Samhälle Krönika
Nu måste kulturen släppas fri på riktigt
När SD vill styra kulturpolitiken skriker vänstern rakt ut, samtidigt gör vänstern allt för att själv få styra kulturpolitiken. Men det staten finansierar är aldrig helt fritt från politikers makt. Nu är hög tid att släppa taget om kulturen på riktigt, skriver Josefin Wicklund.
Det har stormat i kultursverige. Orsaken var att Roger Hedlund (SD) i februari twittrade om sitt nya uppdrag som ordförande för Länsmuseet i Gävleborg. I sitt inlägg skrev han att ett sverigedemokratiskt styre skulle innebära att ”svensk historia och kultur åter skulle komma i fokus” i kontrast till ett långt ”sossestyre som arbetat för att sudda ut vår kultur och historia”.
Inte helt oväntat följde ramaskri i kulturvärlden och bland många politiker. Man menade att Roger Hedlund har agerat på ett sätt som går stick i stäv mot principen om att politiken ska hålla sig på armlängds avstånd från kulturen – det vill säga att politiken inte ska lägga sig i kulturens innehåll. Flera politiker har motsatt sig Hedlunds uttalande och han har till och med fått lämna posten som ordförande för länsmuseet.
Principen om armlängds avstånd är helt rätt att önska och sträva efter. En aspekt som saknas i debatten är emellertid hur vi själva har satt oss i en position som möjliggör politisk styrning av kulturen. De nationella kulturpolitiska målen lyder: ”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund.” Det är hög tid att vi låter kulturen vara just det – obunden.
Hedlund är långt ifrån den enda politiker som har försökt påverkat kulturens innehåll. Faktum är att han har agerat på samma sätt som politiker på vänsterkanten gör.
Kulturskapare vittnar om att politikers pekpinnar och krav påverkar konsten.
I en rapport som Myndigheten för kulturanalys släppte häromåret visades röda siffror för konstens frihet. Närmare hälften av de tillfrågade kulturskaparna i rapporten svarade att de någon gång anpassat sitt innehåll, utan att enligt dem själva höjt den konstnärliga kvaliteten, för att kunna få offentligt stöd. En tredjedel uppgav också att de har avstått att söka bidrag helt då de känt sig begränsade av politiska mål och pekpinnar.
De statliga institutionerna, Kulturrådet, Konstnärsnämnden och Filminstitutet, har haft politiska krav och förväntningar på konstens innehåll och villkorat det till kulturskaparnas ersättning. Det har förekommit krav på att integrera jämställdhets- och hbtq-perspektiv. I rapporten beskrevs hur kulturskapare till och med genom sina projekt behövt främja folkhälsa och de globala målen i Agenda 2030. Detta är en verklighet som har existerat långt innan Sverigedemokraterna hade inflytande och under en regering som består av samma partier som gick i taket över Hedlunds tweet.
Det kan knappast komma som en överraskning att politiker försöker påverka den offentliga verksamheten – däribland länsmuseet – utifrån sina idéer och ideologier. Politikerns väsen är att påverka. Problemet är inte att politiker försöker styra kulturen utan snarare att man har ett system där det ens är möjligt.
I Sverige är kultursektorn oerhört beroende av skattemedel. Statlig finansiering är dock ingen naturlag för kulturskaparens existens. Det finns redan idag goda svenska exempel på aktörer inom kulturen som klarar sig på privata medel. Allt ifrån små vernissage och stora museer till mindre skivbolag och storartade konserter. Fotografiska museet i Stockholm drivs privat och är bland de mest populära museerna i Sverige. Flertalet gallerier drivs privat och likaså många förlag. Den svenska musikproduktionen av populärmusik är bland den största i världen och är inte särskilt beroende av kulturstöd.
Svenskarna ligger i EU-toppen vad gäller kulturkonsumtion.
Svenskarna är dessutom benägna att betala för kulturen. Vi sticker ut genom att vara ett väldigt kulturengagerat folk som lägger en relativt stor del av våra inkomster på kulturaktiviteter, enligt Konsumtionsrapporten 2019. För att sätta det i en kontext kan sägas att svenskarna spenderar i genomsnitt elva procent av hushållets inkomst på kultur och fritid jämfört med de sju procent som spenderades på café, hotell och restauranger. Bland EU-länderna ligger vi i toppen i hur ofta vi går på bio, liveföreställningar, besöker kulturella platser och liknande.
Man kan tänka sig att svenskarna tar del av kultur i stor utsträckning just eftersom den är statligt finansierad. Faktum är dock att man inte ser ett samband mellan kulturaktivet hos folket och statens kulturbudget. Ett talande exempel är Ungern som, av alla EU-länder, hade de största offentliga kulturutgifterna, men som varken utmärker sig sett till medborgarnas kulturengagemang eller när det gäller konstnärlig frihet.
Det finns alltså goda förutsättningar för kulturlivet att blomstra utan den skattefinansierade statsapparaten som finansiär. Det skulle dessutom kunna innebära större frihet utan politiska pekpinnar. Så länge det finns utrymmen för politiker att påverka kulturen kommer inte principen om en armlängds avstånd kunna hållas. Att tro något annat är inget annat än naivt.