Samhälle Essä
Nu står striden om Sveriges skogar
Löftet om stärkt äganderätt för skogsägarna var avgörande för att Centerpartiet skulle stödja den rödgröna regeringen. Edvard Hollertz har läst den statliga skogsutredningen som presenterades i förra veckan, och konstaterar att den knappast lever upp till intentionerna. Tvärtom riskerar skogsägarna än en gång komma ut på den förlorande sidan.
Nyligen presenterades skogsutredningen. Fast så hette den inte från början. När den tillsattes i juli 2019 var fokus stärkt äganderätt, nya flexibla skyddsformer och naturvård i skogen. Men sakta iklädde sig utredningen en större kostym – och då började problemen.
Den politiska intentionen med utredningen var glasklar. Den är reglerad i januariöverenskommelsens punkt 26, vars portalmening lyder: ”Värna och stärk den privata äganderätten till skogen.” Det här är en så viktig sak för Centerpartiet att förhandlingarna om januariöverenskommelsen en gång bröt samman på grund av skogspolitiken. Centerledaren Annie Lööf har även sagt att det var först efter uppgörelsen med Socialdemokraterna om att stärka skogsägarnas äganderätt som hon ansåg sig ha fått tillräckligt för att kunna släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister.
När utredaren Agneta Ögren i en inledande mening, i den nu färdiga utredningen, summerar uppgiften är dock kontentan en annan: ”Utredningens uppdrag kan i mångt och mycket sammanfattas som att lösa den strid som pågått mellan olika uppfattningar och intressen i skogen de senaste decennierna.” Men det var inte vad centerledaren Annie Lööf och socialdemokraternas Stefan Löfven kom överens om en vinter för snart två år sedan att utredningen skulle ägna sig åt. I alla fall var det inte vad som kommunicerades till väljarna.
Det centrala i uppgörelsen mellan de rödgröna, C och L är på pappret att stärka markägarnas ställning. Grundorsaken till att det behövs är att skogsägarna – som har en grundlagsskyddad rätt till sin mark – sakta men säkert har degraderats till en intressegrupp bland andra. Precis det sker i skogsutredningen, när uppdraget har omtolkats till att medla mellan alla de olika intressegrupper som vill ha kontroll över skogen. För i processen att hitta en kompromiss ska Naturskyddsföreningen få något, Världsnaturfonden WWF få något, naturturismföretagen något, skogsindustrin något. Och så får skogsägarna – vars mark det faktiskt köpslås med – bli av med ytterligare lite till. Som många gånger tidigare.
Att en utredning som ska stärka äganderätten ifrågasätter markägares kontroll och ägande av fjällnära skog är aningen uppseendeväckande.
Denna gång var medlingsbudet från skogsutredningen att cirka 500 000–525 000 hektar produktiv skogsmark i nära anslutning till den fjällnära gränsen ska skyddas, oavsett vad markägarna tycker. Och att en utredning som ska stärka äganderätten ifrågasätter 7 000 markägares kontroll och ägande av fjällnära skog är aningen uppseendeväckande. För att uttrycka det milt.
Samtidigt har det gjorts försök att få surdegen till utredningsförslag att knastra lite sockersött och slinka ner i uthungrade markägarmagar. Tankarna om att lösa in mer mark mot skogsägarnas vilja bakas samman med förslag som i framtiden ska stärka ägarnas ställning. Det blir något av en utpressningssituation. Om markägarna som kollektiv vill ha stärkt äganderätt så får de först överlämna cirka en halv miljon hektar till svenska staten.
Långt ifrån alla utredningsförslag är dock dåliga. Tvärtom. Det finns en del riktigt goda tankar för en bättre naturvårdspolitik som skulle stärka äganderätten. Som att formellt skydd av skog främst bör ske frivilligt och inte mot markägarens vilja. Genomfördes det skulle naturvärden gå från att innebära en risk till att bli en potentiell tillgång. Som situationen är i dag avskräcks markägare från att vårda värdefull natur, vilket går att läsa mer om i ett tidigare reportage i Smedjan.
