EU förändras i kristider – både till det bättre och till det sämre. Det finns förvisso flera exempel på politikområden där EU just nu är på väg mot en nödvändig fördjupning, i många fall som en följd av det ryska anfallskriget i Ukraina. Men EU rör sig också på ett antal betydelsefulla områden åt fel håll, påskyndat av brexit och nya EU-initiativ som motiveras med covid-pandemin och finansiella kriser. Sverige behöver både en tydligare egen linje och fler långsiktiga allianser för att bidra till att vända den utvecklingen.

Inledningsvis: EU-samarbetet vore betjänt av mer balanserad EU-kritik. Med sådan menar jag en kritik som inte fastnar i populistiska förenklingar där den enda slutsatsen är snabbast möjliga swexit. Men inte heller, med ryggradsreflexen hos många federalister, försvarar allt vad EU gör, av rädsla för att ge ammunition till nämnda populister.

Att det råder brist på sådan balanserad EU-kritik har förstås sina skäl. Det viktigaste är kanske att Sverige, allt sedan EU-inträdet för snart 28 år sedan, har varit en på många sätt passiv medlem. Inte genom att inte delta i genomförandet av den gemensamt beslutade politiken – i det avseendet har Sverige istället från början utmärkt sig genom att ständigt vara bäst i klassen, inte minst genom att tolka kraven i allehanda direktiv på striktast möjliga sätt. Men när det har gällt att mer långsiktigt, i konkurrens med mängder av andra intressen, staka ut EU:s gemensamma linjer har Sverige till stora delar förlitat sig på andras talan.

Post-brexit har denna svenska passivitet passerat sitt bäst före-datum med råge.

Denna passivitet har fungerat hyggligt väl av främst två skäl. För det första har EU-samarbetet – i synnerhet under åren omedelbart efter vårt medlemskap – fokuserat starkt på ekonomiska liberaliseringar och en fördjupning av den inre marknaden på ett sätt som passat svenska förhållanden synnerligen väl. För det andra har Storbritannien under denna tid med stor tyngd artikulerat ståndpunkter som nästan alltid sammanfallit med våra egna. Förenklat skulle man kunna sammanfatta inställningen som en stark tro på behovet av en fördjupad inre marknad för de europeiska ekonomiernas globala konkurrenskraft, med en samtidig skepsis mot reformer som av andra skäl än konkurrenskraften och några ytterligare gränsöverskridande angelägenheter flyttar makt från medlemsstaterna till Bryssel.

Post-brexit har denna svenska passivitet passerat sitt bäst före-datum med råge. Sverige behöver, tillsammans med likasinnade, hitta ett nytt förhållningssätt med utgångspunkt i att EU förblir vårt i särklass viktigaste sammanhang för internationellt samarbete, men också i att unionens utveckling på flera områden är mer bekymmersam än tidigare. Det gäller alltså att vi mer proaktivt, och mer sammanhängande, än tidigare förhåller oss till både vad vi gärna vill se mer av och vad vi inte kan acceptera i form av nya inriktningar och nya EU-kompetenser.

***

Var Sverige bör bejaka utvecklingen mot en starkare union är alltjämt de frågor som inte kan lösas lika väl av medlemsstaterna var för sig. Den inre marknaden, frihandelsavtal med resten av världen, gemensamma forskningsprojekt, EU:s yttre gräns, energiförsörjningen och den gröna omställningen är några av de viktigaste områdena. Ett ytterligare exempel är försvarsfrågorna, där det enligt min mening finns goda skäl för Sverige att inta en mer positiv inställning än vad vi tidigare har gjort. EU varken är eller ska bli NATO, och vi ska akta oss för att bygga parallella strukturer. Men det finns fortfarande försvarsrelaterade frågeställningar där EU-samarbetet kan bidra till en starkare gemensam säkerhet. Ett EU-gemensamt instrument för att bidra till fler gemensamma försvarsmaterielprojekt är ett sådant exempel, som jag själv just nu arbetar aktivt med som EPP-gruppens så kallade skuggrapportör.

En effektiv EU-politik måste identifiera våra bästa allierade i varje enskild fråga. 

Gemensamt för alla dessa frågor är också att en effektiv och ändamålsenlig svensk EU-politik inte kan låta sig nöjas med att konstatera att det finns ett behov av gränsöverskridande lösningar, och att medlemsstaterna har olika ingångsvärden. Det räcker inte att i ministerrådet och Europaparlament artikulera vilka de svenska ingångsvärdena är. En effektiv EU-politik måste utifrån dessa ingångsvärden identifiera våra bästa allierade i varje enskild fråga, bilda opinion tillsammans med dem, och därefter förvalta dessa konstellationer av allianser på bästa sätt för framtiden.

