Nu stundar det Nya Kalla kriget med Kina

Illa nog med H&M.

Men värre blir det, när Kina spänner musklerna på riktigt och erövrar Taiwan. Då – slutligen –  kanske alla övertygas om att det Nya Kalla kriget är på riktigt och att supermaktsrivalerna är Kina och Förenta staterna.

Skälen är flera till att det Nya Kalla kriget är allvarligare än det klassiska Kalla kriget. Detta stod från 1947 mellan USA och det dåvarande Sovjetunionen. Frosten bildades, när den amerikanske diplomaten och historikern George Frost Kennan, från Moskva sände en rekommendation om containment, uppdämning av relationerna med ett ”Sovjetunionen som till sin natur är expansionistiskt”.

Östeuropakännaren Ingmar Karlsson, som varit svensk ambassadör i Prag, angav i ett samtal med mig ännu ett skäl: Marshallplanen. Tjeckoslovakien hade 1947 tackat ja. Efter Pragkuppen i februari 1948 blev det stopp. I sin bok Det omaka paret – tjeckernas och slovakernas historia (2019) utvecklar Karlsson tanken:

Konflikten om landets framtida väg skärptes ytterligare sommaren 1947 när Moskva efter ett besök av en regeringsdelegation framtvingade ett nej till erbjudanden om amerikanskt ekonomiskt bistånd genom Marshallhjälpen med motiveringen att en accept skulle betraktas som en fientlig handling mot Sovjetunionen och behandlas som en sådan.

***

Med terrorbalans fortgick det Kalla kriget fram till 1991, då Berlinmuren rasat och kommunismen kollapsade. Relationerna blev aldrig så kyliga att kriget blev ”hett”, en öppen konflikt mellan supermakterna på det sätt vi nu kan vänta mellan Kina och Amerika.

Farorna överdrevs. Under 1950- och 60-talen framstod Sovjet – tack vare Sputnik, genom kapprustningen samt av faktum att Stalin och hans efterföljare hade tagit kontroll över hela Östeuropa – som starkare än Amerika.

Så var det inte. Ryssarna, Kreml, alla från Brezjnev och framåt var dömda till att framstå som pygméer jämförda med Amerika. Sovjet var frånkört.

***

Kalla kriget stod dock för drama och uppenbara faror. Ländernas militära styrkor möttes i väpnad konflikt, bland annat Koreakriget. Kris var det 1948–1949 när Sovjet lade en strypsnara kring Berlin och ville kväva dess västra, fria zoner till döds. Berlinarna räddades genom en heroisk luftbro som skeppade in allt, inklusive kol till deras kaminer.

Kalla kriget, med dess ideologiska övertygelser (kommunism versus kapitalism) påverkade även Afrika, Asien, Centralamerika och Sydamerika. Väpnade konflikter underblåstes genom att en stridande part allierade sig med något av stormaktsblocken, vilket i sin tur ledde till att deras motståndare sökte hjälp hos det andra blocket.

Vietnamkriget, som ju var ett proxykrig, ett ställföreträdande krig, mellan Sovjet och Kina på ena sidan, Förenta staterna på andra, var en utlöpare av Kalla kriget. Likadant var det med  Kulturrevolutionen, de Röda khmerernas folkmord 1975, Berlinkrisen med bygget av muren 1961, och den mest laddade av dem alla oktober 1962, då Sovjet placerade ut missiler på Kuba riktade mot Washington.

Dagens Kina är inte som det gamla Sovjet ruttnande inifrån.

Men Sovjet var svagare än vi trodde. Det betonade den säkerhetspolitiske tänkaren Ulf Henricsson, ledamot av Krigsvetenskapsakademien, när vi talades vid:

– De övergripande tankarna om Kalla kriget var för fluffiga. Det går ut på att värdera din motståndare. Då är det lätt att du ser hans styrkor men inte hans svagheter. Ja, ryssarna sköt upp grejer i rymden. Men vi ska fråga oss: Hamnade de där de ville? Svagheterna i Sovjet var systemet. Bristerna i systemet: korruptionen, den låga effektiviteten.

***

Men nu är det allvar. Dagens Kina är inte som det gamla Sovjet ruttnande inifrån.

Kina är så stort, 1,4 miljarder människor. Dessa människor är intelligenta och uppfinningsrika flitiga och fiffiga. (Och utan vodka). Betänk: I Kina finns lika många ingenjörer som i jordens alla andra länder sammantaget. De forskar och uppfinner. Fler elbilar rullar i Kina än i något annat land. Vidare har kineserna på fem futtiga år byggt fler kilometer höghastighetsbanor för tåg än Europa på 50 år.

