Nu tröttnar kommunerna på Fairtradeslöseriet

Du har nog sett den där lilla märkningen på kaffet eller teet i mataffären, den gröna och blå som liknar Yin och Yang-symbolen. Fairtrade, eller Rättvisemärkt som vi ibland säger på svenska, skapar positiva känslor hos många. Rättvist känns bra i magen. Självklart vill man bidra till rättvisa.

Emellertid har forskningen under lång tid kunnat visa att rättvisemärkningen snarare är motsatsen till rättvis. Den bidrar till att tränga ut de fattigaste jordbrukarna. Ändå har svenska kommuner under flera år bidragit till Fairtrades verksamhet med miljonbelopp. Nu tycks det dock ha skett en förändring – allt fler kommuner väljer att lämna samarbetet med Fairtrade. 

***

Fairtrade är en global certifiering för livsmedels- och jordbruksprodukter. Idén bakom märkningen är att man ska bidra till goda arbetsvillkor och lyfta människor i utvecklingsländer ur fattigdom. I Sverige ägs märkningen gemensamt av LO och Svenska Kyrkan.

På senare år har försäljningen av Fairtrade-märkta produkter i Sverige ökat markant. En viktig faktor i Fairtrades expansion har varit samarbetet med kommunerna. Hela 47 kommuner i Sverige, från Malmö i söder till Piteå i norr, kan i dag beskriva sig som ”Fairtrade City” efter att ha betalat för och erhållit en diplomering av Fairtrade Sverige. 

På senare år har försäljningen av Fairtrade-märkta produkter ökat

Enligt Fairtrade innebär diplomeringen att kommunen engagerar sig för ”etisk konsumtion och hållbar handel”. För att bli diplomerad måste kommunen uppfylla vissa krav. Man måste kunna visa en koppling mellan kommunens arbete med Fairtrade och arbetet med sin övergripande strategi kring de globala hållbarhetsmålen i Agenda 2030. 

Man måste också skapa en kommunal samverkansgrupp för det lokala Fairtradearbetet, med representanter från politik, näringsliv och civilsamhälle. 

Dessutom måste kommunen årligen upprätta en verksamhetsplan för arbetet med ”Fairtrade City”, samt informera om och skapa engagemang för Fairtrade, etisk konsumtion och hållbar handel. 

Och – vilket direkt gynnar Fairtrades andel av livsmedelsmarknaden: kommunen måste upphandla Fairtradeprodukter och öka konsumtionen av dessa inom offentlig sektor. 

Offentlig upphandling i kommuner och regioner står för en betydande andel av Sveriges BNP och uppgår sammanlagt till 654 miljarder kronor om året för varor och tjänster. Ett krav på att upphandla Fairtradeprodukter genererar därmed en omfattande försäljning. 

Fairtradekommunerna motiverar sitt engagemang för märkningen på olika sätt, men gemensamt är att de framhåller dess betydelse för en hållbar utveckling. Västerås kommun skriver exempelvis på sin hemsida att ”skattepengar ska inte gå till barnarbete” medan Nässjö kommun menar att ”Fairtrade City stärker Nässjö Kommuns profil och signalerar vilken värdegrund vi vill stå på”. Andra kommuner kopplar Fairtrade till diverse kommunala policies. Växjö exempelvis har en policy att ”verka för ökad internationell medvetenhet”. Sammanfattningsvis kan konstateras att kommunernas argumentation ligger i linje med den bild Fairtrade själva vill ge av sin verksamhet.

I realiteten gynnar Fairtrade det redan etablerade, storskaliga och förhållandevis välmående jordbruket

Forskarna delar dock inte den bilden. Tvärtom menar många forskare att rättvisemärkningen i själva verket bidrar negativt till fattigdomsbekämpningen. Flera studier har visat att Fairtrades krav på jordbrukets organisation innehåller riktlinjer om en ”demokratisk organisation”, som i praktiken innebär att man inte certifierar enskilda odlare utan enbart större plantager och etablerade kooperativ. Samtidigt vet vi att få saker är så avgörande för ett lands ekonomiska tillväxt och utveckling som möjligheten till privat företagande. Små företag bygger inte bara individers, utan hela länders välstånd. 