***

Ett Sverige som mer aktivt deltar i utstakandet av vad EU ska syssla med, kommer praktiskt nog också ha lättare att göra sin röst hörd när det kommer till frågor som EU måste hålla sig borta från. Även här handlar det förstås om nyanser i en rad sammanflätade frågor, men vår övergripande inställning bör vara denna: Vi ser inte EU som en transfereringsunion, där en ständigt utvidgad beslutsmakt i Bryssel används för att åtgärda utmaningar som de enskilda medlemsstaterna ömsom inte anses ha råd med, ömsom inte anses ha kommit till insikt om.

De mest uppenbara exemplen där EU i det här avseendet är på väg åt fel håll hämtas från social- och arbetsmarknadspolitiken. EU:s sociala pelare, som antogs vid det sociala toppmötet i Göteborg hösten 2017, innebar startskottet för EU-kommissionens offensiv med ett antal tunga direktiv på arbetsmarknadsområdet. Sveriges agerande, där Stefan Löfven talade sig varm om vikten av ”ett mer socialt Europa” samtidigt som Socialdemokraterna viftade bort den svenska oppositionens farhågor som ”borgerlig skrämselpropaganda”, utgör det kanske tydligaste exemplet på baksidorna med en oengagerad och ogenomtänkt svensk EU-politik.

Argumenten från dem som vill se en utveckling där allt större delar av arbetsmarknads- och socialpolitiken beslutas i Bryssel kan översiktligt delas in i två kategorier: Dels att EU:s initiativ inte handlar om bindande lagstiftning, dels att den inre marknaden med nödvändighet måste åtföljas av nya EU-kompetenser på det sociala området.

Att det som börjar med högtidliga deklarationer ofta slutar i skarp lagstiftning är en central del av EU-samarbetets logik.

Angående det första argumentet har särskilt det nya minimilönedirektivet, som medlemsstaterna nu har två år på sig att implementera, visat att frågan hur långt EU:s kompetenser sträcker sig är en i högsta grad politisk fråga. Att unionen inte ska lagstifta om frågor som rör lönebildningen i medlemsstaterna står svart på vitt i EU:s grundlag, fördragen. Trots detta finns nu ett direktiv som otvetydigt, åtminstone i Sverige, påverkar grunderna för lönebildningen. Denna logik, att vad som börjar med högtidliga deklarationer (eller målsättningar om en ökad, icke-bindande samordning av medlemsstaternas politik) ofta slutar i skarp lagstiftning är en central del av EU-samarbetets logik och skälet till att Sverige tidigt och tydligt måste deklarera vilka politikområden som det är oacceptabelt att EU tar över.

Det andra argumentet – att den fria rörligheten på den inre marknaden skulle kräva nya EU-kompetenser på det sociala området – handlar i högre grad om ambitionen hos ett stort antal kontinentala politiker och delar av EU-kommissionen om att så snabbt som möjligt omforma dagens EU-samarbete till en federal stat. Även utan Storbritannien har Sverige i den här frågan sällskap av en tydlig majoritet medlemsstater som motsätter sig en sådan utveckling. En effektiv motargumentation är egentligen inte svårare än att alltid ställa frågan vilket europeiskt mervärde en gemensam europeisk socialpolitik egentligen innebär.

***

Europasamarbetet kan misslyckas både genom att göra för mycket, och genom att göra för lite: För mycket på områden där mervärde av överstatlig samordning saknas, och för lite på områden där sådan samordning tvärtom är nödvändig och i hela unionens intresse. Det är en insikt som behöver vägleda oss när det roterande ordförandeskapet i unionen övertas av Sverige i januari nästa år. 

Det saknas heller inte aktuella frågor med stora motsättningar mellan medlemsländerna. Majoriteten av de stora reformerna på klimatområdet ser fortsatt ut att vara olösta när 2022 blir 2023. Detsamma gäller det stora asyl- och migrationspaketet, liksom Schengensamarbetets reformering. Ordförandeskapet är en möjlighet att visa på en ny, konstruktiv svensk EU-agenda, med en berättelse om det ökande behovet av EU:s kärnuppgifter – men också ett tydligt budskap om vad EU:s kärna inte är. 

Omslagsfoto föreställande statsminister Ulf Kristersson tillsammans EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen: AP Photo/Geert Vanden Wijngaert