Nordkoreas kamp mot den fria marknaden

Nordkorea kallas ofta för världens mest slutna land. Ett land där kalla kriget aldrig tog slut och vars samhällsutveckling fortfarande dikteras av socialistiska principer. Trots att Nordkorea ofta beskrivs som en av världens få kvarvarande kommunistiska stater, med planekonomi inskriven i konstitutionen, så deltar 70 procent av alla hushåll i den informella ekonomin. Det uppskattas att mellan åren 2012 och 2019 kom i genomsnitt så mycket som 90 procent av hushållens inkomster från denna inofficiella marknadsekonomi. Det kan jämföras med Sovjetunionens genomsnitt på 13 procent mellan 1969 och 1990. 

Under 1990-talet drabbades Nordkorea av en allvarlig ekonomisk kollaps i samband med att Sovjetunionen och det kommunistiska östblocket föll samman. Omfattande svält bröt ut när det ekonomiska stödet från Sovjetunionen upphörde och det nordkoreanska statliga systemet för distribution av matransoner upphörde att fungera. Dödstalen har uppskattats, i brist på tillförlitlig statistik, till mellan 240 000 och 3,5 miljoner människor. Detta av en befolkning på 22 miljoner. Svältkatastrofen, som i officiell propaganda kallas för “den svåra marschen”, ledde till uppkomsten av svarta marknader för mat och andra förnödenheter. 

Dessa marknadsplatser, så kallade Jangmadangs, blev för många nordkoreaner snabbt skillnaden mellan liv och död i svält. De försatte också regimens tjänstemän i en besvärlig sits. Å ena sidan var marknadsekonomi förbjuden, men å andra sidan var dess positiva effekt (läs: förhindrande av att svältkatastrofen fördjupades ytterligare) för stor för att ignorera. Regimen tvingades därför att börja tolerera dessa marknader. De skulle dock visa sig vara svåra för regimen att avskaffa när ekonomin så småningom långsamt började förbättras efter millennieskiftet. 

Å ena sidan var marknadsekonomi förbjuden, men å andra sidan var dess positiva effekt för stor för att ignorera.

Med expansionen av företagande har också korruptionen tilltagit. Företagarna måste muta regimens tjänstemän för att undvika repressalier för sina “antisocialistiska aktivitet”, eller för att komma att åtnjuta politisk gunst. Samtidigt har dessa tjänstemän inget intresse av att dessa marknader försvinner, då regimen inte har förmått betala sina egna tjänstemän sedan den ekonomiska kollapsen för 30 år sedan. Den genomsnittliga månadslönen för en statstjänsteman beräknas i dag uppgå till 3 000 nordkoreanska won. Enligt växelkursen på den svarta marknaden motsvarar denna summa runt en halv amerikansk dollar, vilket blir runt fem svenska kronor. Detta är långt från den genomsnittliga månadsinkomsten per hushåll, som ligger på runt 400 000 nordkoreanska won. Statstjänstemän måste följaktligen förvärva merparten av sina inkomster i den informella ekonomin och genom indrivning av mutor. En undersökning som gjordes bland nordkoreanska flyktingar mellan åren 1996 och 2007 uppskattade att hela nio procent av nordkoreanska hushålls inkomster går enbart till att betala mutor. Denna andel är tre gånger högre än i Sovjetunionen under andra halvan av 1980-talet – en tid då reformer vidtogs i syfte att komma till rätta med just den endemiska korruptionen i den sovjetiska staten. 

Den nordkoreanska regimen sitter dock inte bara på händerna när det kommer till den informella ekonomin. I takt med att svarta marknader vuxit fram och i viss mån legaliserats och börjat beskattas, har myndigheter också infört vissa regleringar i syfte att värna den statliga ekonomin. Detta görs bland annat genom att reglera vilka som får delta i handeln på marknadsplatser. Exempelvis infördes 2015 ett förbud för män under 60 år att delta i torghandel, samtidigt som en liknande restriktion lyftes för kvinnor. Detta är ett försök att bibehålla män i arbetsför ålder inom den regimkontrollerade officiella ekonomin där, som det gamla sovjetiska uttrycket lyder, “vi låtsas arbeta och staten låtsas betala oss”.

Restriktionerna har dock fått konsekvensen att det vuxit fram en ny mansdominerad kringmarknad till torghandeln, så kallade “servi-cha”-tjänster. Detta är en sammansättning av orden “service” (låneord med samma betydelse som på svenska) och “cha” (som betyder bil på koreanska), vilket används som ett samlingsbegrepp för transport- och logistikbranschen. Denna sektor har ökat i betydelse i takt med att järnvägsinfrastrukturen blivit allt mer eftersatt och det är också vanligt att lokala myndigheter driver dem tillsammans med privata företagare. Detta ger dem en semi-officiell status och erbjuder en väg runt förbudet för privatpersoner att äga fordon, vilket i detta fall främst utgörs av bussar. 

Med logistikbranschen har det också vuxit fram ett behov av betallösningar, krediter och kommunikationsvägar. Många leveranser betalas i förskott hos företagare som agerar som mellanhand och tredje part. Dessa har specialiserat sig på en form av primitiv bankverksamhet och står ofta i telefonkontakt med samarbetspartners i andra städer för att bekräfta affärer (en av tio nordkoreaner har i dag tillgång till mobiltelefoner, dock kan dessa inte användas för att kontakta omvärlden). Någon som vill köpa en vara från en annan stad brukar behöva deponera kontanter hos någon av dessa primitiva bankverksamheter, som sedan kontaktar en partner på platsen varifrån varan ska levereras och bekräftar att pengar finns att betala ut till säljaren när varan skickats. Den nordkoreanska lösningen påminner på så sätt om Hawalasystemet med nätverk av informella bankkontor, som används för pengaöverföringar i delar av Mellanöstern, Afrika och Asien. Detta förfarande har introducerat en form av ny tillit i det nordkoreanska samhället.