Kina har världens näst största ekonomi. Det är världens största tillverkare. Kina – inte som förr Amerika – är EU:s största handelspartner. Peking har enligt den amerikanska finanstidningen Forbes fler miljardärer än någon annan stad på jorden. Under året 2020 adderade staden 33 miljardärer (i dollar) och har nu 100. Tvåan New York City har 99.

Rikast är mannen som skapade TikTok, den rikaste av nykomlingarna, har gjort sin förmögenhet på buteljerat vatten. En kvinnlig miljardär, Kate Wang, har blivit rik på e-cigaretter. Alla speglar en tidsanda som är densamma i västvärlden som i Kina.

***

Med Mao Zedongs död 1976 och Deng Xiaopings ledarskap 1978 har Kina moderniserats. Det har gått från maoism till statskapitalism. På 40 år har 900 miljoner kineser tagit sig ur brutal fattigdom på landsbygden till medelklass i städer. Kina genomgick därmed en större och snabbare förvandling än något land i historien.

Jag minns min första resa till Kina. Jag var vintern 1979 via svenska UD av partitidningen Folkets Dagblad inbjuden att i tre veckor se början på förvandlingen. Kulturrevolutionen, som kostat miljoner människor deras liv, var över. De fyras gäng och dess terror var slut.

Men i Peking fanns fortfarande bara ett enda hotell som hyste in utlänningar. Vi fick inte äta bland kineser utan hystes in i en egen främlingsmatsal. Vår lilla studiegrupp färdades över hela landet. Vi noterade hur kineser ockuperade varje rondell och vägren och på dessa odlade kål, beviset för deras hämningslösa sätt och deras förmåga att se och ta chanser.

Dagisbarn och skolelever sjöng patriotiska sånger, ”Östern är röd”, för oss. Det var banketter och vi sa gambei (skål) och drack maotai, det kinesiska brännvinet, som smakade så illa, att jag insåg, att kineser aldrig skulle kunna bli som ryska alkisar.

Som Asienkorrespondent ett år på 1980-talet för Aftonbladet och senare fyra år på 90-talet för Sveriges radio, placerad i Hongkong, kunde jag genom tjogtals reportageresor till jätterikets alla delar följa utvecklingen. Jag gjorde två resor i Xinjiang och skrev om uigurer. Oförglömligt var att i praktiskt taget väglöst land bila hela vägen, hundratals mil från Sven Hedins oas Khasgar i väst ända till exotiska Lhasa i Tibet.

Jag blev impad. Jag hade kul. I Gobiöknen var jag på plats när kineserna sköt upp en svensk satellit i rymden. I Inre Mongoliet bjöds jag på personalfest med huvudstadens skattmasar. Jag deltog i ett kinesiskt bilrally längs Pärlfloden och mottog i Guangzhou (gamla Kanton) ett pris ur borgmästares hand. Jag spisade hund tillagad på tre sätt (som kallskuret, som schnitzel och som Stroganoff). Gott men inte sensationellt.

Xi Jinping, en lång, 67-årig, gåtfullt leende apparatchik, kan nu utmana hela världen hur mycket som helst.

Framför allt såg jag landet i högsta fart moderniseras och invånarna, månad för månad, få det bättre. Plötsligt hade Peking lika många nya bilar som det förr hade haft svarta cyklar.

Resultaten har lagt grunden till en enorm kinesisk självsäkerhet. Landets kommunistledare och president sedan 10 år tillbaka, den ohämmat auktoritäre Xi Jinping, en lång, 67-årig, gåtfullt leende apparatchik, kan nu utmana hela världen hur mycket som helst.

Det är det han gör. Ninna Rösiö, en old China hand, tidigare minister på svenska ambassaden i Peking, sade när jag talade med henne:

– Kritik biter inte på dem. De är totalt säkra. Och vi i EU som vill få dem att tänka till, vi är bara musen som ryter.

Men, kan man aningen poetiskt fråga sig, vilken väg flyger den kinesiska draken? Motsättningen mellan Kina och Amerika är verklig Men kan den utvecklas till regelrätt krig?

Ett svar lyder: Icke. Inte när Kina är en motor i det globala kapitalistiska systemet.

Ett annat svar är: Det blir krig, när Kina bestämmer sig för att återerövra Taiwan.

Följdfrågor: Vill Kina det? Svar: ja.

Kommer det att försöka? Svar: ja.

Klarar det av det? Svar: ja.