Helena Johansson, som är forskare vid SLU och författare till studien ”Vad uppnås med rättvisemärkning?”, drar slutsatsen att ”märkningen aldrig kan få någon betydande effekt på världens fattigdom”.

Johansson konstaterar dessutom att det minimipris som garanteras de Fairtradecertifierade bönderna är utformat så att det tränger ut de fattigaste jordbrukarna. Fairtrades krav på socialt och miljömässigt hållbar produktion skapar en snedvriden fördelning där det småskaliga och fattiga jordbruket missgynnas, medan jordbruk med stordriftsfördelar kan kamma hem monetärt stöd. I realiteten gynnar alltså Fairtrade det redan etablerade, storskaliga och förhållandevis välmående jordbruket.

Trots att detta varit välkänt under lång tid har många kommuner hållit fast vid sitt engagemang för Fairtrade. Men allt fler kommuner har under de senaste åren börjat ifrågasätta nyttan med Fairtrademärkningen. År 2018 var 67 kommuner certifierade. I dag är siffran 47. Dessutom pågår just nu en process i flera kommuner, där man överväger att lämna samarbetet.

Organisationen Skattebetalarna släppte 2018 en rapport som uppskattade att kommunernas totala kostnad för engagemanget i Fairtrade uppgick till 156,2 miljoner kronor per år. Det inkluderar en certifieringskostnad på mellan 5 000 och 25 000 kronor årligen, relaterad till antal invånare. Certifieringen gav under ett år intäkter till Fairtrade Sverige på mer än en miljon kronor från kommunerna och regioner. Det är dock den lilla summan i sammanhanget. Merparten av kommunernas kostnader för Fairtrade är kopplade till anställningar, marknadsföring, möten och upphandling av Fairtrademärkta produkter. 

***

När Fairtrade Sverige själva får välja är Uppsala kommun ”bäst i klassen”. Uppsala fick 2021 Fairtrades egna utmärkelse Årets Fairtrade City med motiveringen att kommunen ”arbetar målmedvetet och engagerat för en hållbar konsumtion som värnar mänskliga rättigheter och miljö”. Uppsala kommun, som varit certifierad sedan 2015, redovisade mellan åren 2019 och 2021 utgifter på 392 938 kronor inom ramen för Fairtradearbetet.

Av de knappt 400 000 har närmare 200 000 lagts på reklam och marknadsföring. Kostnaden inbegriper varken anställda tjänstemän eller merkostnader för upphandling av Fairtrademärkta produkter. Och det är här de stora kostnaderna för skattebetalarna återfinns. Men om vi ändå ska titta lite närmre på de små budgetposterna kan noteras att Uppsala kommun har betalat för en intervju – en advertorial – med Fairtrade Sveriges generalsekreterare i lokaltidningen Upsala Nya Tidning, där generalsekreteraren beskriver Uppsala som ett ”föredöme”. Man har även betalat för reklam i form av ett mysreportage med styrgruppens ordförande, Mohamad Hassan (L), där det fikas med Fairtrade-märkt te och choklad. Hassan citeras i reklamtexten med det politiskt glasklara uttalandet att ”alla människor ska ha det bra”.

Utöver ovan nämnda reklaminsatser har Uppsala kommun genomfört evenemang som ska öka medvetenheten om Fairtrade. I kommunens verksamhetsplan för Fairtrade City kan man exempelvis läsa att kommunen ”under alla hjärtans dag ska uppmana alla till att visa omtanke för de människor som producerat rosorna och chokladen vi ger bort”. Därtill ska kommunen i samband med World Fairtrade Day omdiplomeras och ”kopiera upp [de nya diplomen] och sprida dessa till alla deltagande företag/föreningar och organisationer”.

Fairtradecertifiering sker blocköverskridande i rödgröna och borgerliga kommuner

Det kan vara värt att notera att Fairtradecertifiering inte är ett vänsterpolitiskt projekt. Tvärtom sker detta blocköverskridande, i såväl rödgröna som borgerligt styrda kommuner. 

