Nu är inte ens skolan en trygg plats

Nu i mars är det årsdagen sedan två lärare mördades på en skola i Malmö av en 18-årig man. Mordet i Malmö ledde till att gärningsmannen dömdes till livstids fängelse, men frågan om skolvåldet får inte stanna vid upprördhet och sorg över mordet som en enskild händelse. Istället borde vi fråga oss hur vi åtta år efter skolattacken i Trollhättan – som krävde tre dödsoffer – fortfarande inte lyckats stoppa våldet i skolmiljön. 

Jag har inte för avsikt att utvärdera hur enskilda händelser har hanterats. Men morden i Malmö och i Trollhättan väcker ett antal generella reflektioner kring hur våldet i skolorna kan stoppas.

Till att börja med – alla skolor måste göra en seriös säkerhetsanalys. Risk- och hot ser olika ut mellan olika skolor, men vi måste våga tänka tanken att det värsta kan hända. Då kan allt från förstärkt skalskydd till utbildningar i hur man ska svara på pågående dödligt våld komma i fråga. För även med de bästa av inställelsetider hos polisen, så kommer lärarna och de andra eleverna alltid att vara först på plats vid ett attentat eller annan våldshändelse.

Från säkerhetsföretagens eget arbete med att hantera terrorattentat vet vi att förmågan att hantera extrema våldssituationer också hänger tätt ihop med hur vi hanterar mindre allvarliga hot- och våldssituationer. Översatt till skolmiljö innebär det att skolornas allmänna arbete med hot och våld också kommer att påverka förutsättningarna att hantera grövre våldsbrott på en skola. Det behöver inte vara enbart skolattacker, utan också grova våldsbrott i gängmiljö och liknande. 

Men tyvärr lämnar skolornas allmänna inställning till att säkerställa att de är en helt våldsfri miljö en hel del övrigt att önska. 

Skolinspektion har två år i rad granskat elevernas miljö genom en trygghetsenkät. Våren 2022 svarade 20 procent av eleverna i årskurs 8 att de inte alls eller bara delvis känner sig trygga i sin skolmiljö. Bara 40 procent svarade att de känner sig helt och hållet trygga samt att det råder arbetsro i skolan. Därtill angav 40 procent av eleverna att de ibland eller ofta känner sig rädda för någon annan elev på skolan.

Hjärtskärande nog svarar bara 39 procent av eleverna att de alltid litar på att någon vuxen gör tillräckligt om en elev blir illa behandlad och bara 12 procent av eleverna upplever att de vuxna har tillräcklig koll på vad som händer på rasterna. 

Föreställ er att 20 procent på en Volvofabrik skulle känna sig otrygga.

Föreställ er om motsvarande siffror gällde exempelvis en Volvofabrik. Återkommande dödsfall i arbetet utan tillräckliga planer och åtgärder hade aldrig accepterats. Produktionen hade inte startats igen förrän säkerheten hade återupprättats på ett tillfredsställande sätt. Fordon för miljardbelopp stoppas varje år bara vid blotta risken att ett produktionsfel skulle skada förare. Varför råder inte samma varsamhet om svenska lärare och elever?

För när våldet inte hanteras blir det också ett arbetsmiljöproblem. Härom året utsattes en bekant som arbetar som lärare av en våldsam elev som tog strypgrepp på henne. Trots det grova våldet var det läraren som tvingades söka ett nytt jobb – eleven blev kvar på samma skola. 

Vad som var orsaken till den elevens agerande vet jag inte. I fallet med lärarmorden på Malmö latin åberopade advokaten ett läkarutlåtande om autism, vilket rätten valde att inte ta med i bedömningen av händelsen. I de flesta fall av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är det nog också så att diagnosen inte var den drivande faktorn bakom brottet. 

Men efter att en kort period ha arbetat med ungdomar med de allra svåraste formerna av NPF-diagnoser så har jag mött en handfull ungdomar som var så våldsamma att de misshandlade vuxna i sin närhet redan innan de hunnit bli tonåringar. Vår personalgrupp hade en sammansättning som tog höjd för våldsproblematiken och mina kollegor lyckades skapa en miljö där de våldsamma individerna fungerade. Men den strukturen och bemanningen hade de sällan i sin hemmamiljö och många med motsvarande bekymmer hamnade i kriminalitet längre fram.

Även om alla kriminella handlingar alltid är gärningsmannens ansvar så behöver vi också fundera på vilka hinder samhället bygger upp runt de utåtagerande och våldsamma barnen. Framför allt tror jag att krocken mellan extremt våldsamma barn och en skolmiljö som allt mer präglas av brist på rutiner och ordning är ohälsosam. När lärare dessutom ifrågasätts för att de sätter gränser så ökar också risken och hotbilden mot de andra eleverna – som hålls kvar som gisslan i de destruktiva elevernas beteenden. 

Vad händer med den unga generationens brottsoffer som växer upp i en våldsam skolmiljö?

Frågan är vad som händer med den här generationen unga brottsoffer som växer upp i en våldsam skolmiljö utan att någon tar deras parti? Hur påverkas deras känsla för rätt och fel? Hur påverkas deras trygghet av att behöva byta skola, eller gå kvar när det inte finns möjlighet att byta? För även om det är olyckligt att lärarna och de andra vuxna ska behöva byta jobb så har de ändå den utvägen. Men en bokstavligt talat sönderslagen skolgång raserar tryggheten bland unga som bär med sig erfarenheten hela livet – även i de fall där eleven lyckas byta skola.

Så för en aktuell åtgärdsplan för våldet i skolmiljö måste hela problematiken omfattas. Skoldebatten borde bli mer konkret och fokusera på hur vi faktiskt stoppar lärarmord, gängskjutningar vid skolor samt grova fall av mobbning och trakasserier. Det kan inte vara enskilda lärares ansvar, utan en fråga för skolledning, politiker och polis. Till dess arbetsmiljön är säkrad kan det också behövas extra insatser, och där är det positivt att regeringens lagrådsremiss för en ny ordningsvaktslag föreslår att ordningsvakter enklare ska kunna beviljas i trygghetsskapande syfte. För nuvarande åtgärder räcker inte.