Men Amerika är ju militärt mycket starkare? Ja – men inte tillräckligt.

***

Självsäkert vandrar Kina – politiskt och ekonomiskt, militärt och nykolonialt – ut i världen. Det breder ut sig. Kampen om asiaternas hearts and minds pågår.

Titta på Sydostasien. Dess länder förvandlas till kinesiska satelliter. Indonesien, världens fjärde folkrikaste land, får väldiga lån från Kina och investeringar från kinesiska företag. I Myanmar är Kina garanten för att de blodbesudlade kuppgeneralerna håller den protesterande befolkningen stången. De nordliga provinserna är i praktiken exproprierade av Kina som i dem driver kasinon och bordeller. Thailand, som förvandlat sig från en löftesrik demokrati till en rutten monarki, välkomnar ökat kinesiskt inflytande.

Hongkong, en rättsstat som stått för yttrandefrihet och kreativitet, är för överskådlig framtid krossat.

Hongkong, en rättsstat som stått för yttrandefrihet och kreativitet, är för överskådlig framtid krossat. Genom ett gravt avtalsbrott är överenskommelsen med Storbritannien om one country, two systems helt bortsopad.

Tibet, som varit självständigt och med en befolkning präglad av sin lama-buddhistiska religion, kan helt glömmas. Kina har redan tagit över. När den charmerande 85-åriga pacifistiska kultfiguren Dalai Lama går ur tiden finns Tibet inte längre annat som en geografisk beteckning på gamla kartor.

The Road and Belt Initiative, också kallad Den nya Sidenvägen, är på pappret en hyllning till att Kina tillhör den globaliserade världen. Men närmare granskad är den ett skickligt organiserat erövringståg. Kina skaffar sig genom hamnbyggen och lån inflytande i Sydostasien och Sri Lanka, i Afrika och ända fram till Pireus i Grekland. De nya transportlederna, både till lands och havs, underlättar naturligtvis för handeln men är en ohymlad nykolonialism.

Sydkinesiska sjön. Kring detta hav ligger en rad länder, Vietnam, Malaysia, Taiwan, Filippinerna, Brunei, Indonesien, som alla vill ha sin lilla del av havet. Men Kina vill ha allt. Och Kina tar allt. Detta skapar irritation, speciellt för att Kina byggt en militärbas på en av de artificiella öarna. Dess militära närvaro understryks av en armada av beväpnade ”fiskeflottar”. Med orden ”Sydkinesiska havet är inte ert havsimperium” har Amerika protesterat och har två hangarfartyg liggande i området. Sydkinesiska sjön är en tickande bomb.

***

Två frågor har i det Nya Kalla kriget vridit upp temperaturen.

Den ena är den kinesiska totalitära statens behandling av uigurerna. Uigurerna är ett turkfolk som i hundratals år, stundtals med en egen stat, levt i Xinjiang, den ökenartade och till ytan största provinsen i nuvarande Kina.

Fler än en miljon uigurer, kanske två miljoner, har satts i omskolningsläger och används i tvångsarbete.

Dagens elva miljoner uigurer misshandlas svårt av Xi Jinpings kommunistdiktatur. Människorättsorganisationen Human Rights Watch anger att fler än en miljon uigurer, kanske två miljoner, satts omskolningsläger och används i tvångsarbete, främst i bomullsskörden och textilindustrin. Brittiska BBC har i reportage dokumenterat en behandling av dem, som fått den amerikanske presidenten Joe Biden att använda ordet genocide, folkmord. Han införde strikta sanktioner mot provinsens administratörer.

De kinesiska myndigheterna beskriver lägren som ”utbildnings- och arbetsträningsprogram för att motverka terrorism och extremism med hänvisning till nationens säkerhet”. Moskéer stängs eller sätts under bevakning. Skolbarnen uppmanas sluta tala sitt eget språk uiguriska.

Miljontals kineser ur rikets största folkgrupp, hankineser, flyttar in i Xianjang. Uigurerna blir proportionerligt färre. Uiguriska kvinnor tvångssteriliseras eller utsätts, enligt BBC, för systematiska våldtäkter och tortyr.

Kinas svar på kritiken: Fler inspärrningar. Bojkott mot västerländska företag (som H&M). Hot om våld mot journalister (som Jojje Olsson i Expressen). Försöket att tvinga H&M och andra klädtillverkare att köpa bomull från Xinjiang är ett sätt att få utländska företag att rättfärdiga tvångsarbetet inom bomullsindustrin.

Allt underblåser det Nya Kalla kriget.

