Nu är splittringen total bland liberala ledarskribenter

I dag samlas Liberalerna för landsmöte i Linköping. Partiledningens mål är tydligt: Liberalerna ska gå stärkta ur landsmötet, de stridande falangerna ska om inte enas, så åtminstone ta i hand på att man ska jobba tillsammans för partiets bästa, och besluten ska kommuniceras på ett sådant sätt att opinionsvindarna börjar blåsa L:s väg.

Någon ordentligt draghjälp från de ledarsidor som delar ideologisk beteckning med Liberalerna ska dock inte Nyamko Sabuni räkna med.

2018 genomförde vi, då med stöd av den liberala idétidskriften Liberal Debatt, en partisympatiundersökning bland landets politiska redaktörer och ledarskribenter inom dagspress och magasin. 59 av de 89 personer vi ställde frågan till om vilket parti man skulle rösta på i ett riksdagsval inkom med svar, och vi kunde då konstatera att den mest uppseendeväckande splittringen fanns i gruppen av skribenter på tidningar med liberal beteckning.

Medan medarbetare på ledarredaktioner med socialdemokratiska och centerpartistiska beteckningar röstande mangrant på S respektive C, och en klar majoritet av opinionsjournalisterna på de moderata tidningarna stöttade Moderaterna, så var de liberala skribenterna lika splittrade som Liberalerna upplevts vara under den här mandatperioden. 29 liberala skribenter svarade, men inte ens hälften ställde sig bakom det parti som då leddes av Jan Björklund. Elva stöttade L, men nästan lika många – nio stycken – uppgav Moderaterna som sitt alternativ, och sex stycken sade sig också sympatisera med Centerpartiet (två uppgav KD som sitt favoritparti, medan en svarade “vet ej”).

Vi konstaterade i vår analys då att de liberala ledarredaktionerna klippt navelsträngen till det parti som en gång i tiden var ett nav i den liberala pressen, och att dagens medieklimat och de förändrade kravprofilerna för opinionsjournalister inom svensk dagspress bidragit till att att skapa ett avstånd mellan Liberalerna och de liberala ledarredaktionerna. Vi påpekade också att detta kunde få konsekvenser för det liberalkonservativa samarbetet inom den borgerliga sfären.

Efter att vi, tre år senare, upprepat undersökningen visar det sig att Liberalerna inte på något sätt reparerat relationerna med de ledarredaktioner som historiskt sett varit mest lojala med det parti som ansett sig vara liberalismens fanbärare i svensk politik. Åtminstone visar inte resultatet i vår undersökning på det. 106 politiska redaktörer och ledarskribenter fick under november månad möjlighet att besvara frågan om vilket parti man skulle rösta på om det vore riksdagsval i dag. 62 valde att svara, vilket vi ändå är nöjda med, då vår undersökning i första hand är ett stickprov för att känna av hur opinionsvindarna blåser på ledarredaktionerna i landet.

Liberalerna kan med andra ord inte hävda att man är det klart största partiet bland liberala opinionsbildare i svensk dagspress.

Av de tillfrågade var 47 skribenter på liberala tidningar. 29 – lika många som 2018 – svarade och den här gången uppgav endast åtta att Liberalerna är det parti man skulle rösta på om riksdagsvalet vore i dag. Lika många svarade Moderaterna, sex stycken uppgav Centerpartiet och två skribenter sade sig vara beredda att rösta på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det är också värt att notera att alla som i undersökningen svarar ”vet ej” arbetar på en liberal ledarsida.

Liberalerna kan med andra ord inte hävda att man är det klart största partiet bland liberala opinionsbildare i svensk dagspress. Tvärtom, så tycks stödet ha minskat under den här mandatperioden, och en genomgång av tidningarnas linjer på ledarplats när det gäller vägvalen i svensk politik bekräftar splittringen som syns i vår undersökning. Liberalernas beslut om att lämna det socialdemokratiska regeringsunderlaget och agera för en borgerlig statsminister i Ulf Kristersson (M) har applåderats av den liberala ledarsidan i Expressen, men kritiserats på ledarplats av de lika liberala koncernkollegerna på Dagens Nyheter.

Inom landsortspressen har Liberalernas mer tydliga borgerliga profil välkomnats av några lokaltidningar i södra Sverige, men tittar man på de liberala ledarsidorna i främst de mellersta och norra delarna av landet har Nyamko Sabunis vägval fått svidande kritik. Splittringen som präglar mediebilden av Liberalerna är alltså minst lika tydlig på de liberala ledarsidorna.