Ett annat bra förslag är att myndigheternas nyckelbiotopsinventeringar bör upphöra. Samtidigt är det osäkert vad som ska komma i dess ställe; det finns en risk att det blir ett liknande rättsosäkert program likt nyckelbiotoperna som sakta växer i storlek och innebörd för markanvändningen. Den som vill läsa om hur nyckelbiotoperna och en mängd andra initiativ från myndigheter och intressegrupper under senare år har utvecklats till ett hot mot äganderätten kan fördjupa sig i frågan i ett annat Smedjanreportage.
Utredningen tar inte ut svängarna kring vad som kan göras för att stärka äganderätten. Desto större är skaparglädjen på naturskyddssidan.
Det bör samtidigt noteras att de främsta förslagen för att stärka skogsägarnas ställning – frivilligt formellt skydd och upphörandet med nyckelbiotopsinventeringar – båda är krav från politiken. Utredningen tar inte ut svängarna nämnvärt kring vad som kan göras för att stärka äganderätten. Desto större verkar skaparglädje vara på naturskyddssidan. Det läggs till och med ett så detaljerat förslag som att ombilda fyra av Sveaskogs så kallade ekoparker, Böda, Halle- och Hunneberg, Hornslandet och Hornsö, till nationalparker.
Men låt oss för en stund lyfta blicken från utredningen, och bege oss ut i verkligheten. Vad är det som gör skogspolitiken så brännhet att den påstås ha fällt avgörandet när Annie Lööf förhandlade med Socialdemokraterna och slutligen tog steget att spräcka Alliansen?
Dagens Nyheter skriver i februari 2019 om Lööfs beslut: ”Om man vill förstå hennes agerande måste man se utanför den politiska bubblan i huvudstaden. Bland framför allt små skogsägare runtom på landsbygden har det vuxit fram en känsla av att man har hela statsapparaten emot sig. Miljöpolitiken och en stelbent byråkrati har enligt dem inneburit ett dråpslag mot privatekonomin och en kränkning av äganderätten. […] Det är ur den här opinionen som Annie Lööf har hämtat en viktig del av sitt politiska mandat.”
Skulle vi sätta oss runt ett köksbord hos många skogsägare skulle vi troligen få en historia till, en som DN missar. Den om en historisk oförrätt.
Staten har inte alltid uppmuntrat till natur- och miljövård. På 1950-, 60- och 70-talet var effektivitet och storskalighet det som predikades till skogsägarna. Hyggen skulle vara stora. Blandskogarna med olika åldrar på träden skulle huggas ner och det skulle planteras nytt. Ett tag var utrotning av björk med hormoslyr tidens melodi.
Statens tack för att ägarna bevarade den gamla skogsmiljön blev att de förlorade kontrollen över marken.
Lyckligtvis var många mindre skogsägare skeptiskt inställda till skogsvårdsstyrelserna. Ett exempel på det ger den tidigare centerpartistiske riksdagsmannen Staffan Danielsson. Han berättar om att hans far på 1960-talet ålades av myndigheterna att hugga ner de gamla ekarna på gården söder om Linköping. I stället, talade de om för honom, skulle det planteras gran. Det var rationellt. Motvilligt planterade han gran under ekarna. Men han kunde inte förmå sig att avverka de ståtliga ekarna. Så de stora lövträden blev kvar, och med tiden försvann granplantorna. Och i dag är trakterna söder om Linköping känd för det fina och artrika eklandskapet, något som troligen inte hade funnits kvar om det inte varit för många egensinniga lantbrukare likt Staffan Danielssons far.
Samtidigt är priset i dag högt för de markägare som i generationer genom sin skötsel har skapat och vårdat värdefulla naturområden. De får ofta inte en medalj utan statens tack är för det mesta att marken löses in.
