Nu är det hög tid för regeringen att visa sin reformvilja

Finansminister Elisabeth Svantesson presenterade tidigare idag sin andra vårändringsbudget. Precis som i tidigare budgetar saknas en tydligt utstakad linje för en politik där Sveriges tillväxt och en starkare arbetsmarknad får stå i fokus.

Sverige spås av EU-kommissionen ha lägst tillväxt av alla medlemsländer under 2024. Vi har fortsatt stora problem med utanförskapet och att många människor står utanför arbetsmarknaden. Regeringen kan inte längre gömma sig bakom inflationen. Nu måste fokus hamna på nödvändiga strukturreformer för att få fart på svensk ekonomi.

Så vad innehåller vårändringsbudgeten? Det totala reformutrymmet, resurser som regeringar har att fördela för olika politiska reformer, är 16,8 miljarder kronor. Det är strax under hälften av reformutrymmet för höstbudgeten. Utöver små tillskott och justeringar, som är att vänta av en vårändringsbudget, finns några stora kostnadsposter som är olyckliga.

***

I höstbudgeten fick kommuner och regioner 40 procent av det totala reformutrymmet. I vårändringsbudgeten ser det likadant ut. Sjukvården får ytterligare sex miljarder, och skolan får ytterligare en halv miljard.

Det här följer ett mönster som måste brytas. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) äskar varje år mer pengar i form av ständiga prognoser om underskott, och staten skjuter till. Det är problematiskt av flera skäl.

Incitamenten hos både kommuner och regioner sätts ur spel.

För det första sätter det incitamenten hos både kommuner och regioner ur spel. Både kommuner och regioner har möjlighet att sätta undan medel under goda tider med hjälp av resultatutjämningsreserver, för att använda när ekonomin går sämre. Under perioden 2013 till 2022 hade kommuner och regioner möjlighet att sätta undan över 100 miljarder mer än vad de faktiskt gjorde – men i stället för att hushålla slösade man. När det finns en förväntan om att staten skjuter till medel försvinner incitamenten att vara sparsam under goda år. Med stärkta incitament kommer politiker att bli mer försiktiga med skattebetalarnas pengar.

För det andra minskar det incitamenten till omstruktureringar och effektiviseringar. Dagens organisationer, av exempelvis vården, är långt ifrån optimala. Med fler och mindre aktörer, i privat regi, i stället för dagens offentliga och centraliserade vård, kan vi få större effektivitet och mer patienttid för samma resurser. I stället för att skjuta till mer resurser kan regeringen minska den administrativa bördan genom, exempelvis genom satsningar på gemensamma journalsystem.

Regeringen skjuter också till pengar till flyget, 1,35 miljarder kronor. Syftet är att motverka avgiftshöjningar för säkerhetskontroller. Men flyglinjer är flyktiga. Blir det dyrare med en direktlinje i Sverige kommer flygbolagen att välja att lägga sina direktlinjer från Köpenhamns flygplats i stället.  

Sedan 2018 har Arlandas tillgänglighet minskat med 25 procent mellan 2018 och 2023. Minskningen beror dels på att vi flyger mindre generellt. Men Arlandas minskade tillgänglighet är betydligt större än minskningen för andra jämförbara flygplatser ute i Europa. I dag finns färre direktlinjer vilket innebär att Stockholm blir mindre attraktivt för företag som verkar på en internationell marknad. Flyget är viktigt för ett fungerande näringsliv.  

Det finns dock ett mer uppenbart tillvägagångssätt för regeringen än att skjuta till mer medel för att tillfälligt söka avstyra avgiftshöjningar. Skatten på flygresor måste avskaffas. Skatten infördes 2018 och drar i dag in ungefär två miljarder kronor per år. Sedan skatten på flygresor infördes har alltså antalet direktlinjer minskat kraftigt. Den svenska skatten på flygresor är bra för danskarna, men inte för något annat. Utredningens konsekvensbedömningar visade exempelvis att skattens effekt på miljön är ytterst marginell, som mest förväntades den resultera i en minskning av koldioxidutsläppen med 0,11 miljoner ton.

Att avskaffa skatten på flygresor skulle dessutom ha positiva effekter för svensk tillväxt. Fler företag skulle välja att etablera sig i Sverige, vilket skulle ha positiva effekter för sysselsättningen.

 ***

Tiden börjar rinna i väg. Halva mandatperioden har passerat. Om ett halvår ska regeringens näst sista höstbudget presenteras. Där måste det finnas en tydlig politik för stärkt arbetslinje och stärkt tillväxt. Jag vill därför skicka med fyra reformområden med konkreta förslag som kommer göra just det.

Enklare att anställa. Om det blir billigare att anställa skapas också fler jobb. Det finns flera sätt att sänka företagens kostnader för att rekrytera. Sänkta arbetsgivaravgifter är ett. En rapport från Almega visar exempelvis att en generell sänkning av arbetsgivaravgifterna med tre procentenheter skulle kunna skapa 100 000 nya arbetstillfällen. Samtidigt skulle reformen vara till stor del självfinansierande, eftersom fler arbetande innebär större skatteintäkter.