Samma utmaning kan inte Sabunis partiledarkolleger Ulf Kristersson (M), Annie Lööf (C) och Magdalena Andersson (S) sägas ha. Skribenter anställda vid tidningar som betecknar sig som moderata, konservativa eller borgerliga på ledarplats säger sig i hög utsträckning rösta på Moderaterna, alternativt på samarbetspartiet Kristdemokraterna. Socialdemokratiska skribenter? Hundra procent S. Centerpartistiska skribenter? Hundra procent C. Regeringskriser, spruckna avtal och en ständig ”vem tar vem”-diskussion tycks inte på något sätt ha rubbat S- och C-skribenternas förtroende för partierna som historiskt sett stått dessa ledarredaktioner närmast. 

När Liberalerna i dagarna håller landsmöte i Linköping och partiet för fjärde gången på kort tid kommer att diskutera sin parlamentariska strategi tror vi det är värt att reflektera över ledarsidornas roll i det liberala inbördeskriget. Historiskt sett råder det nämligen inga tvivel om att de liberala ledarsidorna var en tillgång för Folkpartiet. Inte minst har de fungerat idéutvecklande och som intellektuellt eldunderstöd för de partiaktiva i sakfrågor och i valrörelser.

Att ledarsidor kan fylla denna roll även i dag har vi sett en rad exempel på under senare år. Liberala och moderata ledarsidor spelade en avgörande roll i omläggningen av svensk migrations- och integrationspolitik, genom att peka på problem och utveckla argument som sedan kom att få stor betydelse för partiernas interna diskussion. På motsvarande sätt har de liberala ledarsidor som sedan 2014 och framåt förordat lösningar som decemberöverenskommelsen och senare januariavtalet som önskvärda parlamentariska strategier för både Liberalerna och den samlade borgerligheten gett moralisk uppbackning åt de grupperingar inom Liberalerna som motsatt sig partiledningens linje.

Dagens ledarskribenter är allt annat än partimegafoner.

Det går inte att komma ifrån tanken att Nyamko Sabunis resa som partiledare för Liberalerna hade varit enklare om hon tidigt förankrat sina vägval bland de liberala ledarskribenterna och sett dessa som en möjlig tillgång snarare en ideologisk motståndare. Att det är möjligt visar trots allt stödet bland socialdemokratiska och centerpartistiska ledarskribenter för respektive partis minst lika omfattande kursomläggningar. 

Man kan också se tydliga tecken på att banden mellan parti och ledarskribenter är betydligt svagare i den liberala pressen. I vår undersökning ställde vi den här gången, något vi inte gjorde 2018, frågan om de tillfrågade hade någon partipolitisk bakgrund (”tidigare engagemang i ungdomsförbund, alternativt som politisk tjänsteman eller förtroendeuppdrag på lokal, regional eller nationell nivå”).

Vi efterfrågade inte vilket parti man varit engagerad i – en ledarskribent på en socialdemokratisk ledarsida kan ju ha varit aktiv i ett liberalt ungdomsförbund och vice versa – men noterbart är att alla ledarskribenter som sade sig arbeta på socialdemokratiska och centerpartistiska ledarsidor hade någon form av partipolitiskt förflutet. Hos de liberala ledarskribenterna var det 16–13 i ”ja”-sidans favör. Baserat på dessa svar går det att argumentera för att Liberalerna har en uppförsbacke hos de liberala ledarskribenterna avseende nätverk och kontakter.

Läs också:

När Folkpartiet upptäckte nyliberalismen

Caspian Rehbinder

Snart är alla ledarskribenter

Siri Steijer

Det har konstaterats mer än en gång, men kan vara värt att upprepa, att dagens ledarskribenter är allt annat än partimegafoner. Tiden då en politisk redaktör kunde ha tunga partiuppdrag parallellt med skrivandet är sedan länge över, och en tydlig partistämpel är ofta mer belastning än tillgång i rekryteringsprocesser. Dagens ledarskribenter är opinionsjournalister, vars uppdrag formuleras i ägarnas statuter och avtal, men som rapporterar till sina chefredaktörer och ser läsarna som sina främsta uppdragsgivare. Partipressen är ett minne blott, även om det ofta används som skällsord i debatter på Twitter.

Att bortse från ledarsidornas betydelse – som hjälp för att föra ut budskap till allmänheten, men kanske framför allt för stimulera den interna partidiskussionen och fungera som ett bollplank och moraliskt stöd för de partiaktiva – vore dock ett strategiskt misstag av en partiledning.

Endast hälften av riksdagens partier – Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna – kan sägas ha tydliga kopplingar och band till ledarsidorna inom svensk dagspress.

Frågan är vad Liberalerna kan och vill göra för att den kvartetten inte ska bli en trio.