En annan berättelse som jag fått från en lantbrukare beskriver hur föräldragenerationen vid ungefär samma tid som Danielssons pappa fick rådet av Skogsvårdsstyrelsen att hugga ner sin gamla blandskog som de plockhögg. Det innebär att de inte högg alla träd på en gång i ett område, utan med jämna mellanrum avverkades ett par träd här och var vilket gör att det finns träd av olika åldrar i samma skog. En metod som det nu av miljöargument talas varmt om.
Lantbrukarfamiljen tyckte inte om förslaget men till slut enades de med myndigheten om en medelväg. Halva blandskogen höggs ner och där planterades det gran. Den andra halvan fick stå kvar. Och för ett antal år sedan meddelade en myndighetsföreträdare att den gamla blandskogen hade så höga naturvärden att den skulle bli ett naturreservat. Statens tack för att de bevarade den gamla skogsmiljön blev att de förlorade kontrollen över marken.
Och här är vi nu. Myndigheter löser med miljöargument in allt större markområden. ”Statliga inskränkningar av något så grundläggande som äganderätten till marken är vad som håller över 4 av 10 av Sveriges största lantbruksföretagare vakna om natten”, konstaterar Landshypotek bank i sin senaste undersökning om stämningsläget bland landets lantbrukare.
De politiska ambitionerna på miljöområdet mäts i hur stora arealer som det kan förbjudas skogsbruk på.
Det är förståeligt att markägare är oroliga – såväl som den bank som har lånat ut pengar till dem. Under många år har de politiska ambitionerna på miljöområdet mätts i hur stora arealer som det framför allt kan förbjudas skogsbruk på. Fast ”förbud” är förstås inte ordet som används utan i stället det mer positivt laddade begreppet ”skydda natur”.
På senare år har andelen mark avsatt för naturvård ökat i en aldrig tidigare skådad takt. Både privata och offentliga initiativ har poppat upp som svampar ur jorden. Staten har skyddat olika naturområden i en sådan hastighet att det inte alltid har funnits tillräckligt med pengar för att vårda just de naturvärden som identifierats som viktiga att bevara. Den statliga ivern att förbjuda skogsbruk har också varit större än kassan som har funnits för att ersätta drabbade markägare. Men i stället för att rätta mun efter matsäck har myndigheterna ifrågasatt markägarnas rätt till ersättning. Enskilda har behövt gå till domstol för att få ersättning för att staten inskränkt deras brukande av den egna marken. Precis den situation äganderätten ska skydda ifrån – att den starkare tar från den svagare – har uppstått i svenska skogar.
Ett myndighetsbeslut kan nu i värsta fall vara skillnaden mellan ljusa framtidsutsikter och ekonomisk katastrof för en markägare. För skogen är ju ingen förmögenhet som skogsägaren kan ha eller mista, vilket det ibland låter som när miljörörelsen argumenterar. Träden är pensionen, livförsäkringen eller nästa års låneavbetalning. Att plantera ny skog och vårda den är också en oerhört stor investering som räknas i kronor, tid och känslor. I regel är det först barnbarnen till den som planterar skog i dag som kan hugga träden.
Att stödja en S-regeringen som fortsätter att gå hårt åt landets skogsägare vore politiskt självmord utanför storstäderna.
Det är också den här situationen som gör skogspolitiken så brännande för Centerpartiet. Att stödja en S-regeringen som fortsätter att gå hårt åt landets skogsägare vore politiskt självmord utanför storstäderna.
Men försvagningen av skogsägarnas äganderätt är politiskt sprängstoff – inte bara för Centern. Juridiskt är äganderätten med egendomsskyddet inskriven i Europakonventionen och EU:s stadga om grundläggande rättigheter, likaså i den svenska grundlagen. Av FN betraktas den som en mänsklig rättighet. Historiskt har Sverige byggts och formats av självägande bönder. Ekonomiskt är skogsbruket ryggraden i den svenska ekonomin.
