Utblick Essä
Nu riskerar Macron att få sällskap av Frankrikes Hugo Chávez
Vad skulle hända med EU:s näst största land om vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon stod som segrare i det franska parlamentsvalet? Ekonomisk katastrof och totalstopp för den liberala reformväg som Frankrike har slagit in på sedan valet av Emmanuel Macron, konstaterar Carl-Vincent Reimers.
Det franska presidentvalet den 24 april var en lättnad för alla de som tror på Emmanuel Macrons liberala reformagenda, men i söndags fick fransmännen återigen gå till valurnorna. Denna gång för att i en första valomgång välja vilka som ska representera dem i parlamentets andra kammare, Nationalförsamlingen. Om risken då var en högerextrem president, är risken nu i stället en vänsterextrem premiärminister.
Närmare bestämt Jean-Luc Mélenchon och hans vänsterkoalition Nouvelle Union Populaire écologique et sociale (NUPES). Den samlar, förutom hans eget parti Det okuvade Frankrike också det en gång så mäktiga Socialistpartiet, det franska Kommunistpartiet och De Gröna. Samtliga har skrivit under ett avtal på att verka för att Mélenchon vid en valseger utses till premiärminister.
Mélenchon är en politiker som både fascinerar och skrämmer. Lika extrem som han är i sakpolitiken, lika skicklig är han som retoriker och tänkare, något som också inger respekt hos hans mest inbitna motståndare.
Lika extrem som Mélenchon är i sakpolitiken, lika skicklig är han som retoriker och tänkare.
I tv-debatter åberopar han gärna den italienske renässanshumanisten Giovanni Pico della Mirandola eller den franska medeltida feministen Christine de Pizan. Det har också hänt att Mélenchons retoriska förmåga och koleriska temperament fått honom att slå över i en ganska pinsam megalomani. Som när han, under en polisrazzia mot hans partihögkvarter till följd av korruptionsanklagelser, konfronterade en av de poliser som blockerade ingången genom att skrika ”Republiken, det är jag!”. Eller för den delen en ganska plågsam arrogans, som när han av en sydfransk journalist konfronterades med en fråga han inte gillade, och i stället för att svara började imitera henne med överdriven sydfransk dialekt – ”Vad ska det här betyda?” – innan han, över hennes huvud, frågar de andra närvarande journalisterna om ”det är någon här som kan formulera en fråga på franska?”.
Detta trots att han själv är invald i parlamentet för en av valkretsarna i Marseille, i södra Frankrike. Därtill har han upprepade gånger gjort antisemitiska anspelningar.
***
Sådant verkar dock inte riktigt bita på hans popularitet, eftersom hans vänsterkoalition hamnade jämsides med Macrons presidentkoalition Ensemble! i andel röster av väljarkåren i söndagens första omgång, båda runt 26 procent. Sett till valkretsarnas största parti, inte alls oväsentligt då Frankrike tillämpar majoritetsval, har dock presidentkoalitionen ett litet försprång: 203 valkretsar gentemot NUPES:s 194.
Enligt den franska konstitutionen delas makten mellan presidenten och regeringen, som leds av en premiärminister. Det är presidenten som nominerar ”sin” premiärminister, men denne måste också ha stöd i Nationalförsamlingen. Då opinionen skiftar har det stundtals gett upphov till vad som kallas ”samboskap” (cohabitation), med en president från högern och en premiärminister från vänstern, eller vice versa. Så var läget under François Mitterrand 1986–88 och 1993–95 samt under Jacques Chirac 1997–2002.
Sedan vallagsreformen år 2000, som innebar att parlaments- och presidentvalscyklerna synkroniserades, är samboskap mindre troligt. Väljarna tenderar helt enkelt att följa den inriktning man redan slagit fast i och med presidentvalet för att undvika politisk apati. Det har lett till vad sociologen Arthur Guichox i en krönika i Le Monde kallar för ”domesticerad parlamentarism”: ett parlament som snarare tjänar presidentens politik, än Montesquieus maktdelningslära. Icke desto mindre finns stora väljargrupper som vill nu vill se försvagade möjligheter för Macron att få igenom sin politik, vilket talar till Mélenchons fördel.