“By reliably accepting cash in advance, servi-cha have helped foster the concept of trust in business in North Korea, said another defector who stays in touch with family in the North and asked to be anonymous for the safety of her relatives still living there.”

Reuters, 10/9 2015

Den sociala förändringen som detta medfört har lyfts av nordkoreanska avhoppare som något som kan få regimen att på sikt falla. Studier har också påvisat att de som deltar i en marknadsekonomi också utvecklar visst mått av tillit och social tillhörighet med affärspartners. Att regimen står utanför dessa sociala relationer kan därför upplevas som ett hot. Avsaknaden av formella strukturer för att lösa affärsdispyter och säkra äganderätten ger också upphov till ett omfattande behov av normskapande bland deltagare i den informella ekonomin. Något som i utsträckningen konkurrerar med regimens ambition att vara den som sätter reglerna i Nordkorea. 

I det patriarkala nordkoreanska samhället är det numera kvinnorna som är de primära familjeförsörjarna.

Det är dock inte bara i kölvattnet av affärsdispyter som nya normer vuxit fram som en konsekvens av den allt mer utbredda marknadsekonomin i ett stalinistiskt land. I det patriarkala nordkoreanska samhället är det numera kvinnorna som är de primära familjeförsörjarna. Detta då de i egenskap av att förväntas vara hemmafruar också har större möjligheter att delta i den informella ekonomin. Män tvingas däremot att arbeta i den formella ekonomin för minimal lön, som ibland inte ens betalas ut över huvud taget. Vissa väljer dock i stället att muta sina chefer med summor som uppgår till 20-30 gånger den officiella månadslönen de erhåller, för att slippa vara på plats på sin tilldelade arbetsplats. Detta för att i stället kunna delta i den informella ekonomin. 

”I get paid 1,200 won a month,” complains another interviewee, Mr. Kim, who is no relation to Mrs. Kim and who has an office job in a state-run company. ”It’s a joke. There’s nothing you can do with that salary. A kilo of rice is something between 5,000 to 7,000 won.” He was paid only six times last year, he says, but as he points out, his salary is largely meaningless.

NPR, 28/12 2012

Att kvinnor tjänar så mycket mer än män har gett upphov till talesättet bland nordkoreanska kvinnor om att ha en make är som att ha en valp eller något annat husdjur. De måste matas men bidrar inte med så mycket mer än sällskap. På detta sätt har myndigheters mångåriga försök att marginalisera kvinnor från arbetslivet paradoxalt nog fått helt motsatt effekt. 

”I don’t know if you can call it power, but women do what men can’t do, so we can speak louder now,” she says. ”In the past, we obeyed our husbands. But now they can’t make money. Women have to make money and feed them. Women have become the heads of the family. They make the money and buy the food. Men cannot say what they want.”

NPR, 28/12 2012

Sedan Kim Jong Uns makttillträde 2012 har den informella ekonomin ökat i omfattning. År 2021 uppskattade Sydkoreas återföreningsministerium att den informella sektorn i Nordkorea för första gången överträffade den statligt styrda, som andel av ekonomin. Detta bedöms vålla visst huvudbry för regimen som försöker kanalisera resurser till det dyra kärnvapenprogrammet och att upprätthålla regimen. Ju större andel av ekonomin som blir marknadsstyrd, desto mindre möjlighet har Kim-regimen att styra landets ekonomiska aktivitet och kapitalflöden. Möjligheten till social kontroll minskar också när nya aktörer bygger sociala relationer utanför regimens strukturer. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Covid-19-pandemin har dock inneburit förnyade försök av regimen att återta kontrollen över ekonomin. Regimen spenderade pandemins stängda gränser med att stärka gränsen mot Kina, över vilken de flesta varor som omsätts i den informella ekonomin smugglas från. Som exempel på detta lyckades bara 67 nordkoreaner fly landet under 2022, en enorm nedgång från rekordåret 2011 som såg hela 2 706 framgångsrika avhopp. Än färre lyckas ta sig hela vägen till friheten i Sydkorea. Denna farliga rutt för avhoppare skildras i den mycket sevärda och prisbelönta dokumentärfilmen Flykten från Nordkorea från 2023 och som just nu finns att se på SVT.se. 

Det utökade samarbetet med Ryssland sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina verkar dock ha erbjudit den nordkoreanska regimen möjligheter att stärka sin ställning. Utbytet med Ryssland i form av en lukrativ och statligt kontrollerad vapenexport, ökad tillgång till känslig militär teknologi och stärkt diplomatiskt skydd från nya ekonomiska sanktioner i FN:s säkerhetsråd, verkar ha gagnat regimen. Både Ryssland och Kina hjälper dessutom den nordkoreanska regimen att kringgå de FN-sanktioner som de själva röstat för och påstår sig följa. 

Nordkoreas tilltagande slutenhet, rapporter om ökad registrering av företag och försök att återstarta delar av statens centraliserade distributionssystem för mat, vittnar om regimens ambition att återta kontrollen över landets ekonomi. De tycks därigenom betrakta den växande informella marknadsekonomi som ett långsiktigt politiskt hot. Frågan är om det ökade stödet från Ryssland och Kina kommer att vara tillräckligt för regimen för att lyckas underminera den ekonomiska frihet som vuxit fram under de senaste 30 åren. Måtte marknadsekonomin vara det som tillslut får den nordkoreanska regimen på fall.