Utöver att sänka de direkta kostnaderna för företag att anställa genom lägre arbetsgivaravgifter behöver arbetsmarknadslagstiftningen ses över. I Sverige är det svårt att göra sig av med personal när ekonomin sviker. Det gör att företag blir mer försiktiga med vilka de anställer. Hade det varit enklare att justera arbetskraften för den enskilde företagaren under dåliga tider, skulle fler också vara villiga att anställa under goda tider.

I stället för att försvåra för företagen, genom att kraftigt inskränka möjligheten att rekrytera nödvändig kompetens från tredjeland, borde fokus ligga på att underlätta.

Det är framför allt när det kommer till beskattning av arbetsinkomster som Sverige sticker ut.

Sänkta skatter på arbetsinkomster. Sverige har fortsatt ett av OECD:s högsta skattetryck, och det är framför allt när det kommer till beskattning av arbetsinkomster som vi sticker ut. Höga skatter på arbete innebär lägre incitament för människor att arbeta mer, och att anstränga sig för att få en högre lön.

I höstbudgeten pausades indexeringen av skiktgränsen för när man behöver betala statlig inkomstskatt. Finansdepartementet gjorde själva bedömningen att det på sikt innebär ett lägre arbetskraftsutbud, motsvarande 11 000 heltidsarbetande på årsbasis. Den statliga inkomstskatten bör helt avskaffas. De som i dag betalar statlig inkomstskatt skulle arbeta mer, vilket ger större skatteintäkter. En sådan reform kan förväntas vara helt självfinansierande.

När människor med högre inkomster får behålla mer av sina pengar kan vi också förvänta oss att de lägger mer pengar på konsumtion. De kommer att göra fler restaurangbesök och beställa hem mat med Foodora oftare. Det innebär fler arbetstillfällen för människor som i dag står långt ifrån arbetsmarknaden. För att ytterligare stärka den gruppens möjligheter bör låga inkomster i större utsträckning helt undantas från beskattning. Ett generöst grundavdrag bör därför införas.

Bidragstak och aktiveringskrav. Den 1 december i år ska en särskild utredare presentera förslag om hur ett bidragstak ska se ut. I dag är skillnaden i inkomst mellan att gå på bidrag och ta ett arbete många gånger alldeles för låg. För en barnfamilj där båda vuxna lever på försörjningsstöd och andra bidrag är skillnaden mot att den ena tar en anställning till rådande ingångslöner obefintlig.

För att stärka drivkrafterna att gå från bidrag till arbete måste bidragsnivåerna sänkas. De som försörjs genom bidrag måste också möta hårdare krav om att exempelvis flytta dit jobben finns.

Reformer för en bättre fungerande bostadsmarknad. Reformer på arbetsmarknaden, dels för att stärka incitamenten att gå från bidrag till arbete, men också genom att underlätta för företag att anställa, är nödvändiga för att stärka svensk ekonomi. Men utan att det också är möjligt att flytta dit jobben finns, är det osannolikt att arbetsmarknadsreformer kommer få tillräckligt stort genomslag. Därför krävs även stora reformer för ett ökat byggande, men framför allt för en ökad tillgänglighet till de bostäder som redan finns.

I dag hindras nybyggnation av bostäder på flera olika sätt. Alltför långtgående byggregler gör att nya bostäder blir dyrare än vad de annars hade kunnat vara. Och alltför stor makt hos kommunpolitiker och kommunala tjänstemän att bestämma vad som ska byggas, och var det ska byggas, innebär färre och därmed dyrare bostäder. Genom att flytta makten över marken till den som äger den, skapas betydligt starkare incitament till effektiv markanvändning. Är det lönsamt att bygga bostäder, kommer också i de allra flesta fall att byggas bostäder.

Men endast nybyggnation av bostäder kan inte lösa problemen på bostadsmarknaden. Nybyggda bostäder kommer alltid att vara dyrare än äldre, och för många människor är tillgången till de äldre och billiga bostäderna viktig. Här ställer hyresregleringen till det. Med decennielånga kötider blir det omöjligt för många människor att få tag i bostäder där jobben finns. Det är välkommet att Svantesson vill se fri hyressättning i nyproduktion, men för att faktiskt komma till rätta med problemen behöver hyresregleringen avskaffas för hela den svenska bostadsmarknaden.

***

Det framstår verkligen som om Elisabeth Svantesson vill se stora strukturella reformer för att lösa problemen på arbetsmarknaden. Det är också tydligt att finansministern vill se fler skattesänkningar och ett större respektavstånd mellan de som lever på bidrag, och de som står för sin egen försörjning. Höstens budget är sista chansen att gå fram med en sådan politik. Jag hoppas att hon får sin regering med sig.