***

Taiwan, officiellt Republiken Kina, är den mest laddade stridsfrågan.

Taiwan är allt Kina inte är: en klockren demokrati sedan 25 år tillbaka, ett fritt, kreativt samhälle, en kapitalistisk marknadsekonomi med 24 miljoner invånare på en ö som till ytan är en tiondel av Sverige. Det är en nagel i ögat på Kina, som säger, att ”ön Taiwan är en ännu icke-befriad del av Folkrepubliken. Det är en utbrytarstat.”

Taiwan har en brokig historia. Ön upptäcktes av portugiser, koloniserades av holländare, ockuperades av japaner och är nu befolkad både av hankineser samt en lokal ursprungsbefolkning med polynesiska och malaysiska gener.

Ödesstunderna är framför allt två. När 1949 Mao Zedong och Kinas kommunistiska parti i det långvariga kinesiska inbördeskriget i Peking utropade den nya staten Folkrepubliken Kina, flydde rivalen, nationalisten, Kuomintangledaren Chiang Kai-shek och hans ledarskap, inklusive den kinesiska armén samt statskassan till ön Taiwan 17 mil bortom fastlandet. Där skapade de en ny statsadministration anförd av generalissimus Chiang och Kinas klassiska maktparti Kuomintang. Både Fastlandskina och öriket har sedan dess gjort anspråk på att företräda hela Kina.

När FN bildades kom andra världskrigets segermakter i kampen mot Nazityskland och Japan att få permanenta platser i säkerhetsrådet: Storbritannien, Sovjet, Förenta staterna, Frankrike och Kina, som kom att företrädas av Taiwan, officiellt benämnt Republiken Kina.

Förenta staterna har hållit en skyddande hand över Taiwan.

Taiwan berövades sin stormaktsposition 1971, när president Nixon och utrikesrådgivaren Kissinger erkänt Fastlandskinas betydelse och i FN gjort upp om att Peking, inte Taiwan, var det officiella Kina. Nästan alla av jordens stater följde exemplet.

Förenta staterna har sedan dess dock hållit en skyddande hand över Taiwan. Fastlandskina har oavbrutet varit hotfullt och visat att ”utbrytarstaten måste återintegreras med moderlandet, om nödvändigt med hjälp av militär intervention”.

Militärt har Kina dock varit en underlägset. Det skulle för Amerika ha räckt med att köra upp två hangarfartyg i Formosasundet för att skrämma till återhållsamhet.

Det räcker inte längre. Som allt annat i Kina har upprustningen de senaste åren gått med rasande fart. Vapnen är moderna. Kina har till och med hangarfartyg. Det har lyckats placera en farkost på planeten Mars.

När fientligheter bryter ut mellan Kina och Taiwan kan Amerika få svårt att försvara öriket. Kina kommer, tror militära tänkare, att angripa på bred front. Dess medeldistans- och långdistansmissiler kan samtidigt angripa amerikanska baser i Sydkorea och på det japanska Okinawa, på Guam långt ut i Stilla havet och i Subic Bay på Filippinerna.

***

Försvaret av Taiwan är viktigare än någonsin.

Landet är en fullfjädrad demokrati. 

Taiwan hade under Chiang Kai-shek levt under diktatur. Under 1950-talet var Taiwan ett av världens fattigaste länder. Detta ändrades, när Taiwan under 1970-talet fick en snabb ekonomisk tillväxt. Amerika bidrog med pengar och utbildningen av taiwanesiska ingenjörer och ekonomer.

På något decennium växte skyskrapor upp på slätter som till dess varit kantade med risfält. Taiwan har nu samma BNP-tal som Sverige.

Chiang Kai-shek avled och parallellt kunde landet utvecklas från en auktoritärt styrd enpartistat till ett demokratiskt samhälle. Opposition tilläts. Olika partier har sedan 2000 växlat vid makten. I senaste presidentvalet var valdeltagandet 75 procent.

***

Om, och när, Kina anfaller Taiwan, får det några länder på sin sida? Ja, Ryssland, som allt mera avskyr västvärldens värderingar, och Nordkorea, som vill använda sina missiler på riktigt. Det blir en stor kris. Men den kan kapslas in i Ostasien och blir inte nödvändigtvis ett världskrig.

Visa upp fördelarna med alternativet till enpartivälde – mänskliga rättigheter och demokrati.