Minskar antalet huggna träd kommer det att märkas på välståndet. Anledningen till att Sveriges intäkter från skogen ännu inte har dalat, trots att skogsbruk förbjuds i stor omfattning, är för att den brukade skogen är välskött och växer så det knakar. Och en del effekter av begränsningarna i skogsbruket lär inte heller märkas direkt, givet hur långa tidshorisonter som gäller i näringen.
Tillväxten i den fortfarande brukade skogen kan inte för alltid täcka upp för minskningen av den totala arealen.
Men tillväxten i den fortfarande brukade skogen kan inte för alltid täcka upp för minskningen av den totala arealen. Fortsätter skogsbruk att stoppas i samma takt som i dag kommer snart den tillgängliga träråvaran minska. Då återstår ökad import av timmer till svensk industri eller att pappersbruk, sågverk och hustillverkare får börja slå igen. I samma veva minskar Sveriges möjligheter att använda skogen för att ställa om till ett klimatsmart samhälle. Och det här är en av många paradoxer inom svensk skogspolitik – ofta vill samma politiker som vill förbjuda skogsbruk på allt större arealer att skogen ska ersätta stora utsläppsbovar. Träden som huggs ska användas för att ersätta fossila bränslen i bilar och flygplan, betongen och stålet i hus samt bomullen i kläder. Skogen ska leda Sverige in i en bioekonomi.
För att hela situationen ska bli begriplig återstår dock en pusselbit. Vilka beslut är det som säger att allt större arealer skog måste skyddas av just staten? Kan inte markägarna fortsätta att vårda skogen, som de alltid har gjort? Historiens erfarenheter visar ju att många, men såklart inte alla, skogsägare balanserar miljö- och produktionsmål utan att staten behöver dundra in.
Stödet för de omfattande naturskyddsprojekten finns främst i riksdagens miljömål och mängder med olika internationella åtaganden. Det är i sig en snårskog. För att leva upp till ett FN-mål ska Sverige bidra till att minst 17 procent av naturen i hela världen skyddas. Det finns även nationella mål om att skydda 20 procent av naturen i landet. Skogsutredningen å sin sida konstaterar att staten har stort handlingsutrymme kring tolkningen av förpliktelserna, för att kort därefter göra en långtgående tolkning av behovet av nya naturvårdsavsättningar för att leva upp till åtagandena. Tolkningarna av vilka områden som kan klassas som skyddade är således central i hela det väldiga problemkomplex som skogspolitiken har utvecklats till.
När Naturvårdsverket summerar hur stora arealer av landets natur som är skyddad finns inte de privata initiativen med.
Vad räknas då som skyddad natur? I Sverige verkar statlig kontroll vara en förutsättning. Något som kan antyda att det finns en ideologisk laddning i tolkningen.
De privata program som har skapats för att inom skogsbruket minska påverkan på ekosystemet och bevara den biologiska mångfalden räknar inte de ansvariga myndigheterna med. Enligt SCB har markägare frivilligt avsatt nästan 1,3 miljoner hektar för natur- och kulturmiljövård. Det motsvarar 5 procent av Sveriges produktiva skogsmark och 4 procent av den totala skogsmarken. Men när Naturvårdsverket summerar hur stora arealer av landets natur som är skyddad finns inte de privata initiativen med.
Naturvårdsverket räknar bara så kallade permanenta skyddsformer. Det vill säga nationalparker, naturreservat, naturvårdsområden, biotopskyddsområden och Natura 2000. Områdena staten kontrollerar. Trots de högt ställda kraven räknas då 14,5 procent av landets yta som skyddad. Det vill säga ungefär 6,5 miljoner hektar. En yta större än Danmark.
I procent ser det däremot ut som att Sverige halkar hopplöst efter. Storbritannien rapporterar att 29 procent av arealen är skyddad. Motsvarande siffra för Tyskland är 37 procent.