Men det tycks ändå röra lite på sig. Upplands Väsby är en av de kommuner som har lämnat Fairtrade City. Kommunen Fairtradecertifierades under det rödgröna styret 2014-2018. När Allianspartierna tillsammans med det lokala partiet Väsbys bästa återtog makten 2018 lämnade kommunen Fairtrade City.

– Certifieringen var en no brainer att ta bort, säger Oskar Weinmar (M) som är kommunstyrelsens ordförande.

Weinmar menar att skattemedel som lagts på Fairtrade skulle kunna läggas på kommunal kärnverksamhet. Även Fairtrades ägare – LO och Svenska kyrkan – var skäl att lämna. Weinmar säger att certifieringen ”var mer onödig än osmaklig”, men betonar att kommunen måste prioritera vad man lägger pengar på. Det fanns viktigare saker att satsa på, helt enkelt.

Även Sundsvall har lämnat Fairtrade City. Kommunen styrs sedan åtta år tillbaka av Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet. Dessa tre partier tog kommunen in i Fairtrade – och några år senare ut igen. 

Sundsvall valde att certifiera sig 2015, med syftet att upphandla mer hållbara produkter. År 2020 drog man sig ur Fairtrade i samband med att man antog en ny inköpsstrategi, som inkluderade egna etiska riktlinjer och krav på ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet. Sundsvall nådde därmed samma resultat som tidigare och det fanns därmed ingen anledning att premiera just Fairtrade.

– Fairtradediplomeringen hade spelat ut sin roll, konstaterar Hans Forsberg (C) som ansvarar för det utskott i kommunstyrelsen som hade ansvar för ärendet.

Forsberg berättar även att utträdet från Fairtrade City minskade den administrativa bördan för kommunen. Tidigare hade ansvaret för Fairtradeprojektet legat på miljökontoret och medlen för detta kom från miljönämndens budget. I protokoll från Sundsvall kommunfullmäktige kan man läsa att de medel som budgeterats för Fairtradeverksamheten uppgick till 200 000 kronor per år.

– Vi har gått vidare och gjort ett ännu bättre jobb, säger Forsberg.

Värnamo lämnade Fairtrade City år 2020. Kommunen certifierades under förra mandatperioden, under Alliansstyre. Mikael Karlsson, kommunstyrelsens ordförande (C) menar att Fairtradediplomeringen var ett gemensamt projekt mellan kommunen och det lokala näringslivet, men att det aldrig gav önskad effekt. 

– Vi fick inte den breda allmänheten att sluta upp bakom projektet, menar Karlsson. 

Liksom Sundsvalls kommun påpekar Karlsson att hållbarhet är ett viktigt mål för kommunen. Fairtrade var en pusselbit i detta, men kommunen har andra strategier för hållbarhet. Värnamo har exempelvis fattat beslut om en prioriteringsordning för inköp av livsmedel, där kommunen i första hand ska köpa lokalproducerat, i andra hand svenskt och i tredje hand ekologiskt.

Flera politiska styren i landets kommuner har velat lämna Fairtrade, men misslyckats. I Lund har den styrande ”Lundakvintetten”, Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna samt det lokala partiet Förnya Lund drivit frågan att kommunen ska lämna Fairtrade City. 

Enligt de uppskattningar som gjordes när frågan var aktuell 2018 betalar Lund nästan 200 000 kronor för att vara med i Fairtrade City, varav 150 000 för personalkostnader, 25 000 för själva diplomeringen och 10 000-15 000 för marknadsföring och aktiviteter. Lundakvintetten ansåg inte att det var lämpligt att skattebetalarnas pengar skulle gå till att organisera och marknadsföra rättvisemärkta produkter. 

– Skattebetalarnas pengar ska gå till välfärdens kärna, konstaterar Philip Sandberg (L), kommunstyrelsens ordförande i Lund.

Utträdet stoppades dock av den rödgrönrosa oppositionen tillsammans med Sverigedemokraterna. Snacka om en ohelig allians för att hålla de fattigaste bönderna i världens utvecklingsländer på mattan.