrkor, moskéer, synagogor och andra religiösa byggnader, och visa att vi är stolta över vad denna blandning representerar.

Att hälla bensin på den populistiska brasan? 

Rädslan som paralyserat utvidgningsprocessen följer av misstanken att en utvidgning till Balkan kan stärka populistiska partier. Att tro det är att missförstå den främlingsfientliga populismens karaktär. 

Därför kommer inte Jimmie Åkessons följare att byta ståndpunkt bara för att de ges andra perspektiv eller erbjuds bättre räkneexempel. 

Främlingsfientlig populism växer ur samma ressentiment som den man finner hos identitetspolitiska grupper, nämligen en känsla av att ha blivit osynliggjord, bortglömd och diskriminerad. Det är en form av identitetspolitik för majoriteter. Den svetsar oskiljaktigt politiken till bärarens identitet. Politiken främjar den identitet som man upplever sig ha, och identiteten i sin tur låser den möjliga politiken till endast den som förstärker eller bekräftar den identiteten. 

Därför kommer inte Jimmie Åkessons följare att byta ståndpunkt bara för att de ges andra perspektiv eller erbjuds bättre räkneexempel. Det vore att svika det man är. De kommer inte sluta vara populister om vi håller tyst om utvidgning. Om de inte har utvidgning att klaga på kommer de vända sig mot bulgariska lastbilschaufförer. I brist på sådana kommer de klaga på tiggare. Finns inga baltiska byggarbetare kommer de vända sig mot flyktingar eller ”ensamkommande våldtäktsmän” eller icke-medborgare som inte ska få några bidrag. De är politisk orörliga, låsta till politiken som bekräftar deras identitet, till det de anser sig vara.

Identitetspolitiken började som en protest mot globalisering, en protest mot vad som uppfattades som dominans av västerländska värderingar. Därför var den länge buren av vänstern, men den var alltför politiskt användbar för att stanna där. Nuförtiden omfattas den av både höger och vänster, minoriteter och majoriteter. Varken utvidgningen eller något annat kommer ändra dessa människors uppfattning. Istället gäller det att presentera en meningsfull politik för dem som fortfarande inte har sugits in i identitetspolitikens virvel.

De döda fåglarna  

Kamrat Tito var en inbiten jägare. Men ju äldre Jugoslaviens ledare blev, desto sämre träffade han. För att hjälpa till gjordes bland annat hans hagelbössa om, men även tekniken har sina gränser, så Tito missade allt oftare ändå, till medborgarnas stora förtvivlan. När han en gång jagade med Edvard Kardelj, huvudideologen i forna Jugoslavien, bommade han änderna gång på gång. Till slut blev förtvivlan så outhärdlig att Kardelj utbrast: ”Kamrat Tito. Tänka sig! De är döda men flyger ändå!” 

Problemen påpekas endast om de återfinns på ”andra sidan”.

Det som krävs för att unionen ska få till stånd en förändring är att unionen slutar bete sig som Kardelj. Unionen lider av en paralys inför främlingsfientlighet, klåfingrighet och korruption, men problemen påpekas endast om de återfinns på ”andra sidan”. 

Man protesterar mot budgetunderskott när de skapas i populistledda Ungern eller Slovenien, men inte när det sker i Tyskland eller Frankrike. EU:s kommission kritiserar med rätta den polska regeringen för att politisera domstolsväsendet, men om politiseringen och korruptionen av EU:s domstolar sägs ingenting. 

Samma hyckleri gäller förhållandet till Balkan, där en seriös berättelse om utvidgning håller på att bli en beskrivning av det goda väst som förbarmar sig över det utvecklingsstörda Balkan. Problemet är bara att mycket av det som inte fungerar på Balkan är skapat av bland annat EU. Jag har suttit i EU-parlamentet med en parlamentskollega som ”höll i pennan” när Dayton-avtalet förhandlades. Avtalets Annex 4 blev Bosniens grundlag, som varken serber, bosniaker, kroater, judar, romer eller några andra i Bosnien ville ha. Den tvingades på dem, och till råga på allt fick inte bosnierna själva rätten att förändra den. 

Denna konstitution gav Bosnien ett styre med 14 parlament, 130 ministrar, tre presidenter, inget organ med regeringsbefogenheter, två självständiga landsdelar och ett autonomt distrikt, och vetorätt till alla. Ändå hade just denna person mage att klaga på den långsamma utvecklingen i Bosnien! 

Jag har likaså suttit med många som varit närmast analfabeter när det gäller Balkan inom EU-institutionerna. Ändå hade de större makt över regionen än de flesta inhemska politiker. Men EU fortsätter se sig själv som en upplyst föregångare som ger det mindre utvecklade Balkan en lektion i demokrati och human marknadsekonomi. 

I stället för ett slut

Europa är en mästare i att förvränga historia. På den här kontinenten har fascismen, kommunismen, nazismen och nationalismen, dessa europeiska ideologier, förvandlas till något som andra, aldrig vi, ”drabbats av”. Frankrike odlar fortfarande myten om att alla var i opposition mot Vichy-regimen, Österrike att landet var ”nazismens första offer” och i dagens Serbien finner man ingen som var delaktig i folkmordet i Srebrenica.

Vi jobbar hårt på att övertyga oss själva om att Europas moraliska grund är en tradition av frihet, rättvisa och medborgerliga rättigheter. Vårt intellektuella arv tillskriver vi Kant, Hume, Montesquieu och Mill medan nästan ingen läser längre Gentile, Sorel, Schmitt och Ćosić. Historieförvrängning är den obligatoriska europeiska utbildningen och det är mig veterligen ett av få europeiska kulturarv som européerna verkligen vårdar. Men den här historien om Europas historiska mission ska inte förvrängas.

Jag har nämligen ett bra svar på frågan varför vi ska utvidga unionen till Balkan. Det stavas 1 425 dagar i det belägrade Sarajevo. Etniskt rensade och folktomma Kosovo. Liken på Vukovars gator. De våldtagna flickorna i Foča. Srebrenica. Det stavas Alen, Amira, Nevenko, Vernesa, Rut, Ivana, Saša, Samed, Katarina, Jakob, Veton och alla de andra som inte skulle ha upplevt vad de tvingades uppleva om Balkan varit en del av EU. Därför.

Texten är ett utdrag ur en längre essä som publiceras av Timbro förlag i slutet av augusti.

Omslagsbild föreställande ceremonin i Nova Gorica den 1 maj 2004. Foto: AFP/Scanpix.