Nu är det Frankrike som bestämmer i Europa

Sedan mitten av 1800-talet har ett antal länder kallats för ”Europas sjuke man”, det vill säga ett land som är på väg utför med en stagnerande ekonomi och en försvagad status i världen. Innan Thatcher-eran föll domen över Storbritannien, och på senare år har Italien fått samma diagnos på grund av sina kroniska ekonomiska problem och inrikespolitiska bekymmer. 

För inte så länge sedan var det dock Frankrike som var Europas sjuke man. Under François Hollandes tid som president plågades landet av stigande arbetslöshet, svag tillväxt, låg produktivitet och höga skatter. Tidigare generationer franska politiker hade försökt lösa en sådan situation på samma sätt som svenska regeringar gjorde på 70- och 80-talen: genom att devalvera valutan. Men sedan Frankrike anslutit sig till eurozonen var det inte ett alternativ. 

Som om det inte var nog hade fransmännen – som är mycket måna om sin roll i världen – fått finna sig i att spela andrafiolen i Europa bakom Tysklands förbundskansler Angela Merkel. 

Men när Frankrikes president Emmanuel Macron tog farväl av Merkel i Beaune, en pittoresk stad omgiven av vingårdar i Bourgogne, fick hon ett varmt mottagande. Som ett tecken på de nära relationerna mellan Frankrike och Tyskland tilldelades hon storkorset, den högsta graden av den franska hederslegionen. Det var ett av många finstämda avslut av Merkel-eran, men samtidigt ett tecken på att det är just Emmanuel Macron och Frankrike som nu tar över ledarrollen i EU. 

På punkt efter punkt har idéer med ursprung i Élyséepalatset – den franske presidentens residens – kommit att styra EU:s inriktning. Det gäller först och främst den ekonomiska politiken. Det var Macron som presenterade förslag på att fördjupa eurozonen genom gemensam skuldsättning, investeringar och en egen budget. Inledningsvis var den tyska regeringen skeptisk, men när pandemin slog till drog Merkel plötsligt slutsatsen att gemensam upplåning krävdes för att säkerställa eurozonens återhämtning och sammanhållningen i EU. 

Det var Macron som kom med idéerna, och Merkel som så ofta när en kris slog till var beredd att kompromissa. I dag menar till och med liberala FDP:s partiledare Christian Lindner, Tysklands nästa finansminister i den nya trepartikoalitionen och tidigare känd som en budgethök, att Tyskland har ett stort ansvar för hela valutaunionen och att man inte kan agera som ”ett litet nordiskt land”. Nu är det för övrigt Frankrikes ekonomi som snart är tillbaka på samma nivåer som innan pandemin, och tysk tillväxt som släpar efter i eurozonen.

***

En liknande dynamik kan skönjas inom försvars- och säkerhetspolitiken. Redan 2019 menade Macron i en uppmärksammad intervju med tidskriften The Economist att försvarsalliansen Nato var ”hjärndöd”. I stället har Macrons regering talat om behovet av europeisk ”strategisk autonomi”, vilket i fransk mening innebär att kunna agera för att trygga sin säkerhet och sina intressen oberoende av USA. Det misslyckade amerikanska tillbakadragandet från Afghanistan – där europeiska allierade klagade på den bristande informationen och koordinationen från amerikanskt håll – har setts i det ljuset, liksom AUKUS-samarbetet mellan Australien, Storbritannien och USA. 

Att USA uppenbarligen skiftar sitt säkerhetspolitiska fokus från Europa till Asien, och att många europeiska ledare inte vågar ta några risker ifall Donald Trump kommer tillbaka som amerikansk president efter 2024, gör att Frankrike har fått allt större gehör för sina idéer om att göra Europa mer kapabelt att agera utan USA. Det är till exempel mot den bakgrunden man ska se Greklands köp av franska fregatter och stridsflygplan för att skydda sig mot Turkiet, dess på pappret allierade granne. 

”Europa måste komma över sin naivitet”, sade Macron när han nyligen tillkännagav en försvarspakt med just Grekland. 

Frankrikes ambassadör Etienne de Gonneville, som kom till Sverige direkt från en roll som rådgivare till Macron i Élyséepalatset, menar att det inte är så mycket opinionsbildning som omvärldshändelser som har fått debatter inom EU-kretsen att skifta i fransk riktning. 