***
I mångt och mycket skulle Mélenchons vänsterpolitiska gir, om han vinner en majoritet i nationalförsamlingen, omkullkasta det som Macron åstadkommit de gångna fem åren och dessutom innebära en ekonomisk katastrof för landet. Det är inte utan skäl som Mélenchon, av Macrons finansminister Bruno Le Maire, förlänats epitetet ”en gallisk Hugo Chávez”.
I vänsterkoalitionens program kan man läsa förslag som att sänka pensionsåldern till 60 år, från dagens 62 år (Macron vill istället höja den till 64 eller 65 år). I skattepolitiken vill man genomföra vad man kallar en ”fiskal revolution” genom att göra inkomstskatten mer progressiv, återinföra förmögenhetsskatten och införa en ”lyxmoms”. Programmet innehåller också förslag som skulle bereda vägen för en regelrätt socialisering av näringslivet. Bland annat vill man utöka statens rätt att expropriera företag och fabriker som ligger i ”allmänhetens intresse”. Man vill också förbjuda uppsägningar av ekonomiska skäl i företag som delar ut aktieutdelning eller som tar emot offentligt stöd, det vill säga merparten av alla större bolag, samt socialisera vissa banker.
En sådan politik skulle inte bara fullkomligen ödelägga Frankrikes kreditvärdighet, utan potentiellt även hela Eurozonens.
Enligt den högerliberala tankesmedjan IFRAP, som analyserat programmets effekter för fransk ekonomi till 2027, skulle det jämfört med referensscenariot sänka tillväxten med 1,3 procent, höja inflationen med 8 procent, öka statens budgetunderskott med 7,2 procent av BNP och öka statsskulden med 5,5 procent av BNP.
Det kanske allra mest oroväckande finns dock under rubriken ”Vägra statsskuldens utpressning”. Här för man fram en idé om att låta Europeiska centralbanken ta över den del av den franska statsskulden som kontrolleras av Banque de France (ungefär 20 procent), och göra om detta till ”evig skuld med noll ränta”. Något man också motionerat om i parlamentet. Detta genom att göra om skulden till så kallade ”eviga obligationer”, en idé som fördes fram av Greklands vänsterpopulistiske finansminister Yanis Varoufakis år 2015. Kortfattat går idén ut på att landet ställer ut obligationer utan återbetalningskrav. Eftersom detta innebär att statsskulden aldrig kommer betalas av innebär en sådan lösning högre ränta. Men i Mélenchons partiförslag vill man alltså se ”evig skuld till noll ränta”, vilket alltså i praktiken innebär ett enda stort va te faire foutre till alla kreditinstitutioner som lånat ut pengar till franska staten.
Mer om Frankrike:
En sådan politik skulle, om den genomfördes, inte bara fullkomligen ödelägga Frankrikes kreditvärdighet, utan potentiellt även hela Eurozonens. Man får dock anta att Europeiska centralbankens chef Christine Lagarde skulle vara måttligt övertygad att genomföra några sådana förslag.
***
Ganska lite tyder dock på att Mélenchon och hans koalition kommer lyckas vinna en majoritet i parlamentet. Trots att det franska valsystemet, med dess majoritetsvalkretsar och dubbla valomgångar, gör det svårt att förutsäga något resultat, pekar ändå det mesta på att centerliberala presidentkoalitionen Ensemble! kommer att kunna regera vidare efter parlamentsvalets andra omgång den 19 juni. En genomgång publicerad av Le Monde under måndagen pekar flera opinionsinstitut på mellan 255–310 mandat för presidentkoalitionen – och 289 krävs för majoritet. En förlorad majoritet skulle dock sannolikt innebära att man måste samarbeta högerut med Moderaternas systerparti Les Républicains.
Ändå visar Mélenchons framgång på att en hårdför vänstergir faktiskt utgör ett seriöst alternativ för breda väljargrupper i EU:s näst största ekonomi.