Vid en närmare granskning – som Lantbrukarnas riksförbund, LRF, har gjort i en rapport – framträder en annan bild. Storbritannien och Tyskland mäter på ett helt annat sätt än svenska myndigheter. Till skillnad mot Sverige räknar de två länderna inte bara formellt skyddade områden. Storbritannien betraktar ofta mänskligt brukande som en del i förvaltningen. Hela byar och städer räknas in som skyddade, i de fall de ingår i områden högt klassade för sin skönhet. Tyskland räknar på ett liknande sätt och ofta tillåts jord- och skogsbruk på de avsatta områdena. Skulle Tyskland räkna som Sverige skulle siffran över skyddade områden bli långt mindre, kanske under fem procent av landets yta.
Om Sverige å andra sidan skulle räkna på ett liknande sätt som andra länder blir andelen skyddad natur betydligt högre – upp till 58 procent. Då inkluderas förutom formellt skyddade områden också impediment (mark där det inte går att bedriva skogsbruk, likt berghällar och myrar), frivilliga avsättningar, hänsynsytor (mindre områden som sparas när skog huggs), strandskydd, biosfärområden, världsarv och riksintressen för naturvård och friluftsliv.
Svenska myndigheters nitiska sätt att räkna för oss också tillbaka till skogsutredningen. I slutet av den osannolikt tjocka lutan finns konflikterna i koncentrerad form. I de särskilda yttrandena har över 1 200 sidors motstridiga åsikter kokats ner. De olika experterna, som representerar olika intressen, får utgjuta sig över vad de ogillar och vädra sina käpphästar. Och något som stannar kvar efter läsningen är hur osminkat Naturvårdsverkets expert Stefan Henriksson verkar vilja gynna den egna myndigheten. Han dundrar på om att Naturvårdsverket bör överta marker i det fjällnära området och naturreservaten som i dag lyder under Statens fastighetsverk.
Naturvårdsverkets företrädare motsätter sig förslaget om att formellt skydd av skog ska baseras på frivillighet.
Mest anmärkningsvärt är dock att Naturvårdsverkets företrädare motsätter sig förslaget om att formellt skydd av skog ska baseras på frivillighet. Myndighetsföreträdaren konstaterar att det är ovanligt att markägare får ett naturreservat på sin mark utan att ersättningsfrågan är löst, vilket leder honom till slutsatsen att det inte kan betraktas som ”något stort äganderättsproblem”. Här läser jag en extra gång för att kontrollera att det verkligen är en myndighetsföreträdare och inte Naturskyddsföreningens expert som uttalar sig.
Kanske är den allt mer konfliktfyllda skogspolitiken inte så krånglig som den trots allt verkar. Kan det vara så att i kärnan av allt lever den uråldriga kampen om marken? Det handlar om vem som ska kontrollera Sveriges skogar. Är det lantbrukarna eller myndighetspersonerna? Under ytan finns egenintresset och frågan om vilka jobb som de värdefulla skogarna ska upprätthålla. Är det biologernas eller skogsarbetarnas tjänster som ska bli fler? I den här striden är inte heller myndigheterna alltid oberoende. Naturvårdsverket är en del i en växande naturvårdsindustri där skogen ska producera biologisk mångfald, rekreation och besöksmål – men inte träråvara till skogsindustrin.
De motstridiga intressena, om begreppet ursäktas, kämpar var och en på sin egen kant för sin sak. Skogsägarna värnar om sin skog, på platsen där de finns. Det är ofta en ganska undanskymd tillvaro. De stora skogsbolagen och skogsindustrin vill inte göra för mycket väsen av sig offentligt för att störa nästa kvartalsrapport. Och miljörörelsen och myndigheternas bevarandeföreträdare tar striden i media eller i offentliga handlingar.
En skogsutredning med målet att göra alla runt bordet nöjda är en omöjlighet. Det är alltid någon som förlorar sin födkrok – samtidigt som det bara är en enda aktör som tar notan för maten. Det är skogsägaren.