– Jag skulle säga att trycket från särskilda händelser som Brexit, geopolitiska skiften, pandemin och den efterföljande ekonomiska krisen har förändrat ramarna för debatten om EU:s framtid. Alla dessa händelser har tillsammans tvingat EU-länderna att anamma en ny agenda, så att vi kan vara starka och proaktiva snarare än att bara reagera när kriser uppstår. Men det är klart, många av lösningarna på de problemen som vi utforskar i dag har varit högt på listan över franska prioriteringar sedan Emmanuel Macrons linjetal om EU vid Sorbonne-universitetet i september 2017, säger Etienne de Gonneville till Smedjan.  

*** 

Ytterligare en sådan omvälvande händelse kan ha inträffat under hösten, när energipriserna runtom i Europa har nått rekordnivåer. Det har bland annat lett till att debatten om kärnkraftens framtid blossat upp med förnyad styrka, inte bara på inhemsk nivå utan även när EU:s ministrar och regeringschefer har mötts.

Även i dessa diskussioner har Frankrike spelat en nyckelroll. 70 procent av Frankrikes el kommer från kärnkraft, en andel som är mer än dubbelt så hög i Sverige. Det innebär att Frankrike har nästan hälften så stora utsläpp per person som Tyskland och samtidigt bland de lägsta elpriserna i Västeuropa. Nyligen meddelade Macron att Frankrike kommer att satsa motsvarande tio miljarder kronor på att bygga små modulära reaktorer, och det franska statliga bolaget EDF har erbjudit sig att bygga upp till sex reaktorer i Polen. 

Frankrike driver därför på hårt för att hållbarhetsklassa kärnkraften inom EU:s nya så kallade taxonomi för investeringar. När riksdagens EU-nämnd ville tvinga Stefan Löfven (S) att driva just den frågan på EU-toppmötet i slutet av oktober menade han att det inte var någon idé att ”ta upp en fråga som ingen har på dagordningen”. Faktum var dock att Frankrikes finansminister Bruno Le Maire hade skrivit en debattartikel tillsammans med ministrar från nio andra EU-länder med ett tydligt budskap: Nous, Européens, avons besoin du nucléaire! (”Vi européer behöver kärnkraft!”). 

Ingen minister från Sverige stod dock som undertecknare. 

***

Däremot har Sverige och Frankrike knutit närmare band på andra håll, inte minst inom försvars- och säkerhetspolitiken där Sverige bland annat deltar i den franskledda insatsen Operation Barkhane mot terroristgrupper i Mali. Ambassadören Etienne de Gonneville säger att Frankrike prioriterat att bygga närmare bilaterala relationer med länder som Sverige:

– Ända sedan president Macron tillträdde har han prioriterat att förbättra de bilaterala relationerna i Europa eftersom Europas framtid varken kommer eller bör byggas endast i Bryssel eller i Paris, eller bara mellan Paris och Berlin. Vad gäller den fransk-svenska relationen delar vi båda ambitioner inom digitalisering och klimatomställning. Därför ingick vi ett partnerskap om innovation och grön teknik 2017, som förnyades 2019, och våra näringsliv och innovationsmyndigheter börjar knyta allt närmare band.

Ambassadören lyfter också fram att Sverige och Frankrike backar upp sina gemensamma värderingar med handling, inte minst genom försvars- och säkerhetssamarbete. 

– Vi kan se starka kopplingar och ömsesidig tillit utvecklas som en följd av våra operationer i Västafrika, gemensamma övningar i Norden eller det militära samarbetet European Intervention Initiative. Dessutom delar Sverige och Frankrike värderingar som kommer att bidra till att göra EU starkare, som en övertygelse om vikten av jämställdhet och rättsstatens principer. Men vi skulle kunna vara ännu starkare partners och aktörer i EU-förhandlingar.

Av naturliga skäl kommer Sverige antagligen att förbli mer tysk- än fransktillvänt. En stor del av Sveriges tillverkningsindustri har nära kopplingar till Tyskland, liksom vår energimarknad. Men Frankrike spelar allt större roll inte bara för svensk försvars- och säkerhetspolitik, utan också som det land som genom sitt initiativtagande, opinionsbildande och alliansbyggande i högre grad än något annat formar EU:s framtid. 

Angela Merkels tid har kommit och gått, men Emmanuel Macron kan om han blir omvald i nästa års presidentval axla hennes mantel. Det är inte längre Tyskland som leder EU – nu är det Frankrike som sätter agendan.