Vad kan Amerika sätta emot? Svar: att visa upp fördelarna med alternativet till enpartivälde – mänskliga rättigheter och demokrati. ”Vapen är bra”, säger den säkerhetspolitiske tänkaren Ulf Henricsson. ”Men i längden är ofriheten en svaghet som förhindrar kreativitet. Till slut inser även Kina detta. Då blir det förändring.”

Kina har större klyftor än Amerika mellan de rikaste och de fattigaste. Varje år sker fler än 100 000 våldsamma protester mot korruption, ojämlikhet och sociala problem. Förtrycket är brutalt. Nationell hybris gör Kina än mera aggressivt.

Tills vidare kommer ingenting i Kina att lätta. ”Demokratins kräftgång i världen fortsätter”, skrev nyligen Asienspecialisten och tidigare ambassadören Börje Ljunggren. ”Kinas uppgång visar vikten av att denna utveckling bryts.”

Xi Jinping kommer att finnas kvar. Han avgår inte, som hittills varit brukligt i Kinas topp, efter tio år. Han blir president på livstid. Han signerar en ny femårsplan. De som trott att internet skulle leda till ökad frihet blir besvikna. Internet är ingen befriare, ty det bara ger XI och Kina än bättre koll på sin befolkning.

”Xis säkerhet beror i själva verket på osäkerhet”, säger en svensk författare som ofta reser i Kina. ”För att nå toppen var Xi i korruptionsbekämpningens namn tvungen att eliminera medtävlare både inom partiet och i näringslivet.”

”Han är paranoid. För sin egen säkerhet måste han behålla järngreppet. Han liknar Stalin.”

”Detta”, kompletterar Henricsson, ”leder inte i sig själv till det Nya Kalla kriget. Men Xi försöker att skrämmas.” 

***

Hur ska vi förhålla sig i denna situation? Det är världens svåraste ämne, och viktigaste. Vi ska prata högt och tydligt tala om mänskliga rättigheter. Sverige ska inte låta sig skrämmas av Kinas otäcke och bombastiske ambassadör Gui Congyou.

När Guys ambassad mejlar en frilansjournalist, Jojje Olsson, att denne ska sluta med sin kritik – ”annars får du ta konsekvenserna” – låter det som ett dödshot. För att skydda en svensk medborgare borde den svenska utrikesministern Ann Linde omedelbart förklara Kinas ambassadör persona non grata. Organisationen Reportrar utan gränser ser hotet som ”grund för polisanmälan”. Dess ordförande Erik Halkjaer ser hoten mot journalister en del av en global mediestrategi. Linde bör också göra betydligt mer för att säkerställa att den svenske medborgaren, bokförläggaren Gui Minhai, släpps fri ur kinesiskt fängelse.

Solidaritet med västvärlden är viktigare än att ställa upp för Huawei.

H&M är utsatt för en smutskastningskampanj i Kina på grund av ett kritiskt uttalande om tvångsarbete i Xinjiangprovinsen. H&M bör stå fast vid sina värderingar; det kommer att i längden löna sig. Statsminister Löfven ger stöd med orden: ”Vi sviker aldrig mänskliga rättigheter.”

Wallenbergs och Ericsson bör lägga om stil och måste förstå att solidaritet med västvärlden är viktigare än att ställa upp för Huawei. Sverige och andra västerländska demokratier bör rent allmänt vara försiktiga med samarbeten och investeringar. Säpo bedömer Huawei som en säkerhetsrisk.

EU-sanktioner biter. EU är Kinas största handelspartner. Men en större handelsbojkott är nog inte önskvärd; just handel är historiens mest effektiva demokratiseringsverktyg och Kina står för 18 procent av världens samlade BNP.

I en symbolisk handling bör svenska idrottsmän ställa upp på kravet att vinter-OS 2022 flyttas från Peking till annan ort.

***

Kina och Amerika tar fram det värsta hos varandra. Kina verkar göra amerikanska kapitalister girigare, amerikanska fackföreningar mer protektionistiska och amerikanska politiker mer populistiska.

Amerika å sin sida är med och skapar ett Kina där nationalismen växer. Xi och hans ledning tolkar den globala krisen som att västs demokratiska system inte kan hantera den. Ett militärt starkare Kina frestas flexa musklerna.

Historikern Niall Ferguson har pekat på att Kina i flera år sparade hälften av sin rekordtillväxt och lånade ut pengarna till Amerika. Den amerikanske komikern Jon Stewart sade i tv: ”Amerika är skyldigt Kina så mycket pengar att varje kinesisk familj snart har rätt att ta varsin amerikan som husdjur.”Det är en situation som inte löses genom containment. Den får ett kallt krig att bli glödhett.