Samhälle Krönika
Upprepa inte misstagen från flyktingkrisen
När vi återigen står inför stora flyktingströmmar måste vi lära av flyktingkrisen hösten 2015 och dra rätt slutsatser kring mottagandets utformning. Annars riskerar vi återigen en politisk backlash, skriver Alice Teodorescu Måwe.
I skrivande stund anländer omkring 1 500 ukrainska flyktingar till Sverige – varje dag. Utifrån ett av Migrationsverkets högre scenarion kan uppemot 200 000 komma före sommaren, eventuellt ännu fler beroende på hur kriget utvecklar sig framgent. Såväl den svenska opinionen som de politiska partierna är osedvanligt eniga i frågan gällande Sveriges skyldighet, och möjlighet, att ta emot de flyende från Putins krig och terror.
Det är en enighet vi ska glädjas över och värna i ett läge där drygt 3,5 miljoner – framför allt kvinnor, barn och äldre – drygt en månad efter den ryska invasionen tvingats lämna sitt land. Samtidigt bör beslutsfattarna, givet den prekära svenska situationen efter decennier av vanvård på integrationsområdet, agera genomtänkt och förnuftigt för att undvika en politisk backlash likt den som inträffade år 2015.
Då, under den föregående flyktingkrisen, sökte nästan 163 000 personer asyl i Sverige under ett år, varav hälften under en period på endast två månader. Myndigheterna och kommunerna ställdes inför en exceptionell belastning och ganska snart stod det klart att det saknades ett förberett, övervägt och långsiktigt hållbart svar på hur dylika situationer skulle hanteras.
Det resulterade i att dåvarande migrationsminister Morgan Johansson (S) vid en presskonferens den 5 november 2015 tvingades tillstå att det visst fanns en ”gräns för vad vi klarar av, och där är vi nu”, ett konstaterade som dessförinnan betraktats som ytterst kontroversiellt, eller rentav rasistiskt.
Några veckor senare, den 24 november samma år, tvingades slutligen också dåvarande statsminister Stefan Löfven (S) och vice statsminister Åsa Romson (MP) vid en historisk presskonferens meddela att en omläggning av politiken var oundviklig, varpå migrationspolitiken omgående skulle anpassas till EU:s miniminivå.
”Regeringen är öppen med att beslutet syftar till att kraftigt minska människors vilja att söka sig till Sverige”, konstaterade samme Löfven som några månad tidigare högtidligt deklarerat att ”Nej, det finns ingen gräns. Vi ska ta emot enligt de konventioner vi är bundna av.”
Det var en tid av tvära kast, från den ena ytterligheten till den andra, som så ofta i svensk politik. Det ska dock inte uteslutas att det skulle kunna bli så igen. För att undvika att den folkliga och politiska enigheten och viljan att hjälpa de flyende framöver ersätts av krav på åtstramning, vilket ofta blir fallet när systemet inte är rustat för att hantera de svårigheter som tveklöst uppstår när många människor kommer samtidigt, behöver lärdomar dras av den förra flyktingkrisen.
En av de viktigaste lärdomarna rör själva fördelningen mellan Sveriges kommuner. Under 2015 års flyktingkris hamnade många asylsökande på mindre orter, i mindre kommuner där mängden tomma bostäder visserligen var hög, men arbetsmarknaden svag och infrastrukturen bristfällig.
Dessvärre tycks de viktiga lärdomarna från Filipstad och andra små kommuner ha glömts bort på vägen.
Den värmländska kommunen Filipstad tog år 2015 emot flest flyktingar i förhållande till sin folkmängd. När SVT:s Uppdrag Granskning fyra år senare gjorde ett reportage om kommunen gick det inte att undgå bilden av desperata kommunanställda som vittnade om en fullkomligt ohållbar situation; år 2018 betalade Filipstad ut nära 30 miljoner kronor i ekonomiskt bistånd. Detta samtidigt som utflyttningen av inrikes födda, förvärvsarbetande ökade markant med betydande inverkan på kommunens skatteintäkter.
Dessvärre tycks de viktiga lärdomarna från Filipstad och andra små kommuner ha glömts bort på vägen. Av länsstyrelsernas senaste kartläggning kan över 70 000 tillfälliga boendeplatser ordnas ”inom en rimlig tid” åt de ukrainska flyktingarna. Flera av de kommuner som angett höga siffror är också denna gång mindre kommuner med problematisk arbetsmarknadssituation. Hur kommer de påverkas av en ny flyktingkris?
När Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik nyligen intervjuades i Ekots lördagsintervju konstaterade han att myndighetens upphandling av asylboenden 2015 ledde till en skev fördelning och att så åter riskerar att bli fallet. Men trots att Ribbenvik länge påtalat behovet av ett annat, lagstiftningsbaserat system för boendeupphandling har det fortfarande inte kommit på plats. ”Så jag fortsätter att upphandla enligt det gamla systemet, mot bättre vetande eller vad man ska säga”.
Integrations- och migrationsminister Anders Ygeman (S) sade sig direkt dela Ribbenviks uppfattning om vikten av en jämn fördelning över landet, och anförde i en kommentar att samtal om fördelningen just nu pågår mellan SKR och kommunerna. Om dessa inte skulle mynna ut i en jämn fördelning skulle lagstiftning kunna bli aktuellt, hälsade Ygeman.
Läs också:
Frågan är varför sådan lagstiftning inte redan är på plats, varför regeringen gång på gång hamnar i nya situationer, som påminner om de gamla, utan att för den sakens skull ha dragit de mest nödvändiga lärdomarna och lagt sig an med ett mer proaktivt förhållningssätt?
Acceptansen för en hög migration, över tid, sammanhänger med människors möjlighet till integration, arbete och självförsörjning.
I dagsläget vet ingen hur länge de ukrainska flyktingarna kommer att befinna sig i Sverige eller ens hur många de blir totalt. Krigets fasor pågår alltjämt med oöverblickbara konsekvenser för det ukrainska folket. Just därför är det så viktigt att tänka efter före kring hur mottagandet ska struktureras, finansieras och fördelas för att vara långsiktigt hållbart för såväl individen som samhället.
Är det något som vi däremot faktiskt vet efter, de senaste decenniernas migration till Sverige, så är det att acceptansen för en hög migration, över tid, sammanhänger med människors möjlighet till integration, arbete och självförsörjning. Detta helt oavsett om de avser att stanna tills kriget är över eller för resten av sina liv.
Det är i detta nu som vi lägger grunden för kommande decenniers migrationspolitik och därmed framtida flyktingars möjlighet att få en fristad i Sverige. Det är därför hög tid att implementera 2015 års lärdomar för att slippa de efterföljande årens infekterade politiska debatt.
Vill du ha Alice Teodorescu Måwes texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!