Samhälle Krönika
Nu tvingas S-toppen erkänna bidragshaveriet
För stora grupper utrikes födda har bidragssystem som var tänkta som ett tillfälligt stöd blivit en permanent försörjning. Till och med tunga S-företrädare tvingas nu medge att bidragsberoendet gått över styr, skriver Alice Teodorescu Måwe.
– Hur avser du att försörja dig i Sverige?, undrade jag försynt.
– Det är inga problem! I Sverige får man extra tillägg om man har många barn. Min fru är gravid igen så vi kommer utan några svårigheter att klara oss på bidragen, svarade mannen med en blick som lät mig förstå hur besynnerlig min fråga föreföll honom.
Trots att det numera är många år sedan konversationen mellan mig och mannen, som önskade återförenas med sin fru i Sverige, utspelade sig har jag burit med mig vår ordväxling. Jag fann hans obekymrade svar, som för honom framstod så självklart att det inte ens behövde broderas ut, så anmärkningsvärt att jag ställde frågan en gång till, för att verkligen försäkra mig om att han förstått min fråga och jag hans svar.
Men ingen tvekan rådde: Mannen jag hade mitt emot mig, i ett anknytningsärende, ville till Sverige och i Sverige avsåg han att försörja sig med bidrag. Simple as that.
En man av detta slag kan man leva med, säkert till och med hundra stycken som han. Var den exakta bortre gränsen går vet jag emellertid inte. Kanske vid 1 000, 100 000, 1 000 000, vem vet?
Problem uppstår när ett nytt system, i systemet, uppstår.
Säkert är att det i denna fråga är som i de flesta andra: enstaka avvikelser från normen går för det mesta att hantera utan att helheten påverkas i alltför hög grad. Problem uppstår först när alltför många människor agerar i strid med de mekanismer som upprätthåller systemet. När ett nytt system, i systemet, uppstår.
Det vill säga, om alltför många människor ser det svenska välfärdssystemet med dess funktioner, som var tänkta som en tillfällig försörjning, som mer eller mindre permanenta inkomstkällor, kommer systemet som sådant att förr eller senare implodera under sin egen tyngd. Men inte bara det, långt innan det gått så långt kommer legitimiteten att urholkas och därmed förtroendet och den skattefinansierade betalningsviljan.
Kanske är det dit vi är på väg? I slutet av förra veckan öppnade nämligen arbetsmarknads- och jämställdhetsminister Eva Nordmark (S) för att fasa ut flerbarnstillägget i barnbidraget. ”Alla som kan arbeta ska arbeta. Man ska inte skaffa fler barn än man ska försörja, det är en viktig utgångspunkt”, förklarade Nordmark i Aftonbladet som vore hon vilken moderat som helst på fel sida av historien.
Läs också:
Bakgrunden till ministerns utspel bekräftas av siffror från SCB från i fjol som visar på fortsatt stora skillnader mellan inrikes- och utrikesfödda ifråga om arbetslöshet. Mer än var tionde av de utrikesfödda saknade år 2021 ett arbete, i gruppen utrikesfödda kvinnor är nästan var femte person, 18,4 procent, arbetslös. För gruppen inrikes födda kvinnor var motsvarande siffra 3,0 procent. Också männens statistik skiljde sig kraftigt åt, i gruppen inrikes födda män uppgick arbetslösheten till 3,7 procent, i gruppen utrikes födda till 14,8 procent.
Den höga arbetslösheten bland utrikes födda är inte av naturen given.
Mot denna bakgrund har regeringen beslutat sig för att ge en rad myndigheter, som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, i uppdrag att informera om familjeplanering, samt att ge karriärråd i syfte att initiera samtal om konsekvenserna för den (utrikes födda kvinna) som skaffar många barn och därmed sannolikt aldrig etablerar sig på arbetsmarknaden.
Den höga arbetslösheten bland utrikes födda är inte av naturen given. För ett drygt sekel sedan var sysselsättningen i gruppen arbetsföra i åldern 20-64 år 20 procent högre bland utrikes födda än bland inrikes födda. Den utveckling som fått ministern att i elfte timmen ta bladet ifrån munnen är knappast ny, tvärtom har den varit välkänd sedan 1980-talet då skiftet i sysselsättningsgrad kunde börja skönjas.
Att slopa flerbarnstilläggen, särskilt för grupper som lever på andra bidrag, är en pusselbit. Men behovet av reformer är mycket mer långtgående än så. För att på riktigt komma åt den svenska arbetsmarknadens dilemma, som definieras av såväl hög arbetslöshet och hög arbetskraftsbrist, behöver framför allt bidragssystemet som sådant ses över.
Successiv kvalificering till svensk välfärd borde därför vara norm, alternativt bör bidragen knytas till konkreta aktivitetskrav. Det skulle i praktiken innebära ett krav på att bidragstagaren för att kunna erhålla ersättning från det allmänna också ska stå till samhällets tjänst och vara sysselsatt i praktik eller beredskapsjobb av något slag. Fördelen med en sådant ordning är att bidragsnivån inte nödvändigtvis skulle behövas sänkas, då bidragens karaktär av övergångslösningar i nödsituationer skulle återupplivas.
För just gruppen utrikes födda kvinnor skulle tidigareläggning av etableringen på arbetsmarknaden, förutom ökat ekonomiskt oberoende och jämställdhet för de själva, också resultera i att deras barn kom in i den offentliga barnomsorgen med större möjligheter att lära sig svenska språket och därigenom bryta utanförskapets destruktiva spiral.
Sverige som ett land som inte premierar ansträngning, där det går att leva på andras arbete och smita från att göra rätt för sig, är en återvändsgränd. Därför bör politiken tydliggöra kopplingen mellan prestation och ersättning, mellan skyldigheter och rättigheter. Välfärdsekvationen, liksom försäkringsbolagens logik, vilar på premissen att man först gör sin plikt – innan man kräver sin rätt. När till och med en socialdemokratisk minister medger att situationen gått överstyr har rådande ordning nått vägs ände.
Vill du ha Alice Teodorescu